Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Sverige och EU – några personliga nedslag - Hans Dahlgren

Från minnen av Tage Erlander i radion, till tio år vid Olof Palmes sida och tre med Anna Lindh. I dag är han EU-minister. I en unik text av Hans Dahlgren får vi personliga reflektioner, berättelser om Sveriges relation till Europasamarbete och hans vision framåt.

 

Så här långt efteråt är det omöjligt att komma ihåg när jag första gången hörde talas om det europeiska samarbete som senare skulle bli eu.

Kanske var det när jag gick i realskolan i Kiruna, i början av 60-talet, att jag då läste i tidningen eller hörde något i radion om Tage Erlanders tal på Metallkongressen i Stockholm.

Nu, snart 60 år senare, känns det gott att här få reflektera lite kring socialdemokratins långa resa i vår syn på Europa. Och kring hur EU-samarbetet blivit en naturlig del av socialdemokratisk politik, där vi behöver makten och inflytandet i Europa för att lösa viktiga samhällsproblem.

Metalltalet hölls i augusti 1961, bara några veckor efter det att Storbritannien bestämt sig för att söka medlemskap i EEC, som det hette då. Högern och Folkpartiet tryckte på för att Sverige skulle göra detsamma, medan Centerpartiet var emot. I det 23 sidor långa anförandet avvisade Erlander tydligt ett svenskt medlemskap.

Huvudinvändningen var att det kunde uppfattas som ”att vi var beredda att avvika från vår neutralitetspolitik och söka anknytning till Atlantpakten”. Andra argument var att man som medlem i EEC fick ge upp sin suveränitet till överstatliga organ i frågor som den ekonomisk politiken, och även den egna arbetsmarknads- och socialpolitiken.

Argumenten känns igen, också senare. När Olof Palme tagit över efter Erlander 1969, och året därefter reste runt i Europa, och talade med olika ledare, så verkade han alltmera lockad av att skapa en ny Europapolitik, och även hålla öppet för medlemskap. Men samtidigt kom det fram nya initiativ inom organisationen, bland annat om ett starkare utrikespolitiskt samarbete.
Följden blev att när Storbritannien och Danmark blev medlemmar 1973 så nöjde vi oss med ett frihandelsavtal och fortsatt medlemskap i Efta.

Efter förlustvalet 1976 anställde partiet mig som pressekreterare åt Olof Palme. Det blev tio år av dagligt samarbete, ända fram till den dag han mördades.

Då, i början av 70-talet, hade jag just flyttat till Stockholm. Jag arbetade som nyhetsreporter på svt, och minns att jag fick göra flera resor till Bryssel för en lång reportageserie som skulle försöka förklara för tittarna hur Europasamarbetet var organiserat. Det var en utmaning som det känns som att jag på sätt och vis fortfarande håller på med.

 

Efter förlustvalet 1976 anställde partiet mig som pressekreterare åt Olof Palme. Det blev tio år av dagligt samarbete, ända fram till den dag han mördades. Detta var nog den mest formgivande tiden i mitt yrkesliv. Inte minst att få vara med i det internationella arbetet, med den entusiasm och energi som Palme hade för detta. Det gällde i hög grad också det europeiska samarbetet, som de många mötena och samtalen med Willy Brandt och Bruno Kreisky och Felipe González. Och det var nog här som jag upplevde början till en förändring i vårt partis syn på den europeiska integrationen.

Från att ha lagt stor vikt vid vår egen självständighet på det ekonomiska området såg och talade Olof Palme om de ökade möjligheterna att förverkliga socialdemokratins mål också genom samverkan med andra. Detta förstärktes när socialdemokraten Jacques Delors blev ordförande i Kommissionen och lanserade den inre marknaden – något som vi nu ser som en tydlig förutsättning för tillväxt och välfärd i vårt eget land.

Ännu var det inte möjligt att ta steget mot medlemskap. 1980-talet präglades av det kalla kriget, och både Olof Palme och senare Ingvar Carlsson satte neutralitetspolitiken högst. Jag bidrog mer än en gång till artiklar eller anföranden av de båda partiordförandena där de markerade – inte sällan mot stridslystna moderater – att det inte gick att förena ett medlemskap i eg med den konsekventa neutralitetspolitik som hade ett brett folkligt stöd i vårt land.

Men den 9 november 1989 hände det i Berlin som mer än det mesta annat påverkat europeisk säkerhetspolitik. Muren revs, familjer som länge varit åtskilda kunde återförenas, och så startade en politisk process som ledde till de kommunistiska systemens sönderfall. Sovjetunionen upplöstes, och det blev ett helt nytt samarbetsklimat i världspolitiken – åtminstone under några år.

