Utvecklingen i den svenska skolan beskrivs ofta som unik, men den följer en stig av regleringar som kringskär demokratin, en stig som snitslats av amerikanska högern sedan 50-talet. Det är hög tid att vi väljer en annan väg, skriver Johan Enfeldt.
Makten över svensk skola idag
Alla partier prioriterar skolan. Det är inte så konstigt eftersom det handlar om en bra bit över två miljoner barn och elever. Begreppet rymmer förskola, grundskola, gymnasium och den vuxenutbildning som i dagligt tal kallas komvux. I högtidstalen är skolan en viktig gemensam och samhällsbyggande institution.
Samtidigt är skolan ett område där rikspolitiken ofta står handfallen inför verkligheten. Förr skämtade vi om hur svenska politiker ”tillsatte en utredning” när något problem uppstod. I dag ser vi dem ropa på myndighetsingripanden i stället. Det normala efter att media uppmärksammat ett missförhållande i skolan är i dag inte en politiker som ställs till svars utan en politiker som kraftfullt kräver mer kontroller.
Hur blev det så här? När och hur förpassades riksdagen till åskådarläktaren när det gäller en av väljarnas viktigaste frågor.
Ett allt vanligare svar är att staten inte är huvudman för skolan. ”Det fungerar inte med 290 kommuner som huvudmän”, heter det. Det är en felaktig och förenklad bild. I verkligheten handlar det, enbart i grundskolan, om närmare 900 huvudmän. Sju av tio är privata. Kapitalet har tagit över frågor om planering, dimensionering och inriktning.
Om utvecklingen fortsätter är de fristående skolorna i majoritet om bara två mandatperioder.
I Stockholm gick 40 procent av eleverna ut nian från en fristående skola i våras. Om utvecklingen fortsätter är de fristående skolorna i majoritet om bara två mandatperioder.
Den största friskolekoncernen, Internationella Engelska skolan (IES) har 26000 elever i sina skolor. Det är fler än antalet elever i grundskolan i hela Uppsala kommun.
I gymnasiet har de privata företagen redan en ännu större marknadsandel och vuxenutbildningen domineras på många orter helt av privata utförare. Nyligen lade Växjö ner sin egen komvux och förlitar sig enbart på privata företag. I Stockholm är andelen vuxenutbildning i egen regi nere på 20 procent.
Vad gör så starka privata aktörer med det demokratiska inflytandet? Redan i dag är friskolekoncernerna tillräckligt stora för att vara en maktfaktor med möjlighet att både påverka och förhindra politiska beslut. Och utvecklingen går snabbt. De fristående grundskolorna började med att etablera sig i högstadiet, men en vanlig strategi nu är att utöka verksamheten
i lägre årskurser.
Styrelsen genomförde i mars 2019 sitt årliga strategimöte. En slutsats blev att IES i Sverige bör fortsätta att utveckla sitt koncept för lågstadiet F–3 i grundskolan. Med en obligatorisk tioårig grundskola utgör det hela 40 procent av grundskolan. IES har liten närvaro i detta stora och växande segment. (Ur ies årsredovisning 2018/2019)
På några års sikt kan vi alltså räkna med att de största friskolekoncernerna har fler elever än Malmö stad, även Göteborg ligger inom räckhåll. Kan vi upprätthålla illusionen om en gemensam och demokratiskt styrd skola då? Koncernerna har stor makt och långtgående möjligheter att överpröva demokratiska beslut i domstol. Orsaken är 30 år av politiska beslut som ensidigt flyttat ansvaret för skolan från demokratiska församlingar till privata företag, myndigheter och domstolar. Beslut som är svåra att rulla tillbaka, men det är ett arbete som trots det måste göras. Alternativet är att ge upp tanken på ett gemensamt skolväsende.
Förhoppningar och dolda avsikter
När valfrihetsreformerna rullade in över Sverige på nittiotalet handlade det om två saker:
- Ökat inflytande för medborgaren.
