Flera undersökningar visar att vi har allt mindre sex. Joel Stade har intervjuat Emma Audas och skriver om sex efter metoo, sårbarhet och vad som händer när sex påminner alltmer om avtalsjuridik.
Fem år efter metoo verkar sex som företeelse fortfarande vara trasigt. Samtyckeskulturen har inte löst problemet. Samtidigt borde vi leva i en guldålder för den fysiska kärleken.
Rädslan för hiv och aids har sjunkit undan i likhet med normer som stigmatiserar sex före äktenskapet. Heteronormen är under nedmontering. Kondomer delas ut kostnadsfritt på högstadiet och dagen efter-piller finns receptfritt på apoteket. Dejtingappar som Tinder har gjort det enklare och snabbare än någonsin att hitta en partner för ett one night stand.
Ändå pekar vittnesmål i poddar och artiklar om att sex är svårt. Svårare än förr, till och med. Vissa betraktare hävdar att vi lever i en postsexuell era.
Den amerikanska psykologiprofessorn Jean M Twenge har funnit att dagens 20-åringar är två och en halv gånger mer avhållsamma än vad 60- och 70-talisterna var i samma ålder. Enligt hennes studier har en genomsnittlig vuxen person gått från att ha sex 62 gånger om året till 54 gånger. Redan för tio år sedan visade Aftonbladet att svenskarnas sexfrekvens minskat med 24 procent mellan 1996 och 2013 – från 5,0 tillfällen i månaden till 3,8.
Växande stress, psykisk ohälsa, nätporren, de smarta mobilerna eller att kvinnor i högre grad säger nej till dåligt sex har nämnts som förklaringar. Prästen Emma Audas har ett annat perspektiv.
Audas är född i Finland, hon är teologie doktor och präst i Svenska kyrkan verksam i Linköpings stift. Jag träffar henne på hennes arbetsplats i Vadstena.
”Sex innebär fantastiska möjligheter för oss att visa oss futtiga och komiska”, konstaterar hon. Ur Audas perspektiv är detta avgörande för hur sex kan förstås. Det goda sexuella mötet förutsätter att vi accepterar att framstå som fåniga och att vi tappar kontrollen. I stället för samtycke som det centrala sexualetiska begreppet argumenterar Audas för att sårbarhet och ömsesidighet är det viktiga. Samtycke har sin plats som en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning, menar hon.
Med utgångspunkten i sårbarhet och ömsesidighet har Emma Audas utvecklat en sofistikerad analys av sex. För att en människas åtrå ska kunna utvecklas och fullkomnas måste den bli synlig för en partner. Vi måste ”träda fram” inför objektet för vårt begär. Men att avslöja oss på det sättet innebär en risk för att avvisas och att framstå som patetisk och fånig. Sex innebär att vi inte vet om det egna begäret besvaras av den andre. Det är här sårbarheten kommer in – modet att visa åtrå trots risken att mötas med avvisande eller i värsta fall till och med av hånfullhet.
Kopplingen till sexkrisen är, enligt Audas, oviljan att underkasta sig den nödvändiga sårbarheten. Hon tycker sig se en samtid som skyr kontrollförlust. Unga är till exempel vana att kunna kontrollera hur de framstår i sociala medier. Den exponering för risk som sex med en partner utgör ter sig ohanterlig. Att avstå ifrån sex blir ett sätt att välja bort risk och sårbarhet.
Även frågan om övergrepp och gråzonserfarenheter ser Audas i ljuset av sårbarhet och ömsesidighet. Det är positionen att inte vara sårbar som möjliggör övergrepp. Den som bemäktigar sig en annans kropp med våld eller tvång eller som köper sig tillgång till en annan är inte sårbar för den andre. Positionen att inte kunna väljas bort omöjliggör ömsesidigheten och innebär att sex i stället blir maktutövning. Våldtäktsmannen eller sexköparen vet att han inte kan avvisas eller skrattas bort. Problemet är att en situation utan ömsesidighet och där en av parterna slipper sårbarheten också kan uppstå i ett möte präglat av formellt samtycke.
Audas är kritisk till mycket av den undervisning som sker om sex i de stora kristna samfunden i Sverige, både den traditionellt konservativa och den moderna liberala. Den traditionella undervisningen sker ofta i form av bilder – konfirmander får till exempel höra att sexualiteten kan beskrivas som ett äpple. Varje sexuell erfarenhet innebär ett bett i frukten. Att vid tiden för äktenskapet bara kunna erbjuda sin blivande äkta hälft ett äppelskrutt är inget ideal. Men metaforen håller inte för granskning, menar Audas. Sexuell integritet är inte ett ursprungligt ”kapital” som människan är utrustad med och som ”förbrukas” vid intima kontakter.
Men även den liberala och alltmer dominerande synen leder fel, menar Audas. Uppmaningen att ”göra precis vad som känns rätt”, ”det finns inget rätt och fel” och ”ta reda på vad du vill innerst inne” blir ett sätt att svika unga människor. Unga behöver vägledning – när ansvarsfulla vuxna i kyrkan och på andra ställen tiger blir det i stället influencers som träder in och erbjuder svar om hur livet bör levas. Att präster och kyrkliga ledare drar sig undan med hänvisning till att kyrkan tidigare har spelat en destruktiv roll är ett uttryck för feghet.
