Redan Nils Karleby oroade sig över den svenska arbetarrörelsens intellektuella brister. I förordet till nyutgåvan av Karlebys klassiska verk Socialismen inför verkligheten skriver Örjan Nyström att Karleby såg tankelättja, opportunism och bristande skolning breda ut sig. Under det sekel som passerat sedan dess har samma oro väckts många gånger. Även i dag. Är oron befogad?
Under mina år som medlem i Socialdemokraterna har rop efter starkare idédebatt och mer ideologi alltid hörts med jämna mellanrum. Men när Tiden har undersökt vilka S-företrädare det går bäst för så ser vi att våra skickligaste förtroendevalda inte främst är ideologer. De är varken visionärer eller agitatorer. De är handlingskraftiga och jordnära vardagspolitiker.
Jag ger inte mycket för uppfattningen att våra politiker per automatik skulle bli bättre av tydligare visioner eller mer ideologi. Det beror naturligtvis på innehållet i visionen eller den ideologiska inriktningen.
Däremot är jag övertygad om att våra förtroendevalda – och hela vår rörelse – skulle bli mer framgångsrik om vi förstod vår tid bättre. Om vi förstod processerna som driver förändring, mekanismerna som driver opinionen och trenderna som dominerar. För att segla på toppen av tidens våg måste vi förstå den.
På så vis är idédebatten viktig. Avgörande, till och med. Inte för att vi ska bli ”mer ideologiska” per se, utan för att vi ska bli skickligare.
De senaste åren har det gått bra för tidskriften Tiden. Vi har fler betalande prenumeranter än på decennier. Våra texter blir lästa, omnämnda och diskuterade. Vi ökar i alla grupper. Unga och gamla. Gräsrötter, lokalpolitiker och riksdagsledamöter. Men arbetarrörelsen har ett problem. Karlebys oro måste återigen lyftas. För även om fler deltar i idédebatten så gäller det alltför sällan våra ledande företrädare.
Så har det inte alltid varit. Men något har hänt. Idédebatten drivs i dag främst av gräsrötter, människor på tankesmedjor och i sidoorganisationer. Men inte av de som är valda för att leda.
Det finns flera orsaker till detta. Men den viktigaste tror jag är incitamentsstrukturer. De som i dag befinner sig på ledande positioner har inga skäl att delta i idédebatten, inga incitament till att driva en linje eller stå upp för avvikande åsikter. Det bästa sättet att behålla sin position är tvärtom att sitta still i båten, att inte utmana status quo.
Det här är ett problem som gör vår rörelse svagare. Vägen framåt är att börja ställa krav. Kräva att våra ledare deltar i idédebatten med åsikter och övertygelser. Inte med det som Karleby kallade schablonmässig fraseologi – populära fraser som döljer verklighetens komplexitet och olösliga målkonflikter.
Fråga därför dina ledande S-företrädare när de senast anordnade en studiecirkel, varför de menar att vi förlorade valet eller hur vi ska nå 35 procent i nästa val. Acceptera inte tankelättja. Vi kunde bättre än så på Karlebys tid och vi kan bättre än så i dag.
Text: Payam Moula
