”Att lagstifta om anställningstryggheten genom Las har inte fått de effekter vi hoppats på. Vi föreslår därför att ansvaret flyttas från politiker till facken. Vi vill ta bort frågan om anställningstryggheten från lagstiftningen och flytta över den till parterna”, så skriver Urban Pettersson, förbundsordförande för Svenska Elektrikerförbundet och David Aura, verksamhetsledare.
För oss fackligt anslutna finns mycket att säga om januariavtalet och den Las-utredning som hotar svenska löntagares intressen. Diskussionen utgår dock ofta utifrån vad som ska bli av vår anställningstrygghet i dag; inte på längre sikt. Bortom svåra politiska kompromisser här och nu finns en framtid för oss alla i morgon. För att vinna den framtiden, slaget om i morgon, krävs att vi tänker annorlunda. Det kräver långsiktighet och strategi över tid.
De flesta löntagarrepresentanter är överens om att anställningstryggheten på många håll inte räcker till. Allmän visstid, hyvling och undantag i turordningsreglerna. Ofta diskuterar vi dagens brister, mer sällan hur vi vill att det ska se ut i framtiden. Vilken typ av trygghet löntagarna ska ha på sina arbetsplatser och vilken modell som kan vara bäst lämpad för att nå våra ambitioner.
Vi tror att facket behöver ett mål att peka på, långt bortom den horisont vi i dag betraktar.
Tyvärr möts vi i dag av en verklighet där den lagstadgade anställningstryggheten inte garanterar likvärdighet i anställningsskyddet, vilket var tanken.
Det sistnämnda har vi tankar att dela med oss kring. Under en lång tid har vi upplevt hur den lagstadgade anställningstryggheten påverkat vår trygghet på arbetsplatserna. Tanken var från början god. Att alla löntagare, även de med svagast ställning på arbetsplatserna, skulle få en trygghet i tillvaron. En säkerhet om att räkningarna blir betalda. Tyvärr möts vi i dag av en verklighet där den lagstadgade anställningstryggheten inte garanterar likvärdighet i anställningsskyddet, vilket var tanken.
Prövning av rättspraxis har ställt till det för oss vid återkommande tillfällen. Det blir också svårt för oss fackföreningar att rätta till sådan praxis genom kollektivavtal när de som stiftar lagar sitter i Sveriges riksdag. Detta medför en tröghet i systemet där förbättringar blir svåra att genomföra, dörren fortsätter vara öppen för uppfinningsrika arbetsgivare att hitta kryphål i lagen och slippa undan ansvar. Detta har lett till att lagen om anställningsskydd (Las) gradvis har försämrats för arbetarna.
Generellt funkar det så att när jurister och domstolar kommer med beslut så ställer sig våra medlemmar i ledet. Det är så man gör i Sverige. Tar ansvar för sina regelverk utan tjafs och bråk. Därför blir det också svårt att hålla liv i den intressekonflikt som är ständigt närvarande på arbetsmarknaden mellan arbete och kapital.
När alla accepterar utfallet av byråkraters prövningar, oavsett hur orättvis. Skulden för sådana tillkortakommanden läggs senare på facket och vårt parti. Vi har fått betrakta den oro som göder förakt och lämnar utrymme för oansvariga högerpopulistiska krafter. Arbetarrörelsen tvingas in i en roll där vi inte kan gå i opposition till orättvisorna som drabbar vanligt folk.
Ur det perspektivet har Las gjort både facket och partiet svagare. Är det inte dags att vi ändrar på det?
Att intressekonflikten, och därmed makten, över vår trygghet flyr fackens grepp och hamnar i riksdagen är problematiskt. Politikens uppgift är så klart att finna lösningar utifrån väljarnas bästa. Detta har med tiden förändrats och i dag har politikerna från flera partier svårt att göra skillnad på vad som är företagens eller väljarnas bästa.
Vårt sätt att organisera produktionen har blivit viktigare än de anställdas trygghet. Partsmodellen har däremot lyckats bygga in en ordnad lösningsmodell för att hantera meningsmotsättningar, där arbetsgivarna tvingas betala för vår arbetsfred genom kollektivavtal och att fackföreningen levererar arbete.
En affärsuppgörelse som vårt parti inte har i sin verktygslåda. Får vi greppet om en sådan möjlighet, är det inte då också dags för oss att visa vad det kostar när man vill beröva våra medlemmar deras trygghet? Fackföreningsrörelsen är av tradition förhandlare, som diskuterar förändringar och söker lösningar. Kommer arbetsgivarna däremot med dumheter och hot om försämringar i våra avtal kanske dessa vänligt skulle påminnas om priset på arbetsfreden.