Detta var den verkliga bakgrunden till varför Sverige snart kunde ansöka om medlemskap i eu. En del försöker göra gällande att det handlade om en del i ett ekonomiskt krispaket, där EU-medlemskapet skulle förts fram i någon slags fotnot. Men om man läser på ordentligt – en utmärkt redovisning finns i Allan Larssons bok Min europeiska resa – så kan man se hur Ingvar Carlsson under lång tid bäddar för den nya hållningen. Och hur partikongressen i september 1990 ger klartecken för att gå vidare i den riktningen.

 

Våren 1991 förde Ingvar Carlsson förhandlingar med de tre borgerliga partiledarna om hur den svenska ansökan skulle formuleras. Jag var med, och tog anteckningar – de fyller nu flera arkivlådor hemmavid. En intressant aspekt var hur den socialdemokratiske statsministern närmast fick medla mellan Olof Johansson och Carl Bildt som nog stod längst från varandra av de fyra partiledarna. Efter många olika versioner av texten hade man till utrikesnämndens möte i juni 1991 ändå nått en uppgörelse.

Våren 1991 förde Ingvar Carlsson förhandlingar med de tre borgerliga partiledarna om hur den svenska ansökan skulle formuleras. Jag var med, och tog anteckningar – de fyller nu flera arkivlådor hemmavid.

Det var sedan lite högtidligt att få vara med i Haag, den 1 juli 1991, när Ingvar Carlsson lämnade över den svenska ansökan till den holländske utrikesministern Hans van den Broek. Mindre angenämt var det förstås att regeringsmakten i Sverige några månader senare, efter valet i september, gick över till de borgerliga. Det var sedan under regeringen Bildt som de egentliga förhandlingarna om medlemskapet fördes.

Men Ingvar Carlsson kom som bekant snabbt tillbaka som statsminister. Och då återstod den allra viktigaste delen av medlemskapsprocessen – folkomröstningen i november 1994. För oss socialdemokrater handlade de politiska argumenten i första hand om jobben och den svenska välfärden, men också om vårt starka intresse av handel över gränserna. eu som fredsprojekt och miljöfrågan fanns också med, men det var de ekonomiska argumenten som dominerade. Inte så konstigt, med tanke på att Sverige befann sig i en svår ekonomisk kris, efter tre års borgerligt styre, då Riksbanken vid ett tillfälle tvingades höja räntan till 500 procent.

Ett av de främsta avtrycken som Sverige gjort som medlem handlar också om jobb och sysselsättning. Det var svenska förhandlare som såg till att bekämpandet av arbetslösheten i och med Amsterdamfördraget fick samma dignitet som främjandet av tillväxt. Och det går en röd tråd från den insatsen till det sociala toppmötet i Göteborg som Stefan Löfven var värd för 2017.

Det var också i Göteborg som det avslutande toppmötet ägde rum under Sveriges första ordförandeskap 2001, med Göran Persson och Anna Lindh som svenska värdar. Många av oss som var med då minns kanske det toppmötet främst för de allvarliga kravallerna på stadens gator. Men det var också här som det blev klart att länderna i östra Europa som hade blivit demokratier skulle kunna tas in som medlemmar i organisationen.

 

Det finns flera andra svenska insatser som vi kan vara särskilt nöjda med. Vi gick i spetsen för en öppenhetsförordning som gjorde eu mycket mer transparent. Den europeiska kemikalielagstiftningen drevs fram av Margot Wallström som miljökommissionär. I Cecilia Malmström hade eu en stark och tydlig röst för fri handel. Ylva Johansson och andra var drivande för att reformera utstationeringsdirektivet som ska säkra principen om lika lön för lika arbete, i alla eu-länder.

När jag jämför EU-arbetet i dag med hur det var när vi blev medlemmar är det påtagligt hur pass mycket bredare det blivit. Många områden har blivit självklara fält för ett närmare samarbete mellan de europeiska länderna. Klimatfrågan är kanske det bästa exemplet på behovet av lösningar över nationsgränserna. Men hit hör också migrationen och europeisk flyktingpolitik. Hit hör säkerhetsfrågorna i vid mening – inklusive att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet. Vi har den sociala pelaren med 20 viktiga principer för att främja social rättvisa och goda villkor på arbetsmarknaden.

För oss socialdemokrater som vill ha ett starkare samhälle, där vi tillsammans löser gemensamma problem, känns det rätt att också bejaka ett starkare eu som tar sig an de gränsöverskridande frågorna. Och det verkar helt klart att det nu finns en starkare uppslutning än någonsin kring detta, i vårt parti. I början var det inte så. Inför flera val till Europaparlamentet gick partiet fram med olika kandidatlistor – en med EU-vänner och en med EU-motståndare. Detta var kanske nödvändigt då, men jag är glad över att detta ligger bakom oss.

