Hur ska vi förstå Black lives matter i Sverige? Är det en rörelse vi inte kan gå med i men visa solidaritet med eller finns samma orättvisor och samma behov av motstånd här? Mathilda Bandarian menar att Black lives matter behövs i Sverige och att även vårt land lider av strukturell rasism.
Samtidigt som den globala pandemin sprids i rasande fart runt hela jorden sprids en video från Minnesota i USA. Videon skulle komma att påminna oss alla om en annan pandemi i våra samhällen som pågått mycket längre än corona: rasismen. Videon visar hur en polis mitt på ljusa dagen knäböjer på George Floyds hals, en svart man, i inte mindre än åtta minuter och 46 sekunder tills han dör.
Det är en obehaglig video som väcker en sådan enorm vrede att miljontals människor världen över trotsar restriktionerna under den rådande pandemin och ger sig ut på gator och torg för att protestera under parollen ”Black lives matter” (BLM) – inklusive jag själv.
Detta har mötts av viss förvirring och hård kritik för att vara både ansvarslöst och respektlöst. Hur tänker en person egentligen som riskerar både sitt eget liv och många andras för en demonstration, som hade kunnat vänta till dess att pandemin är över?
För att kunna förstå detta måste man se tillbaka på rörelsens början. Black lives matter tog fart för sju år sedan när den 15-årige Trayvon Martin sköts till döds av polis när han kom ut ur en affär med en påse godis i handen. Polisen, George Zimmerman, arresterades men släpptes fri redan fem timmar senare.
Black lives matter är ingen ny rörelse som vi får känna smaken av; den är en påtår.
Trayvon Martin var droppen som fick en stor bägare, fylld utav åratal av uppbyggd ilska och frustration hos den svarta amerikanska befolkningen, att rinna ut som en flod över usa. Den bägaren har spillt över och fyllts på igen många gånger om i historien. Black lives matter är ingen ny rörelse som vi får känna smaken av; den är en påtår. Som en tydlig röd tråd från slaveriet, till medborgarrättsrörelsen under 50- och 60-talet, fram till dagens Black lives matter-rörelse sträcker sig den eviga och outtröttliga kampen mot rasismen, och den fortsätter ännu ständigt vidare.
När videon på mordet av George Floyd började spridas rann bägaren återigen över, och denna gång spreds Black lives matter-rörelsen med den. I varenda amerikansk delstat hölls demonstrationer och sakta men säkert dök de även upp i övriga Nordamerika, Europa, och till slut även Sverige. Frågan som vårt samhälle spontant ställer sig när detta sker är hur rörelsens spridning ska förstås. Är det främst i solidaritet med den amerikanska kampen eller är den även relevant för oss i Sverige?
Det är en rimlig frågeställning då den svenska kontexten är radikalt annorlunda från den i USA. I Sverige har vi aldrig sett slaveri, raslagar likt dem under medborgarrättsrörelsen i USA, eller systematisk rassegregering. Relevansen för oss i Sverige av en antirasistisk rörelse som har sitt ursprung i de unikt amerikanska rasistiska institutioner som präglat deras land i århundraden tycks för många, av goda skäl, väldigt oklar.
Det är numera en relativt vanlig åsikt att Sverige saknar strukturell rasism. Vad man då menar är att rasism förekommer även här, men att det endast tar sitt uttryck i form av enstaka händelser utifrån enskilda individers handlingar. Med detta sätt att argumentera är det väldigt bekvämt att peka på just slaveriet i USA, eller varför inte apartheid i Sydafrika, som exempel på så kallad riktig strukturell rasism och enkelt konstatera att något sådant system inte existerar här.
Det är dock ett enkelspårigt sätt att tänka på. Innebär det att strukturell rasism inte kan ta sig uttryck på något annat sätt än genom slaveri och raslagar? Eller är det snarare mer bekvämt att hävda att Black lives matter ter sig överflödigt i Sverige för att vi inte har strukturell rasism än att se problemen i sitt eget samhälle?
Vad vi måste förstå är att Black lives matter behövs precis lika mycket i Sverige som i usa, för att det handlar om så mycket mer än en död man eller historia.
Det krävs nämligen inte mycket för att hitta exempel på strukturell rasism även i Sverige, och vi behöver inte gå långt tillbaka i tiden. 2013 avslöjades det att polisen i Sverige har kartlagt över 4000 romer i en intern databas. Mellan 2009 och 2014 pågick det så kallade Reva-samarbetet mellan svenskt polisväsende och Migrationsverket som tillät poliser att fritt begära ID-kontroll av personer som misstänktes befinna sig varaktigt i Sverige utan uppehållstillstånd (bedömningar som visade sig ske endast baserat på personernas utseende). Vad är det om inte exempel på just strukturell rasism?
Vad vi måste förstå är att Black lives matter behövs precis lika mycket i Sverige som i usa, för att det handlar om så mycket mer än en död man eller historia. Exempel som romregistret och Reva är bevis på att det finns barn i dag i Sverige som har växt upp med strukturell rasism. Dessa barn har i sin tur fått höra historier från föräldrar och äldre om den rasism de upplevt i Sverige som för alltid brännmärkt deras minnen.
Det är brorsan som har ett stort ärr på bröstet från skinheads i mitten på 90-talet. Det är kusinen med ett utländskt namn som har en hög av returnerade jobbansökningar. Det är mamman som döper sitt nyfödda barn till ett vanligt svenskt namn, för att hon hoppas kunna bespara sitt barn den smärta som hon själv upplevt av rasismen.
När alla dessa erfarenheter adderas framträder ett mönster. Initialt kan sådana personliga erfarenheter få den drabbade att reagera avfärdande och komma med bortförklaringar. Det var bara en sorglig rasist. Skaka av dig det, gå vidare. Men det kommer oundvikligen till en punkt där man måste fråga sig själv ifall ett tiotal, hundratal händelser alltid kan vara en slump eller ifall det är strukturellt.
När vi sedan nås av en video som visar hur George Floyd mördas av en polis under åtta minuter och 46 sekunder utan att någon reagerar så blir det ytterligare ett bevis på att just en sådan enstaka händelse inte är slumpvis. Vi ser den och vet att det aldrig hade hänt om han var vit. Vi ser oss själva i George Floyd. Vi ser vår pappa, bror och son i George Floyd. För det var exakt vad George Floyd var för någon, och en dag kommer kanske turen till ens egen familj.
Det är därför Black lives matter behövs, även i Sverige, och det är därför vi demonstrerar även i en pandemi. För corona har bara hotat vår hälsa i några månader, men rasismen har hotat själva vår rätt att existera i hundratals år. I stället för att avfärda rörelsen borde vi socialdemokrater omfamna den, för häri ligger en möjlighet att fånga upp en stor grupp människor som länge upplevt sig vara exkluderade. Ska någon kritik riktas mot Black lives matter är det nämligen att den kan vara tandlös.
Hade den varit radikal skulle multinationella företag aldrig uttrycka sitt stöd så som många av dem gör i dag. Men socialdemokratin har en möjlighet att fånga upp rörelsen och ge den en kraft, just eftersom vi vet att den antirasistiska kampen måste ske på alla nivåer. Den måste ske i skolan, i polisväsendet, i lagstiftningen och i fackets kamp för alla arbetares rättigheter gentemot arbetsgivarna. Vi måste se Black lives matter i ögonen och säga: Er sak är vår sak. Och vi kommer inte att ge oss, för tills den dagen kommer då vi alla är fria så kan ingen av oss vara riktigt fri.
Mathilda Bandarian, redaktör Libertas
