Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Är danskarna modigare än oss? - Heléne Björklund

Heléne Björklund skriver personligt om sin relation till Danmark, det danska valet och om vad vi svenska socialdemokrater kan lära.

 

 

I min barndom hade vi tre TV-kanaler. Det var ettan, tvåan och ”Danmark” som alltid var placerad som kanal 3. Jag är född och uppvuxen i Sölvesborg som ligger vid gränsen till Skåne som gränsar till Danmark och jag förstår talad danska ganska bra men kan fortfarande inte begripa hur de räknar.

 

När det var sommarlov åkte jag tillsammans med mina kusiner över till Köpenhamn. Bilarna var fullpackade med täcken och kuddar, godis, mackor och saft som klibbade i väskan. Vi ungar satt och låg hur som helst i bilarna och alltid var någon kissnödig och någon annan hade glömt sitt pass.

 

Innan vi gjorde Tivoli strosade vi omkring på Ströget. Mina kusiner sörplade vattenmelon gående. Jag ser gubbarna utanför Helligaandskirken vid Amagertorv, de skrockade högt, rökte och spelade Backgammon. Precis intill står den mörka underbara vagnen med brända mandlar. Det är lite kö och jag har bara svenska mynt men det är inga problem. Svenska pengar är mer än välkomna. Doften är förförande. Jag köper förresten fortfarande alltid en pappersstrut.

 

När vi kusiner blev tonåringar åkte vi utan våra föräldrar. Då tog vi oss till Helsingborg och sen med färjan över till Helsingör. Där kunde vi både dricka och köpa starkvin utan ålderskontroll. Vi gick genom tullen med stadig blick och bar på kassar med sött persikovin och tuffa Elefantöl. Vi älskade Danmark.

 

År 2000 färdigställdes Öresundsbron och förbindelsen mellan Sverige och Danmark blev ännu tydligare. Nu började vi ta tåget till Köpenhamn och det innebar att Helsingör förpassades till skuggan. Vi var tillbaka på Ströget, vår storstad Köpenhamn med karaokebarer och lättdrucken öl. Vi skojade om fristaden Christiania och konstaterade att sexköp var lagligt i Danmark utan att problematisera särskilt mycket över det.

 

Det tycktes vara lättare att leva i Danmark. Allt var roligare och visst var de världens lyckligaste folk enligt olika undersökningar?(När jag nu studerat World Happiness Report, som ges ut årligen av ett FN-organ, så noterar jag att det är Finland som toppar listan år efter år som världens lyckligaste. Danmark växlar mellan andra- och tredjeplatsen. Sverige landade senast på plats 7 av världens alla länder).

 

Min politiska blick på grannlandet förändras

Som ung vuxen blev jag politiskt aktiv och började se alla frågor i ett nytt ljus. 1998 kom jag in i Sölvesborgs kommunfullmäktige och kommunstyrelsen. Det gjorde också Jimmie Åkesson som med ett enda mandat representerade Sverigedemokraterna.

 

I Danmark hade man fått ett nationalistiskt och högerpopulistiskt parti i Dansk Folkeparti som bildades 1995. De här högerpopulistiska och nationalistiska strömningarna var en av orsakerna till att mitt politiska engagemang väcktes.

 

Från 2001 och tio år framåt var Dansk Folkeparti stödparti till den danska borgerliga regeringen. 2015 blev de näst största parti med drygt 21 procent av väljarnas stöd. Men fyra år senare gick de starkt tillbaka och förlorade hälften av rösterna. I det senaste valet 2022 gjorde de sitt sämsta val någonsin och fick knappt 3 procent av väljarstödet. När alla politiska partier fångat upp deras frågor tycks de inte längre relevanta.

 

Folketingsvalet i Danmark 2019 blev en stor framgång för det röda blocket med 96 mandat mot det borgerliga blåa blockets 75 mandat.

Socialdemokraternas partiledare Mette Frederiksen blev statsminister, den yngsta någonsin.

Här i Sverige var vi många som ifrågasatte våra partivänner i grannlandet. De hade tagit över de invandrings- kritiska frågorna och förslagen som Dansk Folkeparti hade drivit. Mette Frederiksen har uppmärksammats en hel del för att kraftigt ha minskat mottagandet av invandrare till Danmark, till en mycket stram nivå. Samtidigt förklaras just det som socialdemokratins räddning och framgång i valet. När migrationsfrågan inte längre dominerar kan valet handla om välfärd i stället där Mettes parti presenterade offensiva reformer.

 

Pandemin

Det nordiska samarbetet prövades hårt under pandemin. Varje lands regeringar tog sina strategier och beslut. Konsekvenserna blev stängda gränser och ett elände för dem som bor och jobbar i gränsområden. Sverige utpekades ofta som alltför försiktiga och många pekade på Danmark som mer handlingskraftiga och med snabbare beslutsprocess.

 

Ett av besluten som danska regeringen tog 2020, handlade om att avliva alla minkar för att minska smittspridningen. Danmark som var världsledande inom minknäringen avlivade 15 miljoner djur och lovade 18,8 miljarder danska kronor i ersättning till minkbönderna. Problemet var att det inte fanns laglig grund för beslutet och det blev ett jäkla liv. Till skillnad från Sverige så var Danmark en stor och världsledande exportör av minkpäls.

