Vilken idé dominerar samtiden? Vad är skillnaden mellan moral och moralism? Och varför insåg Oscarson nyligen det stora med socialdemokratin? Hanna Alexandersson intervjuar.
Vi ses på ett hotell vid Skanstull i Stockholm. Hotellbaren är öde och vi får passera en avstängning med rött band för att komma fram till fåtöljerna längst in i lokalen intill det stora fönstret. Vi sitter precis ovanför en motorled som sträcker sig över till Gullmarsplan och bilarnas vindrutetorkare slår bort regnet från sista söndagen i augusti.
Här, berättar dramatikern och författaren Stina Oscarsson, brukar hon samla nya och gamla bekantskaper för att diskutera olika frågor som hon inte har några givna svar på. Det händer att de inbjudna gästerna blir förvånade när de dyker upp och inser att det varken finns publik eller en poddutrustning på plats. Samtalen varken recenseras, arkiveras eller visas upp – det ska bara flöda fritt och ohämmat. Ett intellektuellt spa, som hon kallar det.
Kanske förklarar det varför hon tackade ja till att ställa upp på en intervju om något så brett som ”idéernas plats i vår samtid”, som det löd i min första mailförfrågan. Och varför det var just hon som fick frågan. För det finns aldrig något instinktivt positionerande över Oscarsons texter. I stället kan man få följa när hon söker sig fram till en väl avvägd ståndpunkt.
Vad jag trodde skulle bli ett samtal om huruvida det finns en brist på nya idéer eller inte, kom det snarare att handla om att synliggöra de idéerna som finns omkring oss. Det blir ett samtal om tillväxt, pragmatism, covid-19 – men kanske framför allt om demokrati.
När jag börjar med att fråga henne om vilken idé som karaktäriserar vårt samhälle i dag, om hon bara fick välja en, svarar hon:
– Jag tycker det är tydligt att det finns en idé som ligger bakom allt: den ekonomiska tillväxten. Den sätter dagordningen för all annan politik. Och för alla andra idéer. För vi har gjort den till en förutsättning för att skapa jämlikhet, hållbarhet och alla andra värden som vi premierar. Det fanns en väldigt tydlig idé inom socialdemokratin från början där tillväxten var ett verktyg för jämlikheten. De idéerna är inte lika tydliga i dag. Möjligtvis i högtidstal men inte i handling. Det är klart att saker måste göras annorlunda i dag. Men vart sker idéutvecklingen? säger Oscarson och fortsätter:
– Det blir tydligt i en kris; det som först måste i gång är tillväxtens hjul; annars kan vi inte lösa det andra. Samma sak såg vi under finanskrisen: först tillväxten och sedan kan en annan värld vara möjlig. Det är den mest bäranden idén, poängen är att vi diskuterar den väldigt sällan.
Det blir tydligt i en kris; det som först måste i gång är tillväxtens hjul; annars kan vi inte lösa det andra.
Den som försöker placera in Stina Oscarson i ett fack med andra tillväxtkritiker kommer få det svårt. Hon är inte den som lättvindigt talar om att införa ett nytt ekonomiskt system. Några höjde nog förvånat på ögonbrynen i somras när hon i en krönika framhöll att det är viktigare att butikerna håller öppet än kulturhusen. Det är trots allt de som får samhället att gå runt. Måste det vara så? Nej, men det är en annan diskussion. Demokratin är det överordnade idealet och hon tror inte att hur stora förändringar som helst i nuvarande system är möjliga utan att den tar stryk.
– Vi lever mitt i en intressant korseld. Det finns uppenbart en konflikt mellan demokratin, hållbarheten och tillväxten. Miljörörelsen påtalade detta redan under sjuttiotalet, men då ifrågasattes det. Först nu har det blivit en realitet. Samtidigt finns ingen idédiskussion om detta. Så om jag ska svara på vad som kännetecknar vår tid blir svaret att vi lever i en målkonflikt. Vi vet att vårt sätt att leva är ohållbart och vi måste dagligen blunda för det. Det tror jag påverkar oss mer än vi tror.
Samtidigt tänker jag att pandemin tvingade många att lägga om sina liv ganska drastiskt. Kommer det lämna några avtryck tror du om vilken förändring som är möjlig, frågar jag.
