När slutar vi tro på reformer och fredliga förändringar för att i stället stödja uppror? Margot Wallström menar att Sverige, EU och världssamfundet bör ge mer stöd och uppbackning till motkrafterna till Khameneis islamistiska regim.
Det är en blåsig novembereftermiddag på torget i Karlstad. Vi är nog runt hundrafemtio personer som försöker värma oss med hjälp av små glöggmuggar och med tanken på att så många vågat sig ut med flaggor och skyltar till stöd för en revolution i Iran.
Kurderna är väl representerade, de talar starkt om förtrycket och säger ifrån att vi ska använda Mahsa Aminis kurdiska namn: Gina. Det är förstås rätt. Så försöker vi alla uttala slagorden ”Kvinna Liv Frihet” på persiska och så där kraftfullt som ett torgmöte kräver. Det är hennes ansikte som lyser över och inspirerar de unga i Iran. Mahsa Gina Amini – som redan skapat historia i sitt land men förlorat sitt liv.
Mina iranska vänner sedan länge är förändrade och bleka efter otaliga rapporter om grymheter och brutalitet, inte minst mot barn och ungdomar som inte tvekar att ge sig ut på gator och torg. ”De sticker ut ögonen på barn och nu protesterar många läkare”, säger kvinnan bredvid mig med låg röst. Regimens metoder och be-mötande av ungdomarna är lika förfärliga som mot vuxna demonstranter. En 14-årig flicka kastades i fängelse tillsammans med drogmissbrukare. En 16-årig pojke fick näsan krossad när säkerhetstjänsten tog honom. En tonårsflicka attackerades av civilklädd militär i skolan. Familjer och anhöriga har förhörts, förföljts och trakasserats. Att Iran har skrivit på Barnkonventionen är svårt att tro och förefaller inte betyda någonting för makthavarna.
Det är inte ett uppror i Iran, det är en revolution – ledd av kvinnor. Ovanligt i Mellanöstern. Kvinnor är trötta på att män i turbaner ska bestämma över hur de ska klä sig, resa eller arbeta. Trötta på att kvinnor måste ha manliga ”övervakare” om de ska bo på hotell eller färdas mellan provinser. Och på att om de inte har någon manlig släkting så måste en mullah se till att de blir gifta. Men, i dagens Iran har ungdomar sett andra sätt att leva på internet och minns att farföräldrar berättat om en tid när kvinnor kunde bli domare.
Det ropas inte på reformer eller pengar, nej kravet är att teokratin ska störtas och försvinna. Och med den korruption, inflation, fattigdom, våld och förföljelse. Vreden har den här gången räckt längre och nått längre, till medelklassen och i hela landet. Livsbetingelserna är så svåra för så många att nu demonstrerar också oljearbetare, religiösa kretsar, etniska grupper, filmkändisar, idrottsprofiler.
Iranierna är trötta på att övergrepp och terror utövas i trons namn och att ledarnas barn kör Porsche eller Ferrari.
Det är inte första gången i Irans historia som uppror sker, det har hänt under i stort sett varje årtionde men den här gången är det häftigare, kraftfullare och mer beslutsamt. Kanske har de som tror att vi nu ser en nation återfödas rätt. En sådan framtid bär ett kvinnligt ansikte. Revolutionen sker på bredden, via många nätverk och den undviker att namnge ledare – för det skulle göra dem synliga och därmed sårbara och utsatta.
Khameneis styre har successivt blivit mer repressivt och blodigt, moralkoder har skärpts och straffskalor likaså. Vi ser otaliga avrättningar, till och med av minderåriga. Förtrycket mot minoriteter fördjupas. Den försvagade ekonomin, med en inflation på över 50 procent, har sänt miljoner människor i fattigdom.
Sammantaget är nog Irans islamistiska styre under större press och på skakigare grundvalar än någon gång tidigare.
Min slutsats är att det är dags att ompröva Iran-politiken. Under lång tid har vi försökt påverka Irans regim i riktning mot reformer för frihet och välstånd för alla. Den senaste tidens utveckling visar brutalt och tydligt att det inte funnits något intresse för det hos regimen. Nu måste vi bli än tydligare i våra krav, ge stöd och uppbackning till motkrafterna till Khameneis islamistiska regim och öka trycket på makthavarna.
• Terroriststämpla Revolutionsgardet (vilket USA gjorde 2019).
• Utöka sanktionerna mot regimen, göra dem vassare och riktade mot ledarskikten.
