Jurister och ”oberoende” ekonomer får allt större makt, men sker det på demokratins bekostnad? Roger Persson Österman påminner om arbetarrörelsens historiska skepsis mot rättighetsresonemanget och manar till försiktighet.
Borgerliga och konservativa rättstänkare talar ofta om individuella rättigheter som heliga. Äganderätten, till exempel, är i det borgerliga rättsliga tänkandet närmast religiös. Piketty visar i boken ”Capital and Ideology” (2019) de historiska rötterna bakom det heliga äganderättsbegreppet, rötter i överhetens filosofiska argument för att berättiga det ojämlika samhället.
Långt före feodaltiden har filosofer och religiösa ledare försökt berättiga ojämlikheten med rättighetsargument. Mörka konservativa krafter kan också åberopa rättigheter för att föra fram obehagliga uppfattningar – minns pingstpastor Åke Green som 2003 i en predikan framförde att ”sexuella abnormiteter är en cancersvulst på hela samhällskroppen”. Han ansågs skyddad av rätten till religion och gick fri från straff.
Demokratiska socialister bör således med rätta se med misstänksamhet på argument som enbart grundas på den påstådda förekomsten av ”rättigheter”. Redan tidigt i den svenska arbetarrörelsens historia fanns stor medvetenhet om faran med rättighetresonemanget.
”Talet om att en ny lag skulle kunna kränka äganderätten är lika meningslöst som en papegojas pladder.”
En ledande figur i den formativa perioden av arbetarrörelsen var Vilhelm Lundstedt, professor i rättsvetenskap strax före första världskriget och riksdagsledamot för Socialdemokraterna mellan 1929 och 1948. De flesta som pluggat juridik känner till citatet: ”Talet om att en ny lag skulle kunna kränka äganderätten är lika meningslöst som en papegojas pladder.”
Många av de lärare jag hade på juristlinjen på 1980-talet tog upp det som exempel på farlig socialism, jag tyckte argumentet var kraftfullt. Det tycker jag även i dag.
Lundstedt var av åsikten att vare sig i politiska eller juridiska sammanhang finns absoluta rättigheter. Lagstiftning borde i stället grunda sig på samhällsnyttan, vilket för den delen inte innebar att vad som helst skulle kunna vara ok. Lundstedt var på många sätt en föregångare, till exempel motionerade han i början av 1930-talet om att avkriminalisera homosexualitet.
Östen Undén, en senare betydelsefull socialdemokrat och rättsvetare, följde tankegångarna. Det anses att Nils Karlebys teori om äganderätten, som är av fundamental betydelse för den svenska socialdemokratins reformistiska väg, kan härledas ur Lundstedts och Undéns vetenskapliga arbeten. En till, mer sentida socialdemokratisk rättslärd, Carl Lidbom, framhöll i ett tal till Pappers 1974 att ”lagar skall inte användas med underdånig respekt. De är instrument som används för att uppnå politiska mål.”
Det dåtidens rättsvetare kraftigt opponerade sig emot var tanken om naturrätt – eviga rättigheter givna av gud eller annan odefinierad högre makt. I stället är det lagarna som människan i rationella och demokratiska former, i strävan efter samhällsnyttan, ställt upp som ska följas. Det är en mycket viktig demokratisk princip – det är inte domare, filosofer eller kungar som ska bestämma utan folket i demokratiska val.
De borgerliga partierna ser ständigt en möjlighet att framföra odemokratiska argument som går ut på att ge så kallade oberoende experter mer makt i samhället, makt att upprätthålla över- och underordningen i samhället. Det kan vara jurister i domstolarna eller ekonomer i riksbanken. Vi måste se vad det handlar om – försök att rulla tillbaka den demokratiska socialismens landvinningar.
Ur misstänksamheten mot tanken om absoluta individuella rättigheter föddes sannolikt den remarkabla tanken om kollektivets rättigheter. Den som gått vårt partis medlemsutbildning steg 1 vet att vår ideologi framhåller kollektivets rättigheter som en stark motvikt mot den enskildes rätt. Den socialdemokratiska rättighetsfilosofin om de kollektiva rättigheterna är också ett kraftfullt och effektivt analysverktyg i svåra moraliska frågor där olika intressen gör sig gällande. Ett bra exempel är frågan om migrationen.
Ingen individuell rättighet är absolut.
Det hävdas av vissa att flyktingens rättighet skulle vara absolut och okränkbar. Enligt min mening är det inte i linje med den rättighetsfilosofi som arbetarrörelsen är grundad i. Ingen individuell rättighet är absolut. Vad mera är, flyktingens individuella rätt måste brytas mot den starka kollektiva rättigheten av att den svenska välfärdspolitiken de facto kan upprätthållas.
Alla de som med uppehållstillstånd vistas i Sverige har enligt min mening en mycket stark kollektiv rättighet av att välfärden, som arbetarrörelsen med blod, svett och tårar kämpat för, kan finansieras och upprätthållas. Det är inte omoraliskt eller empatilöst att framhålla den kollektiva rättigheten gentemot den individuella rättigheten. Tvärtom, det är av högsta vikt att arbetarrörelsen med kraft värnar den remarkabla tankefigur som den kollektiva rättigheten utgör. Om vi demokratiska socialister inte försvarar den, kommer ingen annan att göra det.
Den slutliga intresseavvägningen av individens rätt mot kollektivets rätt, måste ske inom ramen för det demokratiska systemet. Filosofisk teori kan inte ge konkreta svar. I den politiska debatten inför det demokratiska beslutet är det självklart att olika uppfattningar måste brytas mot varandra. Att hävda att kollektivets intresse står över äganderätt eller att kontroll av volym är nödvändigt för att trygga vår samhällsmodell är inte skamligt. Argument ska bygga på tydliga utgångspunkter, inte fördold naturrätt. Det är sedan lika självklart att det tagna demokratiska beslutet ska respekteras.
Roger Persson Österman, professor i finansrätt