 

Det blev en praktskandal när denna stora näring tvingades lägga ned. Den danska socialdemokratiska regeringen erkände sitt misstag men kritiken växte och agerandet blev till hot om misstroendevotum och ledde till att statsminister Mette Frederiksen utlyste val till den 1 november 2022.

 

Dansk valrörelse 2022

Det danska valet präglades precis som i Sverige av kriser och med bakgrund av det gick Socialdemokraterna i Danmark till val för att bilda en bred regering.

 

När jag pratar med en av de ledande socialdemokraterna säger hon att samtalen i valrörelsen dominerades av hälsa och sjukvård, ekonomi och inflation samt miljö- och klimatpolitik. Hon är själv överraskad över att frågor om flyktingar och kriminalitet hamnade så långt ned på dagordningen.

Hon menar att det borgerliga blocket förlorade på att de hade två statsministerkandidater och att deras främsta intresse var att störta Mette Frederiksens regering i stället för att prata om sina egna politiska budskap.

Socialdemokraterna hade å andra sidan en tydlig strategi och lyckades hålla sig till den under den fyra veckor långa valrörelsen. Valet skulle handla om trovärdighet och ledarskap i kris. Fokus skulle vara på välfärd och klimat och att invandringen ska vara fortsatt stram och därmed slutdiskuterad. Mette Frederiksen framstod som ansvarstagande, trovärdig och väl förberedd.

 

En annan fråga som var prioriterad för danska S var att ha lokala politiska budskap som passade in i den övergripande strategin men var lokalt och personligt anpassad.

 

Resultatet av valet i Danmark

Det var fjorton partier som ställde upp i valet, tolv av dem kom in i Folketinget. Det är rekordmånga. Det danska parlamentet har en spärr på 2 procent.

Socialdemokraterna blev största parti och gjorde det bästa valresultatet på 20 år.

 

Det traditionella högerblocket gjorde ett uselt val. Kanske inte så konstigt med tanke på att de bråkade inför öppen ridå och inte ens kunde enas om vilken som var deras statsministerkandidat. Dansk Folkeparti fick sitt lägsta väljarstöd någonsin.

 

Det finns en hel del likheter mellan det danska och svenska valet; tidpunkten, pandemin, säkerhetsläget, energikrisen, ekonomin. Och båda länderna leddes av omtyckta, kvinnliga socialdemokratiska statsministrar. Både Magdalena Andersson och Mette Frederiksen har den perfekta kombinationen av erfarenhet och fräschör och sökte mandat för att fortsätta leda landet genom både nya och gamla kriser.

 

Men i Sverige lyckades högerpartierna få valrörelsen att handla om plånboksfrågor företrädesvis om elpris och bensinpris. Med löften om att snabbt sänka kostnader och sänkta skatter fick de möjlighet att bilda regering. Nu har vi fått en högerkonservativ regering som måste hantera det ena löftesbrottet efter det andra och det blir intressant att följa upp hur mycket SD kommer att ta ansvar för dessa svekfrågor.

 

I Danmark har Mette Frederiksen (S) fått i uppdrag att bilda regering och förhandlingarna inleddes redan den 4 november och ännu är det inte klart. Men det är ingen hemlighet att danska Socialdemokraterna önskat sig ett brett samarbete i mitten.

 

Oavsett hur det blir med regeringen så ser jag fram emot att besöka min närmaste huvudstad Köpenhamn. Numera tar det cirka två timmar med tåget från Sölvesborg.

Jag ser fram emot att diskutera och jämföra den svenska och danska socialdemokratin. Det bästa budskapet i vår svenska valrörelse var ”Vi säger som det är och gör det som krävs”. Men jag är inte säker på att väljarna trodde på oss. Jag hoppas dock att vi håller i det och visar oss trovärdiga. Där tror jag danska socialdemokrater kommit lite längre, i att människor tror på att de menar det de säger och är beredda att göra vad som krävs.

 

En annan lärdom vi kan dra av danska S är det lokala anslaget. Sverige är ett stort land. Vi har haft en stark urbaniseringsvåg som slår tillbaka som en käftsmäll hos oss på landsbygden.

 

Ärligt talat har jag inte en enda gång blivit uppvaktad av någon hemma i Blekinge som vill prata om sin klimatångest. Däremot samtal om skenande el- och bensin-priser, långa köer i sjukvården, oron för att pensionen inte ska räcka till och en vrede över att statlig service lämnar lokalsamhället. I min kommun finns varken tingsrätt, försäkringskassa eller arbetsförmedling. Och polisens närvaro går knappast att mäta.

 

Nu i december träffas vi nordiska socialdemokrater i Köpenhamn. Vi har mycket att diskutera och så blir det ”julefrokost” på Tivoli. Jag behöver inte längre komma ihåg mitt pass och de vill inte ha mina svenska pengar. Även om svensk julmat är bättre än den danska så är det fortfarande magiskt med Tivoli och jag ser fram emot brända mandlar i en pappersstrut.

Text: Heléne Björklund (S), ordförande för den svenska delegationen i Nordiska rådet