Ska Socialdemokratin leverera en jämlik välfärd av hög kvalité – samtidigt som medborgarna kan utkräva ansvar – behöver vi se över Sveriges förvaltningsmodell. Vi behöver återerövra det socialdemokratiska systembygget, skriver Aida Hadzialic.
Den svenska förvaltningsmodellen… Få ord i vårt språk är så vackra. Få koncept lika krångliga att förstå för utomstående – och ibland även för oss som står mitt i det.
Om och om igen tvingas vi förklara att regeringen inte styr sjukvården utan att den hanteras av regionerna men att kommunerna har hand om äldreomsorgen. Regionerna? Det är de gamla landstingen. Som fortfarande heter landsting, men endast i tvingande juridiska sammanhang. Och har bytt namn till regioner för att de har fått ta över en del uppgifter från länsstyrelserna.
Länsstyrelserna? Det är statliga myndigheter som har ett visst regionalt ansvar inom områden som miljö, folkhälsa och integration. Lokalt inflytande och demokrati stod i centrum när systemet konstruerades, men i dag har omvärlden på många sätt sprungit den förbi.
Det blir svårare och svårare för medborgarna att utkräva ansvar.
barn som föddes 2006 kommer börja gymnasiet 2022 – så länge har Moderaterna styrt Stockholms läns landsting
I Region Stockholm, där jag är oppositionsregionråd, har Moderaterna styrt i 16 år när valrörelsen drar igång 2022; barn som föddes 2006 kommer börja gymnasiet 2022 – så länge har Moderaterna styrt Stockholms läns landsting, numera Stockholmsregionen.
I Stockholms stad, alltså kommunen, är Kristdemokraterna ansvariga för äldrevården genom äldre- och trygghetsborgarrådet Erik Slottner. I både regionen och staden styr borgerliga koalitioner med stöd av Miljöpartiet.
Ändå kan den blågröna ”koalitionen” kräva mer pengar av regeringen – som Miljöpartiet sitter i och Centerpartiet och Liberalerna är samarbetspartier till. Ändå kan Moderaternas finansregionråd Irene Svenonius komma undan med att påstå att regeringen inte gör tillräckligt för att lösa problemen inom vården. Ändå kan Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch stå i tv och gå ut i media och skylla de oerhört sorgliga coronadödsfallen på Stockholms äldreboenden på Socialdemokraterna.
”Det här är medborgare som jag menar att socialdemokratin har svikit och delar av Sverige som socialdemokratin har glömt i sin strävan efter makten”, som Busch sa till DN.
Just den gången fick diskussionen hederligt nog hjälp av Erik Slottner själv, som sa till Svenska Dagbladet:
”Det är för tidigt att leta syndabockar.”
Men att utspelet ens är möjligt utan att journalister och andra politiker reagerar säger en del om hur otydligt förvaltningsuppdraget är. På regeringens hemsida finns lättläst information om hur styrningen fungerar. Bland annat står att läsa: ”Sverige styrs på nationell nivå, regional nivå och lokal nivå. Därutöver tillkommer EU-nivån.”
Varje rubrik har en kort förklaring och den som vill kan förstås gräva ned sig ytterligare i dokumentation kring vad förvaltningsmodellen innebär – dokumentation är vi bra på i Sverige.
Men hur många gör det? Och hur många som gör det kommer fram till att vårt samhälle fungerar som det ska? Så bra som vi borde kunna kräva?
Dagens svenska statsapparat går tillbaka till 1600-talet och Axel Oxenstierna.
Enligt historien befann sig rikskansler Oxenstierna i Frankfurt am Main samtidigt som Sveriges kung Gustav II Adolf kämpade på slagfältet i Lützen. Det trettioåriga kriget hade pågått i 14 år – lika länge som Moderaterna har styrt Region Stockholm – och än fanns inget lyckligt slut på horisonten.
Den omvittnat rediga Axel Oxenstierna hade i uppdrag att organisera förvaltningen i Franken och hade förstås ingen aning om förutsättningarna för kungens soldater i Lützen. I den täta dimman och förvirringen kom Gustav II Adolf ifrån huvuddelen av sina trupper och stupade på slagfältet.
Det var den 6 november 1632.
