Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Vår politik var inte tillräckligt bra - Kristina Persdotter

Det finns en hel del reformer att vara stolta över efter åtta regeringsår, men i slutändan lyckades vi inte lösa samhällsproblemen. Nu krävs självkritik och mod att driva en mer kraftfull politik, skriver Kristina Persdotter.

 

Socialdemokraterna har regerat under extremt tuffa förutsättningar; det parlamentariska läget, stor migration, pandemi och ett ytterst osäkert omvärldsläge har tagit mycket av kraften i regeringsställning. Trots det har vi inom många områden gjort reformer att känna stor stolthet inför, till exempel korttidsjobb som räddade tiotusentals jobb under pandemin, klimatklivet som främjat klimatomställning och stimulerat en grön nyindustrialisering samt omställningsstudiestödet som kommer ge världsunika möjligheter till omställning i arbetslivet. Men trots det har vi inte nått hela vägen fram. Jag vill i valanalysen bidra med tre perspektiv och peka på några saker som jag ser att vi behöver göra framåt:

 

1) Reformerna som genomförts och presenterades i valet står inte i proportion till samhällsproblemen. Vår nya politik behöver vara mer omfattande.

 

Jag läste en text av Jens Liljestrand i Expressen och mitt i texten fanns en mening som grep tag: ”INGEN tror på allvar att regeringen är förmögen att lösa något av de samhällsproblem som får halva befolkningen att acceptera SD som regeringsunderlag.” Det är tillspetsat, men Liljestrand har en poäng. Jag tror inte heller att vi kommer lösa samhällsproblemen med den politik som vi har levererat och som utlovades i valet.

 

Segregationen är ett exempel. Vi gick till val på att bryta segregationen. Reformer som skulle åstadkomma det fanns dock inte i vår politik, inte heller miljarderna för att höja livskvaliteten i våra mest utsatta stadsdelar. Mönstret fanns även tidigare, exempelvis 2016 då ett Almedalsutspel om att bryta segregationen blev en liten myndighet som sedan lades ned utan att vi tog strid för den.

 

Klimatet är ett annat exempel. Med nuvarande politik kommer Sverige inte nå Parismålen. Månaderna inför valet och under valrörelsen reducerades klimatfrågan från vår sida till att handla om att det redan har etablerats flera stora nya industrier i norra Norrland.

 

Ovan är också tillspetsat men det är ändå så att vi inte har genomfört eller presenterat tillräckliga reformer för att få bukt med samhällsproblemen. Detta accentuerar naturligtvis behovet av att nu diskutera såväl det finanspolitiska ramverket som skattebaser och skattekvot. Det gör också den demografiska utmaningen med en ökande andel äldre över 80 år. Framöver kommer det behövas både omfattande investeringar och mer resurser till välfärden. Den privata konsumtionen kommer att behöva stå tillbaka för den gemensamma om vi ska ha möjlighet att förändra samhället i den riktning vi vill se.

 

Som Payam Moula framhållit så har vi blivit ett parti som tyvärr reagerar snarare än agerar. Men vad gott är, är att åren i opposition ger oss möjlighet att vända det.

 

2) Jämlikhetspolitiken försvann och byttes till fokus på segregation. Framåt behöver konfliktlinjen mellan löntagare och en ekonomisk elit vara i fokus och en politik för jämlikhet presenteras.

 

Magdalena Andersson satte i gång ett arbete för ökad jämlikhet såväl i partiet som genom en statlig jämlikhetsutredning ledd av Per Molander. Detta strax efter att också lo fokuserade på jämlikhet och under ledning av Marika Lindgren Åsbrink presenterade en rad rapporter. Analys och idéer finns, men av detta blev det tyvärr inte mycket. Jämlikhetsfrågan sattes inte på dagordningen och fokus lades i stället på att bryta segregationen vilket satte fokus på de fattigaste och personer med utländsk bakgrund som bor i de mest utsatta stadsdelarna. Detta bidrog till att förstärka den redan etnifierade samhällsdebatten.

 

Flera eftervalsdebattörer har lyft fram Andreas Cervenkas utmärkta bok Girig-Sverige och att inget av partierna på vänstersidan valde att lyfta upp den och debatten om den kraftigt ökande ekonomiska ojämlikheten i Sverige. Vi valde att inte rita upp konfliktlinjen mellan en arbetar- och medelklass med gemensamma intressen gentemot en ekonomisk elit som blir allt rikare. Men understryker inte vänstern konflikten om den ekonomiska politiken växer andra konfliktlinjer. Vi behöver försöka förändra spelplanen i stället för att spela med.

 

Socialdemokraterna håller på att förlora greppet om sin traditionella väljarbas, till förmån för mer lättrörliga väljare. Men Socialdemokraterna är och ska vara ett reformparti för arbetarklassen och den ekonomiska medelklassen. Reformer som förbättrar livet för denna stora grupp och reformer för ökad ekonomisk jämlikhet behöver stå i förgrunden när vi nu utvecklar vår politik i opposition.

 

3) Vi har fortfarande inte förstått de sociala mediernas enorma inflytande. Vi måste öka den politiska kunskapen på detta område och därefter driva på för en kraftfull reglering.

 

Före valet avslöjade ETC att Sverigedemokraterna avlönar nättroll för att med hjälp av falska konton skapa drev och sprida för dem passande budskap. Aftonbladet kultur har också presenterat en granskning som visar att svenska Twitter var kraftigt manipulerat under valrörelsen. Köpta kampanjer och artificiell förstärkning lyfte vissa personer och budskap.

Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson har med stor kunskap och oförtröttlig envishet lyft fram problemen och behovet av åtgärder. Hon har rätt i att problemet ligger i att vi inte har förstått. Vi har inte heller drivit på för en kraftfull reglering av de sociala medieföretagen för att förhindra att det går att manipulera människors bild av verkligheten. Det behöver vi nu också använda vår tid i opposition till.

 

Text: Kristina Persdotter, socialdemokrat i Stockholms stad och fd statssekretare på Utbildningsdepartementet och Statsrådsberedningen 2014–2022