- Lägre kostnader.
I Bildt-regeringens proposition 1991/92:95 var målet att ”åstadkomma största möjliga frihet för barn och föräldrar att välja skola” samt att stimulera en ”större lyhördhet för elevers och föräldrars önskemål hos skolor”. Reformen skulle också skapa ”bättre incitament för kostnadseffektivitet” och ”mer effektiv resursanvändning”.
Vare sig där eller i den politiska debatten hördes tankar om koncerner som skulle växa sig större än några av våra största kommuner. I stället hoppades utbildningsminister Beatrice Ask på ”föräldrakooperativ, speciella ämnesprofiler eller nedläggningshotade glesbygdsskolor”. Så såg argumentationen ut och vi var många som svalde betet. Själv var jag på den tiden kommunpolitiker för Folkpartiet. I en text från 2012 skrev jag om hur politiker ute i kommunerna då såg på reformerna:
”En vanlig uppfattning om friskolereformen var att vi först skulle se nedlagda byskolor återuppstå som friskolor, sedan skulle de religiösa samfunden sannolikt starta sina skolor, men därefter skulle vi se de pedagogiska initiativen, seniora pedagoger som ville styra själva utanför den kommunala skolan. Det låg inte för oss folkpartister att se att skolan överhuvudtaget skulle kunna vara intressant för ett riskkapitalbolag. Naivt måhända och ett smärtsamt uppvaknande så här långt efteråt. Vi insåg inte att reformerna kring friskolor skapade en bransch som i medelstora kommuner skulle komma att omsätta 100-tals miljoner årligen, därtill med god förutsägbarhet, låg risk och extremt små kreditrisker. Med tanke på att vi gärna slog oss för bröstet och ansåg att vi liberaler var de som bäst förstod företagandets villkor är det lindrigt uttryckt en smula pinsamt.” (Dagens Arena 2012-10-23)
Med tanke på vad som stod i det sparsamma beslutsunderlaget var det inte så konstigt, men av allt att döma fanns det krafter som visste annorlunda. En jämförelse med amerikansk politisk strategi följer de svenska reformerna med skrämmande precision den manual för att bromsa demokratins inflytande över samhället som togs fram av högerkrafter i USA.
Juridiken har stått i vägen.
En manual för privatisering av det gemensamma
Det finns gott om svenska politiker på olika nivåer som stött på patrull när de i kraft av sina folkvalda ämbeten försökt ändra något i skolan. Det gäller de borgerliga politiker i Stockholm som ville styra upp personaltätheten i förskolan, det gäller socialdemokrater i Uppsala som ville satsa extra på skolor i utsatta områden och det gäller riksdagspolitiker över hela skalan som under många år varit överens om att införa offentlighetsprincipen i fristående skolor. Juridiken har stått i vägen.
Privata förskolor överklagade Stockholmspolitikernas beslut. Resultat: Krav på personaltäthet fick inte ställas. Fristående skolor begärde rättslig prövning av Uppsalapolitikernas beslut. Resultat: Uppsalas skattebetalare tvingades kompensera de välmående friskolorna för satsningen på kommunala skolor i utsatta områden.
De folkvalda är kringskurna och det är lätt att se parallellen till ett motto formulerat av den amerikanska nobelpristagaren och högerpionjären James McGill Buchanan:
”Focus on the rules, not the rulers”.
Buchanan ville ändra synen på politisk påverkan. Genom ändrade spelregler skulle det spela mindre roll vilka politiker som styrde.
Den amerikanska historikern Nancy MacLean har i boken Democracy in chains (Scribe 2017) visat hur Buchanan i över 30 år arbetade hårt och strukturerat för att minska demokratins inflytande över samhället. Med efterlämnade arkiv som källa visar hon hur han blev en central figur i den moderna amerikanska höger som med inspiration och stöd från både Hayek och Friedman, och med pengar från bröderna Koch, kom att prägla politik och samhällsutveckling i stora delar av västvärlden under nittiotalet.
