
Ojämlikheten mellan kvinnor och män har tydligt formats av ideologi, ändå diskuteras den knappt. Katrine Marçal skriver om vad en feministisk ekonomi innebär, och varför det är ett radikalt projekt.
Jag intervjuade nyligen den franske stjärnekonomen Thomas Piketty för Dagens Nyheter. Hans nya bok ”Kapitalet och Ideologin” tar vid där hans första bok slutar. Den här gången breddar Thomas Piketty sitt perspektiv. Han tar sig an både kolonialism och slaveriets historia – allt för att bättre förstå ojämlikheten i världen.
Boken på över tusen sidor handlar om hur vi genom historien har legitimerat ojämlikhet i våra ekonomier med olika berättelser. ”Ideologier” är ordet som Thomas Piketty använder. Han syftar på allt från hur kyrkans män hävdade att de hade rätt att äga land på grund av sin direktkontakt med Gud, till hur dagens techmiljardärer säger att deras förmögenheter är nödvändiga för tillväxt och innovation.
Piketty intresserar sig för hur våra berättelser om rättvisa på detta sätt formar ekonomin omkring oss. Det är därför som det är så konstigt att den ekonomiska ojämlikhet som kanske allra tydligast har formats av en ideologi – en stor berättelse om vem som har rätt att äga och inte äga genom historien – knappt diskuteras.
Jag pratar förstås om den ekonomiska ojämlikheten mellan kvinnor och män. Om man som Piketty intresserar sig för fördelningen av kapital i världen och den djupaste klyftan av alla går mellan just män och kvinnor, borde detta rimligen var av intresse. Eller?
Kvinnan har gjorts ekonomiskt osynlig genom historien.
Vad Thomas Piketty säger om kvinnor i boken är dessutom väldigt intressant. Men det är totalt kanske tio sidor i ett verk på över tusen. Detta är på inget sätt ovanligt för ekonomer. Till höger som till vänster. Man skriver om ”kapitalismens utveckling” men tänker helt enkelt bort hälften av mänskligheten. När jag frågade Thomas Piketty varför han inte diskuterar den ekonomiska ojämlikheten mellan kvinnor och män mer än han gör, mumlade han om ”brist på historisk data”. Och det stämmer förstås. Kvinnan har gjorts ekonomiskt osynlig genom historien.
Det är det som är själva problemet.
Eftersom det får oss att missförstå ekonomin som helhet.
Den mest grundläggande principen i feministisk ekonomi handlar därför om den ekonomiska betydelsen av det obetalda arbetet. Arbete i och runt hemmet räknas fortfarande inte som ”ekonomisk aktivitet”. Det gör att det inte syns i ekonomisk statistik som exempelvis BNP-måttet eller tas in som faktor i ekonomiska analyser. Detta betyder förstås inte att det inte spelar enorm roll rent ekonomiskt. Vi brukar bara tänka bort det.
Thomas Piketty konstaterar till exempel i sin bok hur rörelsen mot separat ägande mellan män och kvinnor i äktenskapet, som förstås gjordes i den kvinnliga frigörelsens namn, paradoxalt har lett till ökade förmögenhetsklyftor mellan kvinnor och män. Det här går naturligtvis inte att förstå om man inte tar in det obetalda arbetet.
I jämställdhetens namn bestämde man i många västländer att män till exempel efter en skilsmässa inte skulle behöva lämna över hela huset till kvinnan. Problemet var att kvinnor fortsatte att ta huvudansvar för hem och barn, det bidrog till att kvinnor inte gjorde karriär på samma sätt som män. Det system som tidigare skulle kompensera dem för detta (rätten att ta del av mannens förmögenhet vid skilsmässa) fanns sedan inte längre där.
Alltså ökade förmögenhetsklyftan mellan män och kvinnor.
Detta är förstås något av en detalj. Men det visar hur viktigt det obetalda arbetet är för att förstå hur politiska åtgärder verkligen kommer att slå. Ta något sådant som en budgetnedskärning. Ett land skär ner på äldrevården för att spara pengar. Antalet äldre som behöver tas om hand fortsätter dock att vara detsamma.
Vad vi vet är att många kvinnor i en sådan situation kommer att sluta yrkesarbeta eller gå ner i tid för att obetalt fortsätta ta hand om gamla släktingar och föräldrar. Staten kan säga att den har ”sparat pengar” eftersom den inte längre behöver ta kostnaden för detta. Men i själva verket har staten bara flyttat över kostnaden på individuella kvinnor. De tar den nu i form av lägre inkomster och så småningom i väldigt mycket lägre pensioner.
