Mette Frederiksen i Danmark, Sanna Marin i Finland och Jacinda Ardern i Nya Zeeland. Tre socialdemokrater som framgångsrikt leder sina länder. Tre unga kvinnor. Eric Sundström beskriver de tre ledarna och väcker frågan när S i Sverige ska ta tag i sina strategiska och politiska utmaningar.
Det börjar med Mona Sahlins sommarprat i p1. Tankarna far till valrörelsen 2010 och den rödgröna valturnén med Sahlin, Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lars Ohly. Min roll var ”firestarter”, vilket är min beskrivning eftersom det är en cool låt med The Prodigy. En mer korrekt benämning är ”glada killen”. Jag skulle få i gång publiken innan partiledarna och språkrören intog scenen. Därefter drog vi vidare till nästa mellanstora mellansvenska stad.
I sitt sommarprat talar Mona Sahlin om antirasism och människovärde med en passion som gör att min kärlek till politik och arbetarrörelsens kamp känns i hela kroppen. Och jag minns med stolthet hur jag som ”glada killen” presenterade Sahlin med orden: ”Jag ger er Sveriges nästa – och Sveriges första kvinnliga – statsminister!”
Hade Sverige fått en kvinna som statsminister om det rödgröna projektet inte hade byggts ihop som en lådbil i nedförsbacke? Om den ekonomiska krisen i Grekland inte hade påmint väljarna om den upplevda tryggheten med Reinfeldt och Borg? Om debatten om den försämrade sjukförsäkringen hade kommit i gång tidigare? Om media hade behandlat statsminister Reinfeldt och ”Mona” på lika villkor? Om valrörelsen hade kunnat utspelas på en plats bortom såväl Sahlins ”skandaler” som könsmaktsordningen?
Sverige har alltjämt haft fem olika Carl/Karl som statsminister, men ingen kvinna.
Men det var aldrig nära. Trots en trevlig rödgrön valturné blev resultatet för S, MP och V 43,6 procent. ”Alliansen” klockade in på 49,3 och SD kom in i riksdagen. Sverige har alltjämt haft fem olika Carl/Karl som statsminister, men ingen kvinna.
Sensommaren 2020 bjuder dock på en del nyheter om tre olika socialdemokratiska regeringschefer som även är kvinnor. Praktiskt nog var det bara två veckor mellan att Finlands statsminister Sanna Marin och hennes danska kollega Mette Frederiksen gifte sig. Bröllopen kunde bakas samman i en notis och vi fick veta att Marins make är en före detta fotbollsspelare, medan
Frederiksen äktade en filmfotograf. Nya Zeelands premiärminister Jacinda Ardern citeras i några artiklar då landet får ett nytt utbrott av covid-19, samtidigt som domstolsförhandlingarna med anledning av de fruktansvärda moskéskjutningarna i Christchurch genomförs.
Det är naturligtvis inte ointressant att Marin är 34 år, Ardern 40 och Frederiksen 42. Men när sensommaren övergår i höst har jag svårt att släppa de rent partipolitiska tankarna – bortom kön, ålder och privatliv. Vad har de för politisk bakgrund, vilka politiska reformer prioriterar de, hur är deras ställning i respektive parti, och varför är de så framgångsrika? Jag gräver runt i telefonboken bland gamla S-vänner i Nya Zeeland, Finland och Danmark. Telefonsamtal,
mejltrådar och videomöten ger insikter om möjliga lärdomar – och ställer viktiga frågor om vår egen arbetarrörelse.
Sju veckor före parlamentsvalet 2017 fick Jacinda Ardern ett telefonsamtal. Det var de nyazeeländska socialdemokraternas partiledare – fackföreningsmannen Andrew Little – som ringde. Budskapet var tydligt: Opinionssiffrorna är för dåliga, jag kommer aldrig kunna leda oss till valseger, du får ta över. Hon blev utsedd till partiledare samma dag.
Ardern var 37 år men väldigt erfaren. Hon gick med i partiet som 17-åring, skaffade sig en akademisk utbildning, flyttade till New York och arbetade i ett soppkök samt för en kampanj dedikerad till arbetstagares rättigheter, fortsatte till London för att arbeta på premiärminister Blairs stora policyenhet, och blev sedan ordförande för den socialdemokratiska ungdomsinternationalen IUSY. Därefter följde en flytt hem 2008 för att bli den yngsta parlamentsledamoten i Nya Zeelands historia. Då hade Arden även lämnat den mormonkyrka som hon växte upp i – ett huvudskäl var att hon inte delade kyrkans syn på homosexuellas rättigheter.