Buchanans karriär började i den politiska turbulensen i Virginia på femtiotalet. Den amerikanska staten ville stoppa det segregerade skolväsendet, något som de lokala makthavarna inte alls var med på. Konflikten handlade ytligt sett om hur mycket inflytande staten skulle ha över de lokala beslutsfattarna och i grunden fanns rasåtskillnadspolitikens vara eller inte vara.
För Buchanan var den centrala frågan dock äganderätten. Tillsammans med de kapitalägare som han redan då finansierades av ansåg han att integrerade skolor skulle bli dyrare, kräva mer skattepengar och därmed hota äganderätten. Buchanan erbjöd sin hjälp att ta fram underlag till politik för att stoppa det statliga ingripandet. Hans svar blev school vouchers, alltså skolpeng. Om föräldrarna själva valde skola skulle staten inte kunna klaga på ett segregerat skolväsende. Då var det ju medborgarnas eget val.
Efter några visserligen framgångsrika försök att ta fram politik för högerpolitiker som ville minska de offentliga åtagandena upptäckte Buchanan och hans finansiärer ett problem. Politikerna hade trots löften svårt att skära särskilt mycket i välfärden.
Han drog slutsatsen att de var alltför rädda om sin makt. Här finns grunden för den så kallade Public Choice-teori som gav honom Nobelpriset. I korthet handlar den om att valda politiker agerar med egenintresse och att deras inflytande därför måste minskas för att inte hota den fria marknaden och äganderätten. På så vis landar han i slutsatsen att det är viktigare vad de styrande har mandat att göra än vem som styr. ”The focus must shift from who rules to changing the rules.”
Skolan blev central för den krets av ekonomer, företagsledare och kapitalägare som omgav Buchanan eftersom den sågs som en viktig symbol för statens inflytande över den enskilde. I efterlämnade antecknignar beskrivs allmän grundskola som ”the most socialized industry in the world”.
MacLeans bok fokuserar på USA och Buchanans inflytande i Chile, men att läsa den är som att följa en manual där punkt efter punkt kan prickas av också i Sverige.
- För att minska demokratins inflytande behövde förtroendet mellan väljare och valda brytas. I svensk skoldebatt ser vi ett aldrig sinande trashtalk av kommuner och kommunpolitiker.
- Privatisering sågs som en kraftfull strategi för att skapa ”new proprivatization coalitions”. I svensk skoldebatt ser vi hur stort inflytande helt skattefinansierade organisationer som Friskolornas riksförbund och de stora skolkoncernerna använder till påverkansarbete. Vi ser hur företeelser som ”Valfrihetens vänner” skaffar sig egna ingångar till både media och politik. Skattepengar som skulle gå till välfärd går till lobbyarbete för mer privatisering. Och det är en del i strategin.
- När kretsen runt Buchanan såg att de lyckades i skolan gick de vidare till nya områden där politiker påverkades med argument som ”We now know that private prisons can be built more quickly, operated at lower costs…”, ur boken Changing the Guard (2003). I Sverige har Kunskapsskolans grundare Peje Emilsson pekat på fängelser som nästa område för privatisering. Academedia är redan en av de största aktörerna inom arbetsmarknadsutbildning och ser en miljardmarknad öppna sig inom privat arbetsförmedling.
- Motståndet mot privatiseringar inifrån skolväsendet behövde ett namn för att avfärdas. I den amerikanska kontexten buntades lärarfack, rektorer och lärarutbildare ihop som ”educrats”. I svensk skoldebatt kallas samma sorts motstånd för ”det pedagogiska etablissemanget”. En enkel och populistisk term att använda i politiska tal.