En annan viktig princip inom feministisk ekonomi är kroppen.
Utan att ta in feministisk ekonomi i analysen blir man fullständigt blind för hela den här dynamiken. Kostnaden du har flyttat över på kvinnor kan förstås också komma tillbaka till staten, till exempel i form av höga kvinnliga sjukskrivningar när många kvinnor helt enkelt inte orka längre orkar varken fysiskt eller emotionellt.
En annan viktig princip inom feministisk ekonomi är kroppen. Att ekonomin bygger på kroppen. Det kan förstås låta flummigt/självklart. Men titta på den nuvarande ekonomiska krisen i världen.
Ekonomiska kriser brukar gå från det abstrakta till det konkreta. 2008 års finanskris började till exempel med finansiella produkter som var så komplicerade att inte ens finansfolket som sålde dem förstod vad de innehöll. När marknaden så småningom begrep att guldet var ompaketerade huslån från folk som aldrig skulle kunna betala fick den panik.
Kalabaliken välte i rask takt ett par amerikanska banker och sedan fortplantade sig krisen vidare genom ekonomin där den fick förödande konsekvenser för i allra högsta grad verkliga människor som förlorade jobb, besparingar, hus och i en del fall sina liv. Det är så vi har vant oss vid att tänka på ekonomiska kriser – människokroppen kommer så att säga sist.
Men med den stora pandemikrisen 2020 var det ju precis tvärtom. Det här var en global ekonomisk kris som faktiskt började i den mänskliga kroppen. Några av de mest sårbara mänskliga kropparna i samhället dog plötsligt i stor skala av ett nytt virus. Därför bestämde vi oss för att stänga ner stora delar av den formella ekonomin.
Vi tryckte frivilligt på bromsen i det jättelika ekonomiska maskineri som vi hade byggt för en enda sak – tillväxt – och med ett väldigt gnissel stannade det upp. Det hela var en gigantisk påminnelse om att ekonomin just bygger på den mänskliga kroppen.
För detta tenderar vi nämligen att glömma bort.
Ekonom efter ekonom kallade 2020 faktumet att ett virus kunde göra människor sjuka och spridas mellan dem för ”en svart svan”. Det är ett uttryck som finansanalytiker använder för saker som är extremt ovanliga. Något som inte går att förutsäga men som får enorma ekonomiska konsekvenser – till exempel att två flygplan kör in i World Trade Centrum i New York. Det är en historisk ”svart svan” som påverkade marknader och ekonomier.
Men att kroppar kan smitta andra kroppar med ett virus är ju ingen ”svart svan”. Att vi är sårbara och knutna till varandra genom våra kroppar är ju någonstans förutsättningen för allt mänskligt liv. Samtidigt har vi valt att till exempel organisera stora delar av arbetsmarknaden som om människor just inte hade några kroppar.
Den digitala revolutionen på 2010-talet tycktes förvandla våra mobiltelefoner till en form av fjärrkontroller. Den som hade råd kunde närsomhelst plocka fram sin telefon ur fickan och med en knapptryckning kalla till sig allt från en städerska, till en chaufför. Eller varför inte någon som hämtade kemtvätten och sminkade dig? Allt du behövde göra var att ladda ner rätt app och förstås kunna betala för dig. Det hela kallades för innovation. Visst var en hel del av dessa ting påhittiga, problemet var att vi glömde att det fanns människor i andra ändan av dem.
För även om du som städerska blev tillkallad med en knapptryckning, och även om du var en annan person än den som hade städat samma kunds lägenhet förra veckan, så var du ju fortfarande en människa. Men arbetarna i den här formen av gigekonomi behandlades i hög grad just som vore de en förlängning av tekniken som tillkallade dem. Vi brukar associera det här sättet att tänka till stora amerikanska företag som Uber eller Amazon. Men samma synsätt finns i den svenska välfärden.
Personal inom äldrevården får ofta dagens schema i telefonen fem minuter innan de börjar och arbetat är upphackat i olika moment som om det skulle utföras av utbytbara robotar mer än människor. Mobiltelefonen i deras hand berättar för dig hur lång tid varje moment ska ta: dusch en gång i veckan 0,45 timmar, måltider tre gånger om dagen 0,15 timmar per måltid och så vidare. Det här är mer eller mindre exakt hur företag som Amazon organiserar arbetet på sina kontroversiella lager.