– För 15 år sedan hade jag sagt att det finns en möjlighet för politikerna att stanna upp och staka ut en annan väg. Och den möjligheten finns. För jag tror att vi som medborgare är mer benägna att acceptera stora förändringar just nu än vad vi var för ett halvår sedan. Men frågan är om någon vågar ta chansen. Jag är mer benägen att tro att det kommer bli som efter finanskrisen; man gör allt för att få i gång allt som vanligt igen.
Är det något Oscarson funderat över under 2020 så är det hur institutioner, system och traditioner kan vara bärande för demokratins fortlevnad. För samtidigt som Sveriges hantering av covid-19 debatterats i såväl nationell, nordisk och internationell kontext resulterade den i en ny känsla för Oscarson. För första gången i hennes liv kände hon sig stolt över att vara svensk. Stolt över att man håller samhället öppet.
Jag har hela mitt liv drömt om att vara socialdemokrat, men jag har aldrig kunnat rösta på Socialdemokraterna. För jag har inte förstått.
I strategin avtäcktes grunden för vårt samhälle, menar hon. Balansgången mellan det kollektiva ansvaret och individens frihet, mellan trygghet och möjligheter. Tilliten till myndigheterna och medborgarna.
– Jag har hela mitt liv drömt om att vara socialdemokrat, men jag har aldrig kunnat rösta på Socialdemokraterna. För jag har inte förstått. Men under coronapandemin så anade jag storheten i det socialdemokratiska samhällsbygget. ”Här är det!” I hela den kompromissande, försiktiga mellanvägen. Jag kände en stor längtan att säga snälla ni ta till vara på detta och förklara. Hur värnar vi detta i dag? Grunden för vårt samhällsbygge finns kvar men det är så svagt. Det går att blåsa sönder.
Hon som studerat antivåldsrörelser betonar gärna vikten av att bygga rörelser och system som inte är beroende av en stark ledare. Det är en styrka i en kris. Det socialdemokratiska samhällsbygget har varit ett sådant system. Men problemet är om man lyckas bygga systemet så bra att det en dag inte finns någon kvar som förstår vilka värden det egentligen vilar på. Kanske därför som hon nu ändå måste bli socialdemokrat, säger hon och ler.
Oscarson oroar sig över hur de senaste månaderna kommer påverka en redan negativ utveckling för demokratin. Medborgare som vant sig vid att vara rädda månader i sträck, våren har inneburit en generalrepetition i lydnad i många länder och runt om i världen sker en alltmer utbredd övervakning. Allt kan inskränkas på nolltid, och människan vänjer sig fort.
– I Sverige har vi lyckats hålla emot, och det tackar jag verkligen socialdemokratin för. Men jag tycker inte att man i tillräcklig hög utsträckning har lyckats förklara vad det är man har värnat. Kanske för att man inte förstår det själv. Men här finns en möjlighet till idédiskussion som jag hoppas man inte låter gå till spillo. Det är nästan viktigare än vilka politiska förändringar som kommer ur detta.
Och det hänger ihop med klimatfrågan. Hon berättar om möten med människor som anser att klimatet ska stå över demokratin och att det gör henne livrädd. Målkonflikten, den mellan tillväxt, demokrati och jämlikhet, syns allt tydligare. Och avspeglas i en polarisering mellan människor. Och kanske är det bara socialdemokratin som i slutändan kan hantera denna.
Det låter som en hyllning till pragmatismen?
– Ja, till storheten i pragmatismen. I tråkigheten. Hyllningen till våra myndigheter, till principerna. Det är verkligen en resa jag gjort. Från att ha varit en radikal tillväxtkritiker och verkligen pratat om att måste förändra allting. Men i det här polariserade samhället går inte det. Inte med bibehållen demokrati. Tar man till vara det, då har man en chans att rädda freden, miljön och jämlikheten. Eller ja, rädda… Optimalt kommer det aldrig bli, men det kanske blir möjligt.
