Rädsla, paranoia och hämnd. Stängda dörrar, hopplöshet och lockelsen av snabba pengar. Som chef på Fryshuset och kriminolog har Camila Salazar Atías jobbat i många år med barn och unga i gängmiljöer. Nu skriver hon om varför det skjuts.
Rekrytering, in-socialisering, manipulation och grooming av barn. På så sätt sker ofta ett först steg in i gängmiljön. Det är en miljö fylld av stress, hot och våld. Där ytan är en lögn som speglar vårt samhälles skeva ideal och normer, och där status och lycka mäts i det materiella, oavsett hur vi uppnått det.
Gängen är en spegling av vår samtid fast på anabola. De reflekterar våra ideal som bara kan uppnås av några få, där gymnasieungdomar går med jackor för artontusen. Omöjligt för de flesta, förutom genom en alternativ väg. En väg de får skapa själva när de inser att de dragit livets nitlott. Valet kan bli rationellt för en ung utan hopp. Varför ska de finna sig i att villkoren inte är jämlika?
Unga män som av olika anledningar skjuter. Hur blev det så? Många har ställt sig frågan och i brist på förståelse blir svaret att de är empatilösa monster. Ett rationellt och enkelt svar för hjärnan att hantera. Förståeligt. Men efter att under många år ha träffat och arbetat med unga som varit nära eller i en situation där detta blir verkligt förstår man också att situationen är våldsam och långt ifrån enkel. Jag ska försöka förklara.
Först måste vi inse att vi alla lever i olika bubblor där olika logiker, normer och verkligheter råder. Därför är det utifrån de flesta av våra bubblor helt omöjligt att förstå. Dock finns det mänskliga faktorer som i högsta grad spelar roll och styr i andras bubblor precis som i våra. Faktorer såsom rädsla, behovet av bekräftelse och viljan att få tillhöra.
När jag får frågan om varför unga pojkar skjuter varandra så blir svaren flera, det är inte en homogen grupp. Men det finns några olika faktorer som spelar roll.
En sådan är hämnd. Hämnd för att ens vän, många gånger som man vuxit upp med, har blivit skjuten, mördad. Ibland, för oss utanför, en bagatellartad sak. Ibland för att även han blivit av med sin vän. Att hämnas med samma mynt, minst, är vad som förväntas av dig som hans vän. Detta innebär ibland att pojkar går från småkriminell till mördare från en dag till en annan. Inom gängen, om de är med i ett sådant, så har skjutningen, hämnden, även en annan mycket viktig funktion. Den att behålla gängets våldskapital.
Våldskapitalet i ett gäng är en av deras viktigaste resurser. Gängets förmåga att bruka våld och svara med våld är vad som ger dem makt. Hotet om våld är effektivt och utan det har de få påtryckningsmedel för att andra ska lyda. Ett gäng vill helst ha så mycket våldskapital att det räcker med att säga deras namn för att få andra att förstå att de måste lyda.
Att våld besvaras med våld är logiken inom gäng. Forskning visar att så fort kriminella organiserar sig så ökar våldet radikalt. Nu ska man inte bara försvara ens egen heder utan även gängets.
Men i etablerade och organiserade gäng, där våldskapitalet är etablerat, så minskar våldet. Lagar och regler reglerar vad som är tillåtet och vad konsekvenserna blir för de som bryter mot dem. Det är en svart-vit värld men tydlig. Det som även kommer med denna typ av gäng är stabilitet och hierarkier vilket gör att om det finns konflikter mellan två gäng så finns det ledare som kan försöka lösa dem emellan sig. De blir egna rättegångar, parallella strukturer där våld fortfarande styr men mer kontrollerat och organiserat.
När det saknas struktur, organisation och stabilitet så blir hela miljön väldigt instabil och lättantändlig. Paranoia. Alla kan vara din fiende, alla kan vara köpta, alla kan ha sålt ut dig för att själva få mer makt eller pengar. Unga som ena dagen är barndomsvänner kan andra dagen stå på olika sidor, redo att ha ihjäl varandra. Låt mig ge er ett exempel.