Under sin första presskonferens som nybliven partiledare utlovade Ardern att den kommande valkampanjen skulle präglas av ”obeveklig optimism”. Snart utbröt ”Jacindamania” och donationerna till Labourpartiet uppgick till drygt 4000 kronor i minuten. Valrörelsen 2017 innehöll även en och annan motgång. I grunden kloka förslag om att introducera en kapitalskatt och nya miljöskatter fick dras tillbaka (besuttna och bönder klagade). Men 14 nya mandat erhölls och genom en koalition med De gröna och New Zeeland First kunde nio år med en högerregering avslutas. Jacinda Ardern blev landets andra kvinnliga premiärminister – visst minns ni sossen Helen Clark!? – och hon var naturligtvis yngst någonsin.
När jag ber en kompis i nyazeeländska Labour förklara Arderns popularitet återkommer ord som autenticitet, genuin och empati. Ardern anses vara suverän på att kommunicera med breda väljargrupper, skapa en känsla av samhörighet och bereda marken för pragmatisk förändring. Min kompis berättar att Jacinda är precis samma person som kom på alla möten i ungdomsförbundet, tog en öl och lämnade ut sitt telefonnummer om någon skulle behöva råd.
Att kunna visa genuin empati och kommunicera väl har varit en tillgång när Nya Zeeland har drabbats av såväl de sedvanliga jordbävningarna som av terroristdådet i Christchurch och covid-19. Men mest intressant är världens första ”välmåendebudget” (wellbeing budget) som regeringen presenterade våren 2019.
I stället för att sätta tillväxt och BNP i fokus baseras budgeten på ”välmåendeprioriteringar” som departementen därefter måste följa när ny policy utformas. De fem huvudprioriteringarna är att förbättra den mentala hälsan; minska barnfattigdomen; bekämpa ojämlikheten (med särskilt fokus på maoriernas situation); digitalisering samt förvandlingen till en hållbar ekonomi (2050 ska Nya Zeeland vara koldioxidfritt). Och alla nya utgifter måste adressera minst en av de fem prioriteringarna.
”Välmåendebudgeten” för 2019, som följdes upp med en ny budget i våras, har kallats ett game-changing event av lse:s Dr. Richard Layard. Min kompis säger att jag måste framhålla att det handlar både om politiskt innehåll och om hur regeringsarbetet nu måste bedrivas.
Avslutningsvis frågar jag om uppmärksamheten kring att Ardern födde barn som regeringschef, samt att hon inte kommer hinna gifta sig innan höstens parlamentsval den 17 oktober. ”Det verkar vara en större sak internationellt än här hemma. Visst, hon är vår premiärminister – men att föda barn är ju inte direkt ovanligt.”
Sanna Marin växte upp i en regnbågsfamilj med sin mamma och hennes partner i en hyrd lägenhet.
En bra politiker ska ha marginalerna på sin sida. Och alla som har spenderat en stor del av livet på kongresser vet att 32 röster mot 29 innebär att två personer inte får ändra sig i sista stund. Så såg röstsiffrorna ut när finska SDP valde Sanna Marin framför Antti Lindtman till ny statsminister i december 2019.
De finländska socialdemokraterna var mitt uppe i en turbulent period. I riksdagsvalet våren 2019 blev partiet med nöd och näppe återigen störst: 17,7 procent, jämfört med 17,5 för Sannfinländarna och 17,0 för Samlingspartiet. Socialdemokraten Antti Rinne, med bakgrund i tjänstemannafacket pro, kunde bli ny statsminister för en koalitionsregering med elva kvinnor och åtta män.
Till trafik- och kommunikationsminister utsågs SDP:s populära stjärnskott Sanna Marin, som redan hade fått tjänstgöra som tillförordnad partiledare och de facto oppositionsledare då Rinne var sjukskriven i valrörelsen, samtidigt som vicepartiledaren Maarit Feldt-Ranta åter drabbades av cancer. Och efter bara ett knappt halvår som statsminister riktade koalitionspartnern Centern en misstroendeförklaring mot Rinne som avgick. SDP:s fullmäktige genomförde en omröstning och 32 röster senare hade Finland en ny, rekordung statsminister.
Sanna Marin växte upp i en regnbågsfamilj med sin mamma och hennes partner i en hyrd lägenhet. Hon tog en magisterexamen i offentlig förvaltning vid Tammerfors universitet, staden där hon engagerade sig politiskt, blev ordförande i stadsfullmäktige som 27-åring och fortfarande har som bas. I YLE:s valbarometer inför riksdagsvalet 2019 anger Marin tre vallöften: Hon vill arbeta för ett mänskligt och jämställt samhälle; för en snabb klimatomställning samt för att utbildning och vetenskap ska återfå sin hedersplats i samhället.
Valkompassen har även en funktion där du kan se hur kandidatens svar överensstämmer med andra partiers kandidater i medeltal. Marins svar matchar bäst med kandidater från Feministiska partiet, därefter följer Vänsterförbundet, Gröna förbundet och Djurrättspartiet. Matchningen med andra kandidater från det egna partiet SDP är på 79 procent, vilket bara ger en femte plats.
