I decennier har vi haft kunskap om klimathotet. Vi vet att utsläppen behöver minska, och kostnaderna om vi misslyckas. Ändå misslyckas vi. Varför? Vad krävs för att vi ska lyckas? Och vilka konkreta steg kan politiken ta? Göran Greider resonerar.
Varken politiker, klimataktivister eller vetenskapsmän kan besluta om ett byte av civilisation. Bara folk kan göra det. Och folk gör det inte förrän de har något att vinna på det. Det är egentligen hela problemet som uppreser sig inför den galopperande klimatkrisen.
En civilisation, den industrikapitalistiska, måste bytas mot en annan civilisation som vi inte ens har något tydligt signalement på och det måste dessutom ske på rekordtid. Är inte det en omöjlig uppgift? De löften som ekomodernismen avgav på 1980-talet – uttryckt i ”Bruntlandrapporten” – om att ekonomisk tillväxt kunde frikopplas från ökade utsläpp har visat sig inte hålla streck. Kapitalismen förblir inkompatibel med en fungerande biosfär.
Här och var i det nuvarande produktionssystemet sker förvisso en sådan frikoppling, när fossila bränslen ersätts med förnybara och de material som används återvinns. Men på totalen är inget sådant löfte på väg att uppfyllas. De planetära gränserna sprängs i detta nu, litet i taget, ekosystem för ekosystem, kanske med plötsliga och oöverskådliga tipping point-fenomen väntande runt hörnet.
Det räcker med att se en enda propeller till ett vindkraftverk transporteras på en landsväg på väg till montering – en enda propeller ser gigantisk ut på nära håll; man tänker på all energi, alla naturresurser som gått åt för att tillverka den, röja mark och dra vägar och ledningar till vindkraftsparkerna, och all jordmetall som måste brytas för att energin ska kunna lagras – för att man intuitivt ska fatta att även den förnybara energin – som jag är en anhängare av – ohjälpligt och i grunden är beroende av just den produktionsapparat som jagar oss mot avgrunden.
Höghastighetståg aviseras, men den påverkan på naturen som bygget av den infrastruktur de kräver är enorm, och hela detta mångmiljardprojekt känns mest som ett sätt för den urbana medelklassen att slippa få dåligt klimatsamvete när den ska ut på sina statusalstrande resor. Ett enkelt faktum demonstrerar att klimatomställning än så länge betyder mycket litet i politiken: Det är hårdare strider om de snabbt växande försvarsanslagen och om en eventuell Natoanslutning än om klimatpolitiken (och då ska man veta att den svenska försvarsmakten avsätter stora spår i biosfären och att den amerikanska försvarsmakten sannolikt är den värsta enskilda utsläpparen av växthusgaser på jorden).
Nej, jag kan inte påstå att jag blivit klimatpessimist, men jag blev verkligen imponerad av Roy Scrantons essä ”Att lära sig dö i Antropocen” när den kom för flera år sedan: Vi behöver borra oss ner i pessimismens djupaste schakt för att förstå vilket maktdrama och vilken genomgripande omställning en radikalt annan klimatpolitik skulle innebära…
Hela texten finns att läsa i tidningen. Teckna en årsprenumeration för endast 199kr här och få hem tidningen!
Göran Greider, chefredaktör Dala-Demokraten, författare och poet
