Skuld och skam. Det är teman som genomsyrar Åsa Linderborgs nakna och ärliga självporträtt ”Året med 13 månader”. Boken har mest blivit uppmärksammad för turerna kring metoo, Benny Fredrikssons självmord och Linderborgs tro på samtalet. Visserligen är det intressant att höra Linderborgs tankar om politik, sitt skrivande och om livet i stort. Att bedra och bli bedragen, att bli lämnad av sitt livs kärlek och hur hårt arbete påverkar och förstör relationer.
Men om man som läsare vågar lyfta blicken finns det en fråga som övertrumfar allt annat: Blir man verkligen lycklig av sin klassresa?
Linderborg har nämligen gjort det som så många drömmer om. Börjat livet med knappa resurser hos en pappa som var alkoholmissbrukare, för att sedan ta sig till samhällets absoluta kulturella toppskikt som kulturchef på Sveriges största tidning. Vi slår oss ofta för bröstet i Sverige för att vi med vår fantastiska välfärdsstat möjliggör den amerikanska drömmen. Vi frossar i berättelserna om Zlatan, att komma från så gott som inget till att få allt.
Linderborg berättar om släktingar som slutat prata med henne efter att hon givit ut boken Mig äger ingen, priset hon behöver betala för att vara en offentlig person och allt hon offrat för att ta sig dit hon är. Men var är hon någonstans?
Är det möjligt att göra en klassresa till den absoluta toppen i Sverige eller hamnar man snarare i ett ingenmansland? Där man blir behandlad som andra klassens medborgare i finrummen men när man kommer hem till hembygden är snobben som lyckades i huvudstaden…
Hela texten finns att läsa i tidningen. Teckna en årsprenumeration för endast 199kr här och få hem tidningen!
Elsa Alm, Tankesmedjan Tiden
