Efter valet styrs över 40 kommuner av Socialdemokraterna i samarbete med Moderaterna, fler än tidigare. I Eskilstuna har partierna styrt ihop sedan 2014. Kommunalråden Jimmy Jansson och Josefine Helleday skriver om sina erfarenheter och menar att samarbetet borde övervägas nationellt.
Innan valet 2014 hade gruppledarna för S och M skämtsamt sagt till varandra att ”om allt skiter sig, får vi väl prata ihop oss”. Föga visste vi vad som skulle komma.
Valresultatet talade sitt tydliga språk: Socialdemokraterna blev större än alliansen och en rödgrön majoritet förblev – men med ett mandat. En socialdemokratisk gruppledare skakade på huvudet på valnatten. Ett mandats övervikt är farlig materia. Det förvånade nog rätt många att den politiska vilden, senare liberal, skulle komma från S. Ledamoten hade tidigare fått gå som ordförande i sin S-förening där medlemmarna var missnöjda med ledarskapet. Ovanpå det fick inte personen i fråga det uppdrag som ledamot i kommunala fastighetsbolaget han önskade och hade haft tidigare. I stället erbjöds motsvarande i miljönämnden. Det fick honom att ta klivet. Kaoset var ett faktum.
Kommunens budget återremitterades och ett nytt förhandlingsmandat för att hitta en ny majoritet gavs från arbetarekommunens styrelse. Matematiken – liksom en trötthet inför att samarbeta med mindre partier med hög svansföring, oproportionerligt höga krav, inbördes konflikter och nästintill en idé om att det var viktigare att S skulle kuvas och lida än vad som var bäst för Eskilstuna – gjorde att huvudspåret blev att försöka bilda en majoritet över blockgränsen.
S och M bokade hemliga möten på ABF och började snabbt avhandla politiken. Det var inga större bekymmer att komma överens. Klassiska frågor som M drivit i opposition behövde hanteras. Ingen kommunal djurpark längre. Vartannat nytt äldreboende skulle upphandlas – men ingen privatisering av befintlig verksamhet skulle ske. En ytterligare kompromiss blev att sälja lite allmännytta men pengarna återinvesterades i skolor, idrottshallar och sociala satsningar. Men även vi socialdemokrater kunde flytta fram våra positioner och driva igenom sådant som stoppats av tidigare samarbetspartner, exempelvis återinförda fria bussresor för pensionärer efter Miljöpartiets krav på borttagande, och skarpare förslag på trygghetsområdet som klingade illa med den vänsterpartistiska renlärigheten.
Därefter bjöd vi även in Centerpartiet för att se vad de kunde bidra med och hur de såg på politiken. På några dagar hade vi enats om hundratals punkter för mandatperioden. En budget för kommunen och en ansvarsfördelning mellan partierna om hur vi tillsammans skulle bära politiken men samtidigt låta partiernas särprägel synas i frågor vi lämnat utanför samarbetet.
Nu står vi här, åtta år senare, och har nyligen förhandlat fram ytterligare en plattform för hur vi ska utveckla vår stad och fortsätta bekämpa Eskilstunas problem de kommande fyra åren. Denna gång endast S och M. De som 2014 gärna blottade sin övertygelse om att samarbetet aldrig skulle hålla hade fel. Det har vuxit fram ett respektfullt samarbete där vi metodiskt genomför det vi är överens om, men även handskas med alla de stora och små oförutsedda frågor som landar i en kommunlednings knä varje dag. Vid sidan om den ömsesidiga respekten för varandra, har det sannolikt fungerat väl eftersom vi har haft samsyn om de grundläggande och mest centrala frågorna för vår kommun. Etableringar av fler företag och jobb. Trygghetsfrågor och arbete mot brottslighet och kriminell nyrekrytering. Resurser till välfärden. En stabil kommunal ekonomi.
Den främsta lärdomen vi mot denna bakgrund kan dra är att det faktiskt går att samarbeta. Med ödmjukhet och förståelse för varandras ideologiska utgångspunkter och fokus på det bästa för kommunen går det. Folk går i regel inte och längtar efter att allt ska socialiseras eller privatiseras eller att skatten ska höjas eller sänkas. De konflikterna finns främst i partiernas våta drömmar.