När jag pratar med en pålitlig gammal vän i den finska arbetarrörelsen framhålls att Marins ”rödgrönrosa”-bakgrund på flera sätt är en styrka. De finska socialdemokraterna framstod länge som lite gammaldags, gråa och gubbiga. Plötsligt väljer sdp en ny statsminister som är modern, skicklig – och likt Ardern en utmärkt kommunikatör. Strax därefter utbryter en global pandemi, och min finska väns beskrivning av Marins ledarskap för tankarna till Angela Merkel: tydlighet, stabilitet, inga experiment. Pandemin ska bekämpas, och i övrigt ska det regeringsprogram som Marin ärvde av sin företrädare Rinne genomföras. Och det är, framhåller min vän, ett program grundat i en traditionell socialdemokratisk idétradition som Marin omfamnar: utbildning, sysselsättning, klimatomställning.
Marins entré på scenen och hanteringen av covid-19 har gett ett uppsving i opinionen, där sdp har stigit från 13 till över 23 procent. De interna opinionsmätningarna visar att ökningen till stor del beror på att traditionella arbetarväljare nu återvänder till sdp; många av de mer urbana vänsterväljarna var redan vunna. Därför uttrycker min vän en viss förvåning kring att Marin nu har gett intervjuer till utvalda kvinnomagasin: ”Väljarna gillar den tuffa regeringschefen som har varit betydligt mer pragmatisk och teknokratisk än vad den ungdomliga, rödgrönarosaprofilen utlovade.”
Det råder även delade meningar om ett beslut som fattades av SDP:s kongress i Tammerfors i slutet av augusti. Då valdes Marin formellt till partiledare, men hon fick även partiets gehör för ett förslag om kortare arbetsvecka – ett förslag som hon har drivit länge. Å ena sidan är det en idé som vetter mot framtiden: I en värld där vi lever i materiellt överflöd och konsumerar sönder planeten är det visionärt att välja livskvalitet framför pengar. Å andra sidan kan Marin nu kritiseras för att syssla med dyra, naiva drömmar mitt i en pandemi.
Exakt hur förslaget ska utformas är inte klart, och ännu saknas stöd bland de andra partierna i koalitionsregeringen. Och i S-riksdagsgruppen ska vissa spänningar finnas kvar gentemot Antti Lindtman – som Marin besegrade så knappt – och hans stödtrupper. Samtidigt beskrivs Marin som något av en ensamvarg – en politiker som inte har klättrat via kotterier och vänskapsband. Avsaknaden av en maktbas kan bli en svaghet den dag då vinden vänder – och den rödgrönrosaprofilen som inledningsvis var en styrka har egentligen ingen djupare förankring i SDP.
Men att hon växte upp i en regnbågsfamilj, är småbarnsförälder och just har gift sig är i sammanhanget ointressant. ”Så ser ju våra liv ut numer” konstaterar min gamle vän.
När du jämförs med Stauning går det bra på riktigt. Och en av de mest analytiska vännerna som jag har i den danska arbetarrörelsen drar just det kortet. Mette Frederiksens förmåga att kommunicera mycket klart, personligt och med starka värderingar i hela krishanteringen kring covid-19 – kombinerat med valsegern i fjol och styrkepositionen i partiet – gör att hon nu jämförs med den största av danska S-ikoner (Thorvald Stauning var statsminister 1924–26 samt 1929–42).
Danmarks andra kvinnliga statsminister växte upp i en socialdemokratisk familj i Ålborg på Nordjylland. Hon gick med i dsu som 14-åring, studerade på universitet i Ålborg och Köpenhamn (examen i administration och Afrikastudier) – men har även varit ungdomsansvarig på lo. Dagen efter att hon fyllde 24 år valdes hon in i Folketinget. I företrädaren Helle Thorning-Schmidts S-regering 2011–2015 blev Frederiksen först arbetsmarknadsminister och sedan justitieminister. Efter valförlusten 2015 väntade partiledarposten – hon hade nämnts redan när Thorning-Schmidt valdes och kallades då ”partiets urkraft”. Och ifjol ledde
Frederiksen sitt parti tillbaka till regeringsmakten i en valrörelse som bör väcka uppmärksamhet på andra sidan sundet.
Utan att fastna i den infekterade danska migrationsdebatt som börjar i oktober 1967 då S-regeringen öppnar landets gränser för utländsk arbetskraft, så kan några saker konstateras. Att Frederiksen som ny partil edare försvarade en stramare invandringspolitik hör samman med att S även gjorde en vänstersväng i ekonomiska frågor. Danska S kunde endast göra det ena, för att partiet också gjorde det andra.