 

När Stefan Löfven i november förra året i riksdagen läste upp den allra första svenska EU-deklarationen så var huvudbudskapet att Sverige är ett EU-land att lita på, och att arbeta tillsammans med. Och att vi aktivt och positivt ska pröva deltagandet i alla delar av samarbetet. Detta för att vi ser det som ett kraftfullt sätt att ta itu med svåra, gränsöverskridande frågor.

Det betyder att vi driver på för att alla EU-länder benhårt ska hålla fast vid rättsstatens principer. För att eu ska fortsätta att vara ledande i kampen för att lösa klimatkrisen. För att alla medlemsstater ska ta ett ansvar i migrationsfrågan.

Det betyder att vi vill stärka EU:s roll i världspolitiken, och pröva nya metoder för att vår röst ska höras och räknas, snabbare och tydligare. Vi deltar i europeisk krishantering och samarbete på försvarsområdet, även om vi förstås inte vill ha något gemensamt europeiskt försvar.

Det betyder att vi nu förbereder oss för att kunna gå med i Eppo, det särskilda åklagarsamarbetet inom eu som ska stärka möjligheterna att komma till rätta med fusk och korruption.

Det betyder att även om vi inte har euron som valuta så vill vi medverka till att eurozonen fungerar så väl som möjligt. Och vi ska nu pröva om vi ska ansluta oss till bankunionen eller inte.

Som jag ser saken är de här stegen mot mer av samarbete ett uttryck för samma reformistiska inställning som vårt parti alltid har haft i centrala samhällsfrågor.

Min uppfattning är att den bör vägleda oss socialdemokrater också i framtiden. Och sett över tid är detta förstås ett skifte. En hållning på 60-talet som grundade sig på tilltron till någon slags ekonomisk suveränitet har bytts ut mot ett erkännande av det europeiska samarbetets stora betydelse för vår egen välfärd. Men för att ett fördjupat samarbete ska ha tillräcklig legitimitet bland våra egna väljare tror jag att några viktiga villkor måste vara uppfyllda.

Ett sådant villkor är att EU fortsätter att vara ett samarbete mellan demokratier. Vaktslåendet kring de grundläggande värderingarna borde vara en existentiell fråga för hela unionen. Vi ska inte tolerera att några bland oss försöker styra domstolsväsendet eller hejda journalister från att rapportera fritt.

Och under många resor till dessa städer har jag tillfrågats om när Sverige tänkt byta ut kronan mot euron.

Ett annat villkor är att vi alla får vara med och påverka vad unionen ska göra framåt i tiden. Det är inte hållbart att vi andra ställs inför fullbordat faktum när Frankrike och Tyskland bestämt vad just dessa två stora medlemsstater tycker.

Det är också oundvikligt att vi förhåller oss till hur eurosamarbetet utvecklas i framtiden. I en rad europeiska huvudstäder ser man eurozonen som den verkliga motorn i det framtida EU-samarbetet. Och under många resor till dessa städer har jag tillfrågats om när Sverige tänkt byta ut kronan mot euron.

Det är lätt att svara på den frågan med hänvisning till ett klart besked i vår folkomröstning 2003. Saken står helt enkelt inte på dagordningen nu. Men ingen kan ju utesluta att den kan komma i ett annat läge någon gång i framtiden. Och att en del av argumenten då, igen, kommer att handla om hur vi bäst säkrar det svenska inflytandet över EU-politiken.

 

Några av mina finaste minnen från politiken har jag från åren som kabinettssekreterare åt Anna Lindh på UD, de tre åren innan också hon mördades. Än i dag känner jag saknad – efter hennes vänliga omtanke om alla i sin omgivning, hennes tydliga politiska kompass, hennes kraft och energi.

Ett av hennes bästa tal hölls i Almedalen sommaren 2003. Det var en kraftfull plädering för att fullt ut vara med i EU-samarbetet, för maktens och inflytandets skull. Då handlade det förstås om euron, inför folkomröstningen, men hennes ideologiska ansats känns alldeles rätt också frikopplad från den. Hon beskrev med stor kraft hur hon ville ge Sverige starkast möjliga röst, vare sig vi talar om arbetslöshet, miljöpolitik eller utrikespolitik. Det känns igen i Stefan Löfvens EU-deklaration från i fjol. Jag hoppas att det blir en linje som svenska socialdemokrater kan fortsätta att driva också framåt.

 

Hans Dahlgren, EU-minister