Det är med andra ord ett mycket större fenomen än att det kan skyllas på amerikanska techföretag. Det handlar om en grundläggande syn där vi just glömmer bort att människor har kroppar och behöver allt från toalettpauser till möjlighet att stanna hemma om de blir sjuka.
Problemen med detta blev förstås väldigt tydliga under pandemin 2020. Företag i hemtjänsten som hade betraktat sin personal som utbytbara utförare av specifika arbetsuppgifter kunde inte längre göra det. Inte om de ville skydda sina gamla från att dö. Taxiappar som i åratal slagits juridiskt för att slippa ta arbetsgivaransvar blev tvungna att tillfälligt ändra sig i stora delar av världen. I alla fall om de inte ville sprida sjukdomen vidare. Viruset blev en påminnelse om att människor har kroppar och om människor har kroppar går det inte att organisera arbete på det sätt som vi i dag ofta gör.
Kroppen är nämligen radikal. Om den tas på allvar ekonomiskt.
Vad har då detta med feminism att göra? Det har att göra med att vår syn på kroppen och vår syn på kvinnan hänger ihop. Kroppen har i tusentals år kodats som kvinnlig. Kvinnan har uppfattats som mer bunden till den kroppsliga verkligheten på grund av barnafödslar, läckande bröst och blod som rinner ur livmodern. Inte för att manskroppen på något sätt är mindre ”kroppslig”.
Men det är så vi har sett på det.
När vi historiskt har argumenterat mot varför kvinnan inte ska få rösta, ärva eller starta företag är det nästan alltid just kroppen som vi har hänvisat till. Kvinnan klarar inte av dessa ting, hon är inte intellekt på samma sätt som mannen. Hon är kropp. Och när vi tänkte bort kvinnan i ekonomin tänkte vi också i hög grad bort kroppen. Vi har så att säga förnekat den kroppsliga verkligheten i kraft av dess kvinnlighet.
Detta har fått stora ekonomiska konsekvenser.
Därför är feministisk ekonomi ett så radikalt projekt.
Kroppen påminner oss nämligen om allt det där som är obekvämt: vår skörhet och vårt beroende av andra människor. Kroppar som arbetar, kroppar som behöver vård, kroppar som skapar andra kroppar. Kroppar som föds, åldras och dör. Kroppar som behöver hjälp i många skeden av livet och ett samhälle som kan organisera detta. En ekonomi organiserad runt de behov som mänskliga kroppar har gemensamt skulle bli fundamentalt annorlunda från det samhälle som vi har i dag.
Därför är feministisk ekonomi ett så radikalt projekt.
Om vi säger att kvinnor är lika mycket värda som män måste vi någonstans också säga att alla de saker som vi genom historien har kallat för ”kvinnliga” också är lika mycket värda. Eller vi kan i alla fall inte fortsätta att värdera dem mindre i kraft av deras association till kvinnor. Här någonstans finns nyckeln till den stora svenska jämställdhetsparadoxen.
Hur det kan komma sig att våra stora investeringar i allt från föräldraförsäkring till förskola inte verkar översättas i att löneskillnaden mellan kvinnor och män egentligen är mindre i Sverige än i många jämförbara länder. Den här paradoxen måste vi prata om ifall vi intresserar oss för rättvisa. Men så fort vi gör det kommer vi genast in på komplicerade värderingsfrågor. Saker som varför den som arbetar med maskiner ska tjäna mer än den som arbetar med människor. Idéer som i sin tur går extremt djupt och hänger ihop med vår syn på kön.
Men att detta är ohyggligt svårt och komplext betyder inte att man inte bör börja ta i det.
Jag sa till Thomas Piketty att jag visste vad hans nästa bok borde handla om. Nu hade han i sin andra jättelika bok breddat perspektivet på förmögenhetsskillnader i världen till att ta in faktorer som slaveri och kolonialism. I nästa bok var det dags att ta in kön, sa jag. Jag meddelade honom att titeln var uppenbar Kapitalet och kön. Piketty hummade något artigt till svar. Jag sa att boken behövde vara minst 1500 sidor lång.
(Den delen skulle han i alla fall inte ha några problem med.)
Piketty sa att han i alla fall skulle fundera på saken.
Katrine Marçal, författare och skribent