Att S tog ett steg vänsterut, återigen slog uppåt och ställde sig på de strävsamma arbetarnas sida symboliserades av en kampanj om bryggeriarbetaren Arne Hjul. Reformen ”Arnepension” innebär att de mest utslitna på arbetsmarknaden ska kunna få en värdig pension i förtid. Och danska S-vänner staplar möjliga lärdomar på varandra: valrörelsen kom återigen att handla om materiella villkor; invandringsfrågan sjönk undan; löftet att bilda en ren S-regering var modigt och gav trovärdighet; att det liberala partiet Radikale Venstre hakades av som partner gav möjlighet till egen politikutveckling; arbetarväljarna återkom samtidigt som urbana vänsterväljare förlorades – men de senare stannade inom det röda blocket.
Resultatet blev ett katastrofval för Dansk Folkeparti och ”det rødeste Folketing” sedan valet 1971. Det måste även tilläggas att överenskommelsen ”Retfærdig retning for Danmark” som S-regeringen slöt med tre andra partier för att kunna bilda regering är ett betydligt mer välskrivet och i stora delar mer progressivt dokument än det svenska januariavtalet.
Relationerna till fackföreningsrörelsen, som inte var de bästa under Thorning-Schmidt, har medvetet förbättrats.
Och sedan är det beskrivningarna av Mette, för det är förnamnet som används. Tydliga socialdemokratiska värderingar framhålls alltid – och att hon även som minister och nu som statsminister låter ideologin motivera besluten. Relationerna till fackföreningsrörelsen, som inte var de bästa under Thorning-Schmidt, har medvetet förbättrats.
Min vän med det analytiska sinnelaget framhåller också traditionella goda ledaregenskaper: bra på att välja rådgivare; bra på att ingå dialog med alla; bra på att skapa sammanhållning genom att själv vara målmedveten och inspirerande. Det är också en ledarstil som präglas
av den gamla idén om att politiken ska ha företräde och väga tyngre än åsikterna hos tjänstemän och kommunikatörer.
Det som har spelat roll är alltså inte kön eller ålder, säger min vän. Däremot har uppväxten i arbetarkvarteren i Ålborg på Nordjylland – liksom den stadiga grunden i den danska socialdemokratins historia – skapat en lyckad kontrast till åren då politik främst verkade handla om Köpenhamns kreativa akademikerkvarter.
Tio år är både länge sedan och alldeles nyss. Jämfört med den rödgröna turnén så återfinns mycket på den svenska socialdemokratins nödvändiga diskussionslista i exemplen från Nya Zeeland, Finland och Danmark. Men när ska S på allvar ta tag i de strategiska och politiska utmaningar som partiet står inför?
Finns det mod och slughet nog att röra sig mot den danska vägen där S regerar ensamt, eller finns det andra alternativ? Har svensk arbetarrörelse tillräckligt med takhöjd, spänst och nyfikenhet för att utveckla ett nytt ekonomiskt synsätt som styrs av jämlikhet, hållbarhet och livskvalitet, snarare än New Public Management och friskolornas kvartalsrapporter?
Och har vi självförtroende nog att låta en person som Arne Hjul representera oss och den strävsamma arbetarklassen, även om några Fredrik Strage-väljare känner sig förvirrade? Vågar vi lita på att även urbana väljare kan känna samhörighet med en rörelse som utgår från LO-kollektivets verklighet och slår uppåt?
När mina vänner strör uppskattande ord kring regeringscheferna i deras respektive hemländer tänker jag på Geraldine Ferraro. Hon var vicepresidentkandidat för Demokraterna i valet 1984 och konstaterade något alldeles självklart: ”Vissa ledare föds som kvinnor.”
Förr eller senare kommer S behöva välja en ny partiledare. Om den bästa tänkbara ledaren vid det tillfället föddes som kvinna – är vi redo då, vi socialdemokrater i landet som har haft fem Carl/Karl som statsminister? För att resonera kring den frågan kontaktar jag en annan gammal vän, och får följande svar.
”Arbetets söner, sluten er alla… Synen på ledarskap inom arbetarrörelsen är djupt rotad i den manliga maktens uttryck. Om vi inte erkänner det, så blir förändring en svår väg att gå. Landsfadern är ute. Och arbetarklassen är undersköterskan lika mycket som gruvarbetaren. Och rasismen lika förhatlig som kapitalismen en gång var. Normerna låser fast vårt tänkande vid det som förtrycker och trycker ner. Så låt socialdemokratin bli en frihetsrörelse på allvar. Det är på tiden.”
Jag tackar för ett klokt svar, som jag naturligtvis fick av den person som jag för tio år sedan så förhoppningsfullt presenterade som Sveriges nästa – och första kvinnliga – statsminister.
Eric Sundström, lång erfarenhet från Regeringskansliet. Tidigare arbetat som journalist och samarbetat med flera tankesmedjor. I dag på LO.