Vår idé är att politikens roll ska stärkas när det gäller de breda penseldragen, hur förvaltningsformen av arbetsmarknaden ska se ut. Men det bör vara upp till parterna på arbetsmarknaden att uppnå rikstäckande kollektivavtal och trygghet i varje bransch, utifrån dess förutsättningar. När lagen i dag reglerar flera detaljer utöver dessa breda penseldrag uppstår en problematik eftersom väljarna även röstar utifrån tycke om till exempel vargjakt och skatter.
När arbetsrätten följer med här och regleras på fel nivå långt bort från arbetsmarknadens förutsättningar omvälvas arbetsmarknaden helt i onödan. Vi förstår så klart att en sådan modell skulle ställa stora krav på parterna. Med frihet och rättigheter kommer också ett ansvar. Ett ansvar som vi tror fackföreningsrörelsen kan bära tillsammans, för en mer flexibel och hållbar modell, där de breda politiska frågorna bryts loss från den delen av samhällsförvaltningen som tillhör oss löntagare och våra motparter.
Det finns en annan fördel med modellen vi föreslår. Ska vi klara arbetsmarknadens utmaningar över tid behövs flera medlemmar. Därför tror vi att incitament att organisera sig måste bli tydligare. Vi hör ofta från våra medlemmar att de är irriterade på att oorganiserade får allt ”gratis”.
Hög organiseringsgrad skulle då ge anställningstrygghet på arbetsplatsen och för individen. Detta skulle innebära fler lojala medlemmar och ett tydligare värde för medlemskapet.
Vi kan så klart inte släppa vår grundidé om att vara en lönekartell eller låta de oorganiserade sätta priset på deras egen arbetskraft av skälet att priset då blir billigare och konkurrerar ut organiserad arbetskraft. Men, vad vi kan göra är att ta ifrån de oorganiserade deras anställningstrygghet. På så vis kommer striden om överskottet och tryggheten finnas på varje arbetsplats.
Hög organiseringsgrad skulle då ge anställningstrygghet på arbetsplatsen och för individen. Detta skulle innebära fler lojala medlemmar och ett tydligare värde för medlemskapet. På så vis kan vi säkra bra kollektivavtal för våra medlemmar på hela arbetsmarknaden.
Innan den lagstadgade anställningstryggheten var på plats så fanns arbetsmarknadsnämnden. Den infördes av lo och saf och hade till uppgift att lösa tvister mellan parterna. Att återinföra en sådan prövningsinstans i Arbetsdomstolens ställe skulle på så vis kunna stärka lo som federationen och dess betydelse i den svenska fackföreningsrörelsen.
Bara medlemmar fick sin sak prövad i arbetsmarknadsnämnden. De som aktivt valde att stå utanför slapp gå genom kollektivet och få sin sak prövad. Solidariteten bör alltså aldrig i onödan påtvingas den som valt att stå utanför den fackliga gemenskapen.
Att flytta den långsiktiga frågan om anställningstryggheten tillbaka helt och hållet till de parter som är det verkliga arbetslivet närmast skulle kunna kallas många saker. Praktikalitet eller demokratisk reformering av arbetslivet. Eller vad ni vill. Oavsett skulle det lämna dörren öppen att ta striden avtalsvägen.
Tryggheten på arbetsmarknaden skulle i så fall vaktas av våra medlemmar och deras vilja att ta strid för sin rätt. Låt oss därför påminnas om att partsmodellen tjänat oss väl i många årtionden och att den som menar allvar med partsmodellen och starka fackföreningar också måste lita på dess förmåga.
Vi har förståelse för den oro vi får höra från våra kamrater i andra förbund som är betydligt mer pressade av arbetsgivarna i sina branscher. Vi hör er, vi lyssnar och förstår. Men vi känner också den kraft som finns i vår rörelse. Vi är vana att kalla denna kraft för solidariteten. Vi tror att med en tydlig och klar vision om framtiden, värd att längta efter och tro på, så kan vi väcka en ny kraft i vår rörelse. Tiden är mogen för oss att resa oss upp, inse vår styrka och kämpa för att nå det mål som är vårat gemensamma.
Låt oss möta framtiden med en vision och med gott självförtroende. Låt oss ge våra medlemmar något att kämpa för. Låt oss visa vägen och gå före, låt oss göra det tillsammans.
Urban Pettersson, förbundsordförande Svenska Elektrikerförbundet
David Aura, verksamhetsledare GävleDala-kretsen Svenska Elektrikerförbundet