Kyrkan har ofta beskrivit sexualiteten som ett område där människan kan gå förlorad. Audas vänder på perspektivet: ”Sex kan göra oss till bättre människor.” Hon konstaterar att sex mellan jämlikar fordrar en ömsesidig uppmärksamhet och att
sex därigenom tränar oss i denna dygd. I en tid när uppmärksamhet är något som genom teknologins invasion av varje livsutrymme är satt på undantag finns här en värdefull möjlighet. I detta liknar sex faktiskt bön, konstaterar Audas, en annan mänsklig praktik som handlar om uppmärksamhet.
Äktenskapet har en annan roll för Audas än i kyrkans traditionella undervisning. Som präst bjuder hon in par till vigselsamtal inför ceremonin i kyrkan och hon understryker att äktenskapet har en viktig roll för att ge trygghet och stadga åt långa relationer. Men hon konstaterar att den äktenskapliga sängen också är en plats där den värdefulla sårbarheten kan förloras. Rutinsex i en lång relation kan vara ett sätt att undgå uppmärksamheten på den andres signaler. Samtidigt understryker hon att den vardagliga intimiteten utan större ambitioner naturligtvis har sin plats i långa relationer.
Emma Audas är inte den enda som för in frågor om kontroll och viljan att ställa världen till vårt förfogande i diskussionen om samtiden. Den tyska stjärnsociologen Hartmut Rosa resonerar i essän Det vi inte kan råda över om samtidens drivkraft att vilja förfoga över livet – samtidigt som liv och verklig erfarenhet uppstår i mötet med det oförfogbara (på tyska använder Rosa begreppen verfügbar och unverfügbar).
Problemet med önskan efter förfogbarhet är att mycket av det vi söker i livet – kreativitet, mening, autenticitet, lärande – inte kan kontrolleras. Det uppstår i stället i mötet med det oförfogbara. Resonans är det ord som Rosa ger till denna erfarenhet. Sex är ett område som undandrar sig det förfogbara, konstaterar han: ”Vem vi känner ett erotiskt eller sexuellt begär efter och vilka sexuella bruk vi finner upphetsande undandrar sig viljans kontroll.”
Dessvärre hotar vår strävan efter kontroll precis det som vi vill uppleva, enligt Rosa. Ett exempel han nämner på denna strävan är dejtningappen Tinder. Genom algoritmer och funktionen att båda parter måste ”svajpa höger” för att en dejt ska bli möjlig minimerar appen risken för obesvarat begär. ”En fullständigt tillgängliggjord värld vore inte bara utan lockelse utan också utan resonans”, skriver Rosa. En effekt av att vi varit så framgångsrika i att göra vår värld förfogbar är att sex inte längre passar in, i den postsexuella eran.
Emma Audas har rätt i att samtycke naturligtvis är avgörande som en förutsättning vid sex. Sex ska vara frivilligt, annars är det olagligt. Men frågan är om samtyckestänkandet samtidigt orsakar problem kring hur vi tänker på sex.
Samtycke som idé är hämtad från juridiken, närmare bestämt från avtalsrätten. Två rättskapabla parter ingår en överenskommelse. Båda parter har rätt att avstå ifrån överenskommelsen. Men överenskommelsen omfattar formella omständigheter och kan inte reglera sådant som känslan av ömsesidighet eller den subjektiva känslan av att utsättas för ett övergrepp. Man kan kalla detta för liberal sexualetik.
Samtycke som norm fyller en viktig funktion då den slår fast att aktivt deltagande från båda parter som en grundläggande förutsättning för sex. Det är en betydande landvinning, särskilt för kvinnor. Att leva i en kultur där samtycke både är norm och lag har potential att minska risken för att sex leder till grova övergrepp. Samtidigt är samtycke för sex en oerhört lågt satt ribba, vilket Emma Audas illustrerar.
Det är en svaghet för samtyckessynen att många erfarenheter av sex som upplevs som kränkande och dåligt sker med samtycke. Metoo-vittnesmålen innehåller förvisso rena övergrepp, men mest framträdande var kanske erfarenheter i gråzonerna. Upplevda övergrepp som varken möter de klassiska rekvisiten för sexualbrott eller där formellt samtycke har saknats. Trots samtycke var det dåligt sex, sex som maktutövning och sex som lämnar psykiska ärr. Sex som eftersträvar att förfoga över en annan människa, för att använda Rosas begrepp.
Samtycke räcker inte som grund för moralen runt sex. Formellt samtycke är ingen garant för ömsesidig sårbarhet. Om något verkar fixeringen vid ett pseudojuridiskt perspektiv på sex föra oss längre in i en postsexuell era.
Den väg Audas och Rosa pekar mot – där vi accepterar den oförfogbara aspekten i sex och risken att vara futtiga och komiska – verkar bättre. Att lära unga att acceptera det oförfogbara verkar vara mer fruktbart än att utveckla tekniker för att göra det förfogbart.
Text: Joel Stade, medlem i Tidens redaktionsråd