Trots det relativt korta avståndet mellan städerna dröjde det fem dagar innan Oxenstierna fick besked om kungens frånfälle, varpå han skred till verket. Rikskanslern satte sig omedelbart ned för att författa ett antal brev till Stockholm.
I ett av dessa förklarade han för riksrådet att kungen hade gett Oxenstierna i uppdrag att utarbeta ”en stadig regeringsform” och att ett utkast skulle anlända med första säkra bud.
Förslaget blev grunden till 1634 års regeringsform, vår första, och grundade ett centralstyrt Sverige med Stockholm som förvaltningscentrum där kungahus, regering och riksdag skulle husera. Däri fanns också en struktur för ämbetsverk och deras uppgifter samt hur länsindelningen skulle se ut.
Mycket av det gäller än i dag – och det har varit framgångsrikt. Vi har haft en slagkraftig statsförvaltning med hög pålitlighet och det finns många skäl till att Oxenstiernas idéer inspirerade och kopierades av många andra länder.
Men det är trots allt snart 400 år sedan.
Det som fungerade väl förr är inte lika effektivt i dag.
Hur svårt det än må verka att driva förändring lever vi i dag i ett Sverige som behöver uppdateras och uppgraderas. Det som fungerade väl förr är inte lika effektivt i dag.
Jag vet att omdaning kan vara smärtsamt, men det är dags att göra något åt saken. Precis som i vårt grannland Finland där det just nu pågår en översyn av förvaltningsmodellen i bred samverkan över partipolitiska gränser.
Finland, som på flera sätt är ett föregångsland även för oss, ser att morgondagens problem inte går att lösa med gårdagens verktyg och bygger för en framtid på en bättre modell – som bland annat utgår ifrån medborgarnas behov och inte främst fackområden och har en högre flexibilitet utifrån digitaliseringens utveckling.
Jag skulle dessutom vilja gå ännu längre – redan dagens problem behöver nya lösningar.
Socialdemokraternas mål har alltid varit att bygga världens bästa välfärd, med en jämlik skola för alla, vård efter behov – inte efter plånbok och en pension som går att leva på. Vi är inte där längre. Varken sjukvården, omsorgen eller skolan levererar på den nivå som medborgarna kan kräva och om vi ska vara bäst i klassen måste vi tänka om.
Historiskt sett har den svenska socialdemokratin varit världsledande i att bygga system. Som möjliggjort den generella välfärdsstaten och gjort Sverige till ett av världens mest framgångsrika länder. Vi behöver en renässans för det socialdemokratiska systembyggandet. Där människans och välfärdens behov sätts först.
Vi får inte bli administratörer av gamla system som det förvisso skruvas på lite då och då, utan förmåga att blicka framåt ordentligt.
Vi kanske just därför skulle låta oss inspireras av Finlands socialdemokratiska regering och
genomföra en ordentlig förvaltningsöversyn. Den översynen kanske säger oss att vissa verksamheter ska drivas kommunalt, andra regionalt men kanske också att några bör övergå till mer statlig styrning. Dimensionen offentligt-privat skulle naturligtvis också behöva inkluderas i en sådan analys, inte minst med bakgrund av den exceptionella marknadifieringen av svensk skola.
En ny förvaltningsmodell måste vara tydlig mot medborgarna och svara på frågan om vilka den finns till för?
Det här är dessutom oerhört viktigt för att trovärdigt kunna argumentera för en gemensamt finansierad välfärd i ett samhälle som tror på en bred skattebas – en grundläggande uppgift blir då att visa att varje krona används rätt. Det hade både Ernst Wigforss och Gustav Möller skrivit under på.
Sverige har inte råd med att människor känner att systemen är bristfälliga.
Socialdemokratins existensberättigande ligger i att vi kan leverera välfärd i världsklass – en likvärdig skola, en jämlik sjukvård, äldrevård på hög nivå. I dagens Sverige faller alldeles för många människor mellan stolarna. En livskraftig socialdemokrati förstår det och gör något åt saken.
Så vinner vi medborgarnas förtroende och tar partiet in i framtiden – ett folkhem för 2020-talet och framåt är fortfarande ett underbart mål att sträva efter.
Aida Hadzialic, finansregionråd och vice ordförande S Stockholms län