Jag arbetade med en ung pojke som hade suttit inne från att han var sexton år, firat sin artonårsdag på anstalt och inte sett sin familj på många år. När jag började arbeta med honom hade han ett år kvar på Hall och personalen sa att han inte pratade med någon. Han ansågs vara psykopat, hade inte sagt något på det året som de hade haft honom. Jag träffade honom varannan vecka i tre timmar per gång och han pratade hela tiden. Vi lärde känna varandra bra. Jag blev dock hans svaghet, det vill säga det enda som personalen kunde ta ifrån honom. I vilket fall, tiden inför frigivning närmade sig och han var orolig över var han skulle bo, var han skulle få kläder, hur fungerade de nya touch-telefonerna, hur han skulle skaffa ett nytt ID och så vidare.
Men mest oroad var han för att hans vänner nu hade splittrats i två rivaliserande grupper. Han visste inte hur han skulle hantera detta. När han kom ut så fanns det ingen möjlighet för honom att placeras i en annan kommun så han hamnade tillbaka i sitt område och kompisarna som krävde att han skulle välja sida.
En annat exempel är några vänner som när de var på väg från en aktivitet blev beskjutna. En av dem föll död ner på marken. Vägen de gick, under en viadukt, var inte en väg de brukade gå eller som de bestämt sedan innan. Men ändå stod en person där och väntade på dem, visste att just han som blev skjuten skulle vara där. Så uppenbart för alla, någon av dem hade sålt ut deras vän, men vem? Skulle de bli nästa offer? För pengar? Hämnd? Eller kanske blev han också hotad till livet. Det är nämligen också förekommande. De som skjuter eller är medhjälpare har själva blivit bötade, eller så har de eller någon de håller kär hotats till livet.
De unga som sedan blir kvar upplever att de inte har några val. Om de väljer att lämna, flytta eller fly så finns risk för att gatan tror att de var inblandade. Om de stannar finns risk för att de förväntas hämnas eller själva är nästa offer. Liknande situation spelades upp när en ung kille blev skjuten i sin bil när han satt i förarsätet på en parkeringsplats. Hans vänner som var precis bredvid försökte desperat rädda honom genom att själva köra honom till sjukhuset. Väl där dog han. Ingen vet än varför han blev skjuten eller av vem, även om det säkert finns misstankar. Dock, i samma stund som han blev skjuten blev vännerna också eventuella vittnen. Vilket å ena sidan sätter dem i fara. Hann deras vän säga något innan han dog? Såg de vem som sköt? Å andra sidan, om de inte säger något, vilket är normen, kommer de att behöva hämnas? På vem i så fall? Många frågor och få svar. Vem kan de vända sig till? De enda vuxna de hade träffat dygnet efter händelsen var polisen som förhört dem alla på utspridda stationer. Var är vi alla andra?
Rädslan. Rädslan är alltid närvarande. Rädd att bli skjuten, rädd att någon du håller kär blir skadad eller skjuten. Det enda som kan ge dig trygghet är en skottsäker väst och ett vapen. Som de säger, hellre att hans mamma gråter än min. Runt 2015 såg vi en förändring bland unga där skottsäkra västar började användas mer frekvent och vi på Fryshuset mötte unga med skyddsväst allt oftare. Skyddsvästen blev ironiskt nog även ett steg i upptrappningen av våldet. Skott mot huvudet har blivit vanligare och dödligare för att skjuter man för att döda och personen överlever har man i princip även skrivit på sin egen dödsdom. Rädslan påverkar och styr ungas handlingar.