• Ordna en internationell konferens som samlar länder villiga att ge stöd till de nödvändiga förändringarna.
• Ge stöd till skyddsbehövande, till exempel kvinnor, ungdomar, MR-aktivister.
• Ge stöd till den folkliga mobiliseringen inne i Iran, ge fler tillgång till internet.
”Men varför inte tidigare?” frågar många och kallar oss hycklare, vi som haft med Iran att göra på olika sätt och i olika roller.
Ända sedan kärnavtalet JCPOA började förhandlas har det tagit mycket utrymme i de diplomatiska kontakter som omvärlden, och särskilt de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd och eu, haft med landet. Förhoppningen och planen var förstås att hindra att Iran skaffar kärnvapen och även att använda avtalet som bottenplatta för diskussioner också om andra frågor, inklusive behovet av reformer. Att förhindra att regimen får tillgång till kärnvapen är givetvis fortfarande utomordentligt viktigt.
Inte bara kärnvapen utan också bristen på mänskliga rättigheter har länge varit orsak till kritik mot Irans ledning. Eu införde redan 2011 sanktioner mot Iran på grund av kränkningar av mänskliga rättigheter. USA-sanktioner har numera i stort sett slagit ut Irans handel med omvärlden. Sveriges relationer med Iran har i hög grad formats av eu- och FN-beslut och kan rubriceras som en kritisk dialog. Den svenska regeringen har dessutom hanterat ett komplicerat konsulärt ärende. Det är givetvis en skyldighet att hjälpa svensk-iranier som fängslats i Iran.
Den svenska regeringen och regeringar i andra demokratiska länder har försökt främja förändring genom handelsutbyte och kontakter på olika nivåer. Det gäller i förhållande till Iran likväl som andra länder med auktoritära regimer.
Men, den breda tendensen i världen vi ser nu är mycket bekymmersam – att handel och utbyte inte längre har den positiva effekt på mänskliga rättigheter och demokratisk utveckling som vi länge trott på. Auktoritära regimer tycks snarare strama åt än våga ta intryck av de framsteg som öppna och demokratiska samhällen gör. Det finns skäl att reflektera över vad det innebär för hur vi framgent ska utforma vårt stöd till människor som kämpar för sina rättigheter.
När jag ser tillbaka kan jag konstatera att förra regeringen genom mig som utrikesminister och andra varit mycket tydlig i kritiken mot MR-kränkningar i Iran – att vi främjat kvinnors rättigheter, kritiserat dödsstraffet och regimens agerande mot minoriteter som kurder, baloucher och bahaier.
Svenska UD:s unika offentliga rapporter om mänskliga rättigheter i olika länder visar i fallet Iran på mycket allvarliga brister. Listan i denna mycket kritiska rapport är lång: bristande fackliga rättigheter, diskriminering av kvinnor och hbtqi-personer, dödsstraff och tortyr, ingen efterlevnad av rättsstatens principer, korruption, censur och ingen yttrandefrihet, diskriminering av etniska och religiösa minoriteter.
Den socialdemokratiska regeringens kritik mot Iran har framförts många gånger, inte minst i debatter i riksdagen där jag haft tillfälle att vara tydlig om dessa brister och framföra vår kritik.
Vår feministiska utrikespolitik var också grunden för särskilt fokus på kvinnors situation och jag är övertygad om att kvinnor och unga i Iran länge varit medvetna om det stöd de kan räkna med från alla oss som kämpar för kvinnors rättigheter runt om i världen. Jag hoppas och tror att kunskapen om detta vårt stöd finns med när kvinnor och unga vågar ta ledningen i protesterna.
Vi socialdemokrater har sekellångt engagemang och trovärdighet i stödet för fred och frihet. Vi är också ett parti som vanligtvis tror på reformer och fredliga förändringar. Men, det finns undantag. Vårt stöd till kampen mot apartheid i Sydafrika och vårt stöd för självständighet i många tidigare koloniserade länder, i södra Afrika och i till exempel Vietnam. Där har det varit givet att stödja uppror. När auktoritära regimer tar till våld och ökar förtrycket kan och ska vi också med kraft stödja de krafter som verkar för just frihet och välstånd. Nu är det rätt att tala högt och tydligt om vad som sker och agera för Irans folk som behöver vårt stöd. Sverige, eu och världssamfundet måste öka pressen mot regimen.
Alla som dödats, alla som offrat sina liv – det får inte vara förgäves.
Text: Margot Wallström, utrikesminister 2014–2019