Hotellreceptionisten kommer fram och ställer ner en kopp. Jag hade försökt beställa te men kaffe eller burköl var vad som fanns tillgängligt på det folktomma hotellet. Jag tittar ut på motorleden igen och försöker samla tankarna. Inför mötet var jag osäker på var samtalet skulle ta vägen, men det här var långt ifrån den pitch jag hade med en spaning om Annie Lööf:s nya Youtube-kanal och hur det medialiserade offentliga samtalet påverkar den politiska idéutvecklingen.
Jag försöker lite trevande men får snabbt intrycket av att inget nog kunde intressera Oscarson mindre än en politikers val att livesända från sitt privatliv. Och det känns helt ärligt som ett slöseri på vår tid, nu när jag väl sitter här.
I stället hamnar fokus på hur man bedriver opinionsarbete – synnerhet i pragmatismens tjänst – i ett politiskt landskap som polariseras? Där både polisvåld och virus kan bli ideologi och där en stor del av debatten ägnas åt att diskutera om patriarkatet eller klimatförändringarna ens existerar.
– Svårnavigerat för både politiken och civilsamhället, menar Oscarson.
– Det är väldigt stora skillnader i hur människor ser att världen är beskaffad i dag. Det är ju en ny klassfråga, men den är inte enbart ekonomisk på samma sätt som förut. Nu är det stad mot land, arbetarväljare mot arbetarväljare. Vi har fler konfliktlinjer i dag. Det gör att man måste vara mer varsamma med sina metoder. Ingen har råd med en aktivism som bara hyllas i de egna lägren.
Akademiseringen och övertron på orden är ett annat sådant exempel som gör att många inte känner sig välkomna.
– Det är en stor slapphet inom många rörelser när man börjar anmärka på ordval. Hallå? Min mormor var garanterat feminist, hon hade aldrig hört ordet hen. Astrid Lindgren var inte rasist fast hon använde n-ordet om Pippis pappa. Ord betyder något. Men kampen för verklig förändring får inte ersättas av moraliska språkpoliser. Väldigt mycket engagemang har blivit mer av en identitetsfråga än en fråga om hur man skapar förändring på riktigt.
Och det har gjort oss mer moralistiska?
– Absolut. Det finns en enorm moralism inom både miljörörelsen och den antirasistiska rörelsen. Det blir än mer polariserat. Men moralism har inget med moral att göra. Att göra rätt, agera moraliskt – när man gör det då har man inget anspråk på att berätta för någon annan hur de ska göra. Men fokus hos moralisterna ligger på att berätta vad andra gör för fel. Och när åsikter blir identitet blir de i sin tur kommersiellt gångbara. Ta Oatleys kampanj ”Spola mjölken” som exempel. Den var så djupt sorglig och ett hån mot alla svenska bönder. Tala om att skapa polarisering.
När hon sett vilka stora frågor som väckt engagemang och skapat nya rörelser senaste åren finner hon ett mönster.
Greta Thunberg, Black lives matter, Metoo-rörelsen och flyktingfrågan hösten 2015 efter bilden på Alan Kurdi. Rörelserna och frågorna har alla gemensamt att de förkroppsligas av personer eller vittnesmål. Inget konstigt med det, så har det i viss utsträckning alltid varit historiskt. Men, hon lyfter de som exempel på hur svårt det är för idédiskussioner att få genomslag.
– Det är bra att Greta får genomslag, men bara om vi tar det ett steg till och får idédiskussioner som kan förändra politiken. Nu reagerar politiken direkt på de här sakfrågorna och gör lite symbolisk politik. Sen kommer ny fråga. Det gör det hela ohållbart.
Hon efterlyser en större självrannsakan hos medierna och större integritet hos de politiska partierna. Att de ska våga diktera villkoren för intervjuer, kräva att få prata till punkt, och att de internt ska gå till botten med vår tids svåra frågor.
Det är inte bara molnen som brer ut sig över himlen utan att en annalkande vardag. Det är dags att samla ihop trådarna och bryta upp. På vägen ut frågar jag vad hon arbetat med på sistone och får till svar att hon skrivit en pjäs om Almupproret i Stockholm, som firar 50-årsjubileum till våren. Hennes favoritnummer, berättar hon, är ett som hon inte tror att hon hade kunnat skrivas för några år sedan. Numret som heter ”Tjänstemannens försvarstal”.
Hanna Alexandersson, kulturredaktör Tiden