Vad människor tenderar att vilja ha är stabilitet och resultat. Ur vår utgångspunkt som socialdemokrater har vi kunnat ägna oss åt det viktiga för kommunen och inte åt att förverkliga för små partier avgörande principiella frågor som kan vara provocerande och ha mycket liten positiv påverkan på stan men stilla brokiga medlemsmöten. Vi vågar påstå att när S och M har mötts har det blivit en annan intellektuell nivå på samtalen med större resultatinriktning. Men även en förmåga att orka både fatta och bära svåra beslut och ifrågasätta gamla sätt att göra saker på.
Än så länge finns inte mycket negativt att säga. Men givetvis är det så att när S samarbetar med ett större parti, även om M är ungefär hälften så stora här i Eskilstuna där S nyligen fick strax över 36 procent, måste man mötas i respekt och lämna bilden av sig själva som störst, bäst och vackrast. Vi är inte helt säkra på om det är socialdemokratins starkaste gren alltid. Valresultaten sedan 2014 har givit vid handen att vi här i stan tycks ha lyckats med konststycket att samarbeta samtidigt som våra egna väljare fortfarande känner igen sitt eget parti. Utifrån sett skulle en tänkbar negativ effekt vara att partiernas samarbete omöjliggör kritik av respektive parti på nationell nivå. Så har här inte varit fallet. Såväl ledande moderater som socialdemokrater i vår kommun riktar ofta släggan mot utspel från de nationella partierna, inte bara i valrörelser.
Man bör också ha med sig att vår drivkraft till samarbetet aldrig har varit att stänga något annat parti ute. Vi menar att en sådan utgångspunkt endast kan leda fel. I Eskilstuna finns en kultur där vi i egenskap av innehavare av ordförande i
kommunstyrelsen alltid bjuder in samtliga partier till överläggningar i stora övergripande och demokratiska frågor. Den är vi rädda om. Bevekelsegrunderna till mer djuplodat politiskt samarbete måste vara sprungna ur viljan att göra det bästa för en kommun – eller för den delen någon annan nivå – och hur de partier som samarbetar är beredda att bidra med sitt yttersta därefter. Det krävs en gemensam samhällsanalys, politiska förslag och ett professionellt styre.
Att mötet mellan S och M fungerar väl behöver också ses i ljuset av vilka frågor som är aktuella för vår kommun. Vi är inne i en fantastiskt stark resa med nytt universitet, stora globala företagsetableringar, bostadsbyggande, stärkta skolresultat och satsningar på välfärd. Samtidigt brottas vi med stor segregation, arbetslöshet och sviterna av ett alldeles för stort och påtvingat beting av människor som ska integreras på en alldeles för liten och dyr bo-stadsmarknad och en arbetsmarknad med växande trösklar. Den yttersta konsekvensen har blivit segregerade stadsdelar, segregerade skolor, framväxta parallella samhällen där föräldraskapet sviktar, hedersförtryck florerar och framtidstron stagnerar. Den yttersta konsekvensen är de unga män som skjuter på varandra som ni numera kan läsa om i riksmedia.
Det är inte svårt för de två industrialistpartierna från respektive sida, arbetet och kapitalet, att se och enas om problemen och med kraft försöka hitta lösningar. Vi har kunnat vara överens om problemet med de växande ekonomiska klyftorna, om statens svek vad gäller migrationspolitiken och förutsättningarna för kommunerna att klara integrationen. Vi lever ju här och ser med våra egna ögon hur verkligheten ser ut. Oavsett om blicken tillhör en sosse eller en moderat. Ur ett socialdemokratiskt perspektiv har samarbetet gjort att vi som företrädare kunnat vara mer frispråkiga om de problem vi ser men också hur vi avser att ta vara på möjligheter. Utan att bli halshuggen av någon koalitionspartner som vill hålla oss i koppel eller som inte delar vår samhällsanalys eller våra förslag.