- Motståndare till privatiseringar kunde utsättas för det som på ekonomspråk kallades ”upping the transaction costs for the other side”, alltså för personangrepp och smutskastning. I svensk skoldebatt såg vi nyligen hur Friskolornas riksförbund på sin hemsida ifrågasatte yrkeskompetensen hos en lärare och en rektor, båda profilerade skoldebattörer.
Det är också väldokumenterat att Buchanans tankar haft stort genomslag i Sverige, inte minst genom Assar Lindbeck, som tidigt var tilltalad av Buchanans idéer. Lindbeck var ordförande i den kommitté som 1986 gav Buchanan det som kallas Nobelpriset i ekonomi (egentligen Riksbankens pris till Alfred Nobels minne) och omsatte sedan flera av idéerna till praktik genom Lindbeckkommissionen (SOU 1993:16) på nittiotalet. Kommissionens förslag nummer 61 framstår också i dag som radikalt, men helt i linje med målet för kretsen runt Buchanan:
”All offentlig produktion som inte är myndighetsutövning bör på sikt konkurrensutsättas och underkastas sedvanlig granskning den av konkurrensvårdande myndigheten, Konkurrensverket. Etableringshinder bör undanröjas och konkurrens bör ske på lika villkor mellan olika producenter.”
Staten och skolan
”Ett beslutsunderlag som kan skapa förutsättningar för statligt huvudmannaskap för skolan tas fram”, står det nu i januariavtalets punkt 54. Ökat statligt inflytande över skolan är en tydlig trend. Bara sedan i maj har tre utredningar föreslagit mer statligt ansvar. Argumenten är många och starka. En likvärdig skola för hela landet är ett nationellt ansvar.
Samtidigt måste vi säkra demokratins inflytande över skolan. Nancy MacLean visar i boken om Buchanan hur kapitalägare i USA visserligen slogs mot den stora staten och för det lokala självstyret, men bara när det gynnade deras egen äganderätt. Ganska snart lärde kapitalet sig att den lokala demokratin var stark och svår att vinna över.
Ett förstatligande på fel sätt kan bli slutet för en sammanhållen och gemensam skola.
De lärde sig att kapitalstarka krafter hade stora fördelar om besluten togs långt från medborgarna, i församlingar den vanliga väljaren hade svårare att få åtkomst till. Risken är stor att förstatligade kommunala skolor är ett drömscenario för det svenska och internationella kapital som kontrollerar en allt större del av vårt skolväsende. Ett förstatligande på fel sätt kan bli slutet för en sammanhållen och gemensam skola.
Det här kommer vara en viktig fråga när utredningen om förutsättningarna för att förstatliga den svenska skolan drar i gång. Att förstatliga enbart de kommunala huvudmännens skolor skulle skapa en privat motkraft till staten som jag är rädd att demokratin får svårt att rå på. Vad säger riksdagen när en grupp privata företag med ansvar för hundratusentals skolbarn ställer ultimatum? Blir det de folkvalda eller kapitalet som styr? Om inte kapitalets makt över skolan hinner bromsas är riskerna med ett förstatligande stora. Förslagen i de aktuella utredningarna från Björn Åstrand (SOU 2018:05) och Lars Stjernkvist (SOU 2018:01) måste genomföras först. Det handlar om:
- Minskad etableringsfrihet.
- Minskade möjligheter för fristående skolor att optimera lönsamhet.
- Sänkt ersättning till fristående skolor.
- Stopp för elevsortering genom urval på kötid.
- Åtgärder för allsidig elevsammansättning.
Därtill måste offentlighetsprincipen bli verklighet i fristående skolor. Bara då kan vi ha den insyn som krävs för att kunna fatta väl underbyggda beslut.
Kort sagt. Skolan måste göras mindre attraktiv för kapitalet. Det är en märklig uppgift för skolpolitiken, men i den situation vi försatt oss i är den nödvändig att lösa.
Johan Enfeldt, S-medlem i Enköping
