När vi blir ett vi och dom, då blir jämlikhet omöjligt. Därför måste socialdemokratin återbygga en samhällsgemenskap, skriver Linus Glanzelius som har läst Nationalstaten av Björn Östbring.
I Nationalstaten: en essä om liberalism och nationalstatens framtid sätter statsvetaren Björn Östbring fingret på en öm punkt i den svenska samhällsdebatten: Att vi låtsas som att Sverige inte är en nationalstat. Och så trycker författaren till ganska hårt. Men det är bara genom att uppmärksamma ömheten som vi kan göra något åt det, menar Östbring. Det har han nog en poäng i. Och vi socialdemokrater har en hemläxa.
Många av oss tycker det är lite obehagligt att prata om svenskhet. Sverige har varit en av de mest homogena nationalstaterna i världen. Det är just därför, menar Östbring, som vi svenskar har tagit vår samhällskultur och gemenskap för given. Efter två decennier av stor migration kan vi inte längre göra det. Författaren menar att det är öppet mål mellan de två polerna i debatten. Svaret är varken universalistisk liberalism eller högerextrem konservatism, utan snarare en liberal, inkluderande och öppen nationalism.
I sin debutbok på förlaget Fri tanke, låter Östbring olika tänkare ställas mot varandra – och sina egna reflektioner. Idéer utvecklas och tankebanor kopplas ihop – och det blandas friskt. Slutsatserna är dock glasklara: För att bygga ett samhälle med höga omfördelande ambitioner så krävs samhällsgemenskap. Eller ännu kortare: Demokratin kräver gemenskap. En gemenskap som behöver definieras och byggas – om och om igen.
Östbring menar att de progressiva krafterna i Sverige har hamnat fel. Efter att Per Albin Hansson framgångsrikt vridit nationalismen ur händerna på nazisterna genom folkhemmet har de senaste decennierna präglats av mer liberala och universalistiska ambitioner. I stället för att utveckla och förnya den nationella gemenskapen så växte en generell kritik mot nationen som koncept. Resultatet blev att reaktionära krafter kunde kliva in och helt fritt definiera den svenska gemenskapen. Med stor framgång.
En bärande del av kritiken mot nationen härstammar från vetenskapsteoretikern Karl Popper, skriver Östbring. Popper förkastade nationalismen som en romantisk och farlig reaktion mot det moderna samhället. Östbring menar att detta är fel, samtidigt som han skjuter ner idén om grundlagspatriotism som samhällets sammanhållande kitt. Banden mellan människor blir helt enkelt för svaga. Ser det ut att fungera i USA? Knappast.
Ett land måste vara mer än de juridiska ramverken; det utgörs av människorna och den gemensamma kulturen – de sociala samspelen och de förväntningar vi har på varandra. För självklart präglas vi – liksom alla andra av världens folk – av vår historia och den verklighet vi lever i. Det är svårt att inte hålla med författaren. Men det är också svårt att släppa tanken på vad nationalism – i sin mest extrema form – faktiskt kan innebära.
Likt alla gemenskaper kan nationalismen gå över styr, driva konflikter och slå split. Historien talar sitt tydliga språk. Författaren menar att nationalstaten måste ses i ett större historiskt perspektiv bland andra gemenskaper. Så länge människan har funnits så har det också följt med våld. För stammen, religionen eller kungen. Jämte klansamhällen, små självstyrande bondesamhällen eller gigantiska federationer är just nationalstaten både modern och praktisk. Det går att se poängen. Nationalstaten är det socialdemokratiska partiets arena, men också en bärande del av vår gemenskap – vare sig vi vill det eller inte.
Staten är exkluderande till sin natur. Men själva nationen kan (och bör menar författaren) välkomna nya medlemmar. Att skapa en nationell gemenskap innebär inte att stänga dörren, bara att definiera vad som gäller på insidan av tröskeln. En öppen nationell identitet struntar i var ifrån du är, så länge du är en i gänget, argumenterar Östbring. Eller som Göran Johansson sade: En göteborgare, det är en som är född i Göteborg. Eller någon annanstans. Men kommer det väldigt många över tröskeln samtidigt blir det både trångt och svårt att bli en i gänget.
Två av tio i Sverige är födda i ett annat land. Samtidigt är segregationen påtaglig. Det finns förortsområden där det knappt bor några som har svenska som modersmål, där skyltarna i centrum är skrivna på arabiska. Med fattigdom, trångboddhet och kriminalitet. Och det gör något med ett samhälle. Gemenskapen bryts. Det skapas ett vi och dom – och vi är inte intresserade av att betala skatt för dom. För oss socialdemokrater är det livsfarligt. Vår strävan efter rättvisa och jämlikhet går genom ett utjämnande skattesystem.
I världens mest individualiserade land måste vi återbygga vår identitet som svenskar och återta vår samhällsgemenskap. Utan den kommer vi för evigt vara fast i 2022 års valrörelse – där väljarna inte var villiga att betala mer skatt för att få mer välfärd, men gärna såg höjda straff och minskad invandring. Vägen till ett samhälle utan kelgrisar eller styvbarn går genom en politik som bygger gemenskap. Det är dags att börja!
Text: Linus Glanzelius, redaktionsmedlem Tiden