Några exempel återfinns i det som rör tilliten till det fungerande samhället. Där måste socialdemokratin vara en väktare. Fusk med skattemedel, bidrag eller bostäder kan aldrig accepteras. Det är stöld från den som behöver stöd och från de som arbetar och bidrar till det gemensamma. Självklart ska heller inte samhället bidra med ersättning för mer än vad lagar kräver. Hårda krav och kontroller är viktigt men ihop med stöd och incitament. Mot den bakgrunden var vi tidiga med att införa aktivitetsplikt – där vi som kommun kräver att man ska delta i stärkande aktiviteter om man uppbär ekonomiskt bistånd. Vi reglerar hur många man får bo i en lägenhet i allmännyttan och har hittills förverkat över 400 kontrakt till följd av fusk. En del har börjat flytta då man insett att festen, i form av slapphänthet eller naivitet från det allmännas sida, är slut. Moderaterna har givetvis ingen annan åsikt i sak – möjligen anför de andra argument än vikten av tillit till den gemensamma välfärden – men kritiken, ofta osaklig och missförstådd, är löpande från vår forna samarbetspartner Vänsterpartiet.
Vid sidan om de i politisk folkmun hårda tagen gör vi omfattande satsningar på stöd till Stadsmissionen, Trygga Unga som är en nationellt uppmärksammad satsning för att långsiktigt bryta nyrekryteringen och fånga upp barn och unga, insatser ihop med facken för att förbättra arbetsmiljön för kommunalare. Vi har krav på kollektivavtal i varje led vid upphandling och sist kommunen sänkte skatten satt V med i styret.
Så det är inte helt självklart att S och M inte kan samarbeta. Vi menar att ett sådant samarbete även skulle kunna övervägas nationellt.
I grunden var det nödvändigt att Sverigedemokraterna nu till sist fick bekänna färg. Ulf Kristerssons regering är SD:s. Det är deras politik och deras ansvar. Ett parti kan inte stå och växa på illusioner vid sidan av. Därför var inte ett S-M-samarbete rimligt efter detta val. Men beroende på utvecklingen, som mycket väl kan resultera i att högersidan fallerar stort, kan S och M, sannolikt ett mycket nedslaget M, behöva ta ansvar.
Det skulle givetvis kräva att M upphör med sin radikalisering högerut och återfinner något slags liberalare grundvärde. Det skulle kräva att S fortsätter att orientera sig mot en mer ”gråsossig” linje med trovärdighet i kriminalitet och migrationsfrågor och utan att tappa progressiviteten i frågor som rör välfärd, arbetsvillkor och en klassmed-veten miljö- och klimatpolitik för nya jobb.
S och M:s väljare tycks i dag stå mycket långt ifrån varandra. Skulle en gemensam politisk linje med breda penseldrag kunna utrönas skulle den emellertid kunna vara enande för landet. Påvisa stabilitet och framtidsriktning. Det framstår dessutom som mer och mer självklart att S och M behöver vara överens i stora bärande frågor för att åstadkomma reell förändring. Ta kärnkraften, denna moderata heliga graal i valrörelsen. S ska förstås med rätta kritisera denna enkelspårighet i energipolitiken – men skulle också kunna söka samsyn i inställningen om att vi behöver all el vi kan få från olika kraftslag, där kärnkraften har en roll men kräver S:s välsignelse för att marknaden ska våga investera. Ta till och med skatterna. S har redan öppnat för sänkta inkomstskatter för arbetande vanligt folk – skulle M kunna gå med på en höjning på kapitalsidan som inte påverkar devisen om att det ska löna sig att arbeta? Kanske, kanske inte. Än har vi inte provat.
Vidare bygger ett samarbete mellan S och M på att inte lämna öppet mål åt vare sig vänster- eller högerflanken. Det centrala, men också svåraste, ligger i att partierna måste hjälpa varandra. Det skulle förutsätta skicklighet och en tydlig tidshorisont om ett samarbete i minst två mandatperioder med en tydlig agenda som skulle gynna respektive parti. Det skulle bli svettigt, men det skulle inte vara omöjligt.
Den kommande mandatperioden kommer sannolikt inte vara enkel. Varken för M när konfettiregnet av falska förhoppningar och tomma löften lagt sig och komplexa samhällsproblem visade sig vara svårare att angripa än vad det verkat eller framställts som, eller för S som ska kombinera granskningen av regeringen utan att dras ned i upplevd bitterhet och KU-anmälansmani med att vara en seriös opposition villig att ta ansvar. Om allt skiter sig i framtiden, kanske S och M bör prata ihop sig. Kanske skulle den stora vinnaren vara Sverige.
Text: Jimmy Jansson (S), kommunstyrelsens ordförande i Eskilstuna
Josefine Helleday (S), tillträdande vice ordförande i kommunstyrelsen i Eskilstuna