Det finns även yngre som blir utnyttjade till att utföra mord just för att de är unga och straffen är lägre. Politiken försökte naivt svara på utnyttjande av unga genom att höja straffen och ta bort ungdomsrabatten. Men om man bara jobbar med symptomen så kommer man inte åt problemet. Tidigare använde man sig av unga som kunde få ungdomsrabatt, nu använder man sig av ännu yngre för att begå de grövsta brotten. Eftersom orsaken till beteendet, förändring i hantering av konflikter, och kriminaliteten är desamma. Inga insatser eller förändringar har riktats dit. Vi varnade redan då för vad denna lagändring kunde ha för konsekvenser om den inte också kombinerades med sociala insatser, det vill säga då att gängen använder sig av ännu yngre.
Några av de unga som skjuter gör det för att de har en möjlighet att få bli en del av gänget, stiga i graderna, få känna sig viktig, behövd, en resurs. De blir bekräftade och känner sig som en del av ett vinnande lag. De som har makten. Att vara en del i en gemenskap är en av människans viktigaste drivkrafter.
Inom gängmiljön finns mycket sällan möjlighet till medling eller samtal. Många gånger leder en konflikt till skjutning. Ibland finns det informella medlare, personer som har goda relationer med bägge grupperingarna och som kan försöka hitta eller ge bägge sidors perspektiv. Men det är en utsatt position och det kan lätt bli fel. Tyvärr leder då dessa konflikter till skjutningar som hade kunnat redas ut med hjälp av konflikthantering och medling. Eller till och med bara genom ett samtal där man fick höra varandras sidor. Men paranoian och rädslan står i vägen för det. Det finns ingen tillit, det kan vara en fälla. Det finns ett dolt intresse. Ingen vill bli lurad.
En annan aspekt som också har påpekats är kränkthet kopplat till destruktiva maskulinitetsnormer. I den kriminella världen lyder man inte under våra juridiska lagar, det gör att det blir en subjektiv värld, där du är din egen, ditt namn, och ditt anseende är ditt kapital. Det är det du har att spela med. Om det blir ifrågasatt genom att en skuld inte betalas eller att någon talar illa om dig och din business finns det få vägar förutom att med våld återskapa ditt kapital. Att tappa ansiktet eller bli trampad på riskerar allt.
När en person i ledande position blir skjuten till döds, arresterad eller hoppar av gängmiljön så uppstår ett maktvakuum. En möjlighet för någon annan att ta dennes position. Någon kan få mer makt, en ny spelare kan komma in på dennes plats eller så kanske fördelningen av marknaden blir annorlunda. Oavsett så kommer det med största sannolikhet bli en förändring som oftast leder till våld och skjutningar. På engelska heter det Power Grab, en grupp som opportunistiskt använder sig av en annans grupps svaghet för att ta mer makt.
Hur är det då möjligt att ett liv som bara kan erbjuda död eller fängelse ändå känns som ett rimligt alternativ? Hur kommer det sig att vi som samhälle inte kan erbjuda något bättre? Att vi känner oss handfallna inför att konkurrera med gängens alternativ? Vi snöar in oss på att vi inte kan konkurrera med pengarna som finns i denna miljö men glömmer och missar alla andra aspekter som även gänget lockar med. En känsla av att vara värdefull, att vara meningsfull, en gemenskap, makt och status. Att inte känna sig som en förlorare som systemet skiter i utan en som kanske i stället lurar, manipulerar och står över systemet.
Valet görs av dem som inte känner att de har något att förlora. Utpekade som problem, sedda som problem och en börda för samhället oavsett. Ett samhälle som inte har något att erbjuda dem. Hellre då att leva den romantiserade bild som gängen erbjuder kort och snabbt än att inte leva alls. En ung person som inte känner att den har något att förlora, som tappat hopp
om vårt samhälle är en farlig person. Han lever för stunden och det finns ingen lagstiftning som kommer att påverka hans val. Det kan bara nya möjligheter göra.
Text: Camila Salazar Atías, kriminolog och kunskapsområdeschef på Fryshuset
