New Model Army har gjort en försenad fyrtioårsturne och under hösten spelat i Sverige. Johan Sjölander var på plats och såg en post-liberal vänster i form.
När New Model Army först uppträde uppfattades de som självklart vänster. Det låg liksom i det tidiga åttiotalets radikala postpunkscen. Sedan kom låten Vengance. ”I believe in justice / I believe in Vengance / I believe in getting the bastard”. Publiken blev förvirrad. Kunde man vara progressiv och ändå sjunga sånger om hämnd och någon sorts lynchjustise – även om föremålet för vreden var något så avskyvärt som en nazistisk krigsförbrytare?
Det kunde man. Och det Bradford-baserade bandet med karismatiska sångaren Justin Sullivan i spetsen har fortsatt utmana. I en av deras mest kända sånger, The Hunt, tar de temat från Vengance ännu längre. Nu är det lokala knarklangare som förgiftar bostadsområdet som ska hanteras handfast.
”There Are Lasses Getting Trouble On Their Own Home Beat / There Are Old Folk Battered In The Open Street / In This City Of Ours” vrålar Sullivan och fortsätter hotfullt ”So We Followed Your Man Back To Your Front Door / And We’re Waiting For You Outside / ’cos Not Everybody Here Is Scared Of You/ Not Everybody Passes On The Other Side.”
Refrängen slår som en käftsmäll. ”No Police, No Summons, No Courts Of Law / No Proper Procedure, No Rules Of War / No Mitigating Circumstance / No Lawyers Fees, No Second Chance.”
Kärnan är inte att New Model Army är för medborgargarden. Kväkarsonen Justin Sullivan har själv förklarat att hans sånger inte ska ses som intellektuella argument utan som försök att fånga en känsla. Att budskapen ofta är inkonsekventa, eftersom världen är det, och människorna. Det innebär inte att det är fejk. Den vrede bandet fångar inför att vara maktlösa i sitt eget bostadsområde, att mördare kommer undan, den är på riktigt. Men det är en äkthet som tillåter sig själv att vara komplicerad och motsägelsefull.
Fyrtio år senare gör det dem till ett av världens fortsatt mest intressanta band. Idag talas det mycket om postliberalism. New Model Army var postliberala långt innan det var inne. Det finns ett tydligt klassperspektiv. Texterna kretsar mycket kring stam, rötter, tillhörighet, att vara en del av något och höra hemma men även att tvingas röra på sig, fly, den gripande berättelsen om den moderna flyktingens verklighet, ”cross the waters or die trying”.
Är det konservativt eller är det radikalt? Både ock och varken eller. Det är i grunden framförallt mänskligt. Visst finns det en genomgående politisk udd. Ett underifrånperspektiv som aldrig släpps. Kanske någon typ av samhällssyn, eller till och med människosyn, som handlar om hur vi i grunden är djupt samhälleliga varelser med historiska och sociala band. En del av någonting och inte bara fristående individer. Texterna speglas också av musiken. Det där lite svårfångade postpunkiga, med drag av folkmusik, hård rock, avancerade rytmer som matchas med fotbollsramserefränger, lite som att sitta och samtala om litteratur, djupa ting och livets mening på en stökig pub ute på den nordengelska landsbygden.
Det blir både djupt politiskt och icke-politiskt, samtidigt. Som en av de där paradoxerna Sullivan hyllar. Och framförallt blir det väldigt bra. De där känslorna som fångas säger oss något. En arbetarrörelse som söker sin själ har all anledning att lyssna på New Model Army. Kanske kan vi till och med lära oss något.
Text: Johan Sjölander, verksamhetschef på Tankesmedjan Tiden
