Vad händer när pöbeln blir insläppta i finrummet? Björn Fridén designar vapensköldar och hyllar en kulturell revolution inom heraldiken.
”Det är bara kungligheter och städer som får vapen, du och jag kan aldrig få ett.” Det är väl bara att rita sitt eget vapen och börja använda, tänkte jag när jag tittade på Expressen-TV:s inslag om prins Gabriels nya vapensköld.
Inte för att jag brukar följa Expressens hovrapportering särskilt ofta. Eller titta på Expressen-TV för den delen heller. Mitt liv består ju trots allt av ett begränsat antal dagar. Men denna illa efterforskade hovjournalistik sätter fingret på just det som är den heraldiska konstens stora hinder: tusen år som symbol för en privilegierad elit rebrandar man inte på en eftermiddag.
Vapensköldar uppstod under medeltiden dels som idrottskläder vid tornespel, dels som praktiska kännetecken på slagfältet. Så man är säker på att man sätter yxan i huvudet på rätt snubbe. Till en början var det enkla geometriska mönster. Efter ett tag målade man dit djur och andra symboler och det dröjde inte länge innan de fick ett värde även i fredstid. Som egendomsmarkör, lackstämpel och medeltida ID-handling. Få hade sådana behov. Vapensköldarna blev aristokratins symboler – reglerade i lag. Inte sällan intimt förknippade med en obenägenhet att betala skatt.
Nu ett millennium senare finns ett närmast oöverskådligt lapptäcke av regler om hur man får göra och inte göra. Men några lagar finns inte längre, och därför har heraldiken som konstform aldrig varit mer intressant än nu. Precis som alla andra estetiska uttryck har den gynnats av att pöbeln släppts in. En tidigare rätt pompös konstform har förvandlats till ett eget mikrokosmos som producerar alldeles fantastiska verk. En och annan rynkar förstås på näsan, men de brukar inte ha något kreativt att bidra med.
Visst är det kul att se de gigantiska samlingarna av vapensköldar som finns upphängda på Riddarhuset, öppet för vem som helst
att betitta under smått oortodoxa öppettider. Men det är ju mer för att det finns ätter som heter Ållongren i Finland eller Gyllenbögel än för konstsamlingen. De flesta av sköldmålningarna är schablonmässigt utförda och tidvis syns det att de är komponerade som en del av ett myndighetsbeslut. Förmodligen av någon handläggare som ska hämta på dagis och vill gå tidigt.
Tack och lov är adeln inte heraldikens centrum längre…
Hela texten finns att läsa i tidningen. Teckna en årsprenumeration för endast 199kr här och få hem tidningen!
Björn Fridén, politiskt sakkunnig
