Under 50-talet präglades socialdemokratin av en viss visionslöshet. Som svar menade Ernst Wigforss att rörelsen behövde provisoriska utopier, visioner för samhället med förslag på hur vi når dit. Nu behövs nya provisoriska utopier skriver Fredrik Jansson och nämner några förslag.
Vi har precis lämnat en valrörelse bakom oss. Men om någon skulle fråga mig vad den handlade om och vad partierna egentligen vill med samhället skulle jag bli denne svaret skyldig. Vi vet det numerära resultatet, vi vet hur många mandat de olika partierna fick. I skrivande stund verkar det också som om den nya regeringen kommer att vila på en riksdagsaxel av moderater och sverigedemokrater. Det är givetvis obehagligt för den med vänsterprogressiva värderingar. Men vi vet inte vad det kommer innebära för politiken den här mandatperioden, och vi vet absolut inte vad den här typen av majoritetsförhållandena kommer att innebära över en längre period. Även om säkert många ser Ungerns ”illiberala demokrati” torna upp som ett hotfullt åskmoln vid horisonten.
Vi lever i en konservativ tid. Men vår tid är inte konservativ för att konservativa partier tar plats på regeringstaburetterna. Den är inte heller konservativ i meningen att begrepp som församling, flagga och familj har satts mitt i byn. Det finns mycket lite i den politiska debatten och i partiernas praktiska reformförslag som i dag syftar till att stärka traditionella konservativa värderingar och strukturer. Vår tid är i stället konservativ för att det inte finns utrymme att föreställa sig en kvalitativt annorlunda samhällsordning än den vi faktiskt lever i.
Den dominerande samhällstanken är i dag marknadsdoktrinär. Vi förväntas inte längre engagera oss som medborgare och föreningsmedlemmar. Vi förväntas i stället agera som kunder och solitärer. Lite hårdraget skulle man kunna säga att vi inte längre försöker påverka våra barns skola tillsammans med andra föräldrar i dialog med rektor och lärare. I stället förväntas vi genom skolval byta skola om betygen inte är tillfredställande. Vi engagerar oss inte längre i våra barns idrottsföreningar. I stället går vi till en annan klubb om vårt barn inte får spela anfallare. Det som borde vara en fråga om mellanmänskliga relationer har reducerats till val av butik, och det har försvagat vår förmåga till kollektiv handling och fantasi.
Och kanske är det den här marknadsdoktrinära dystopin som ställer sig i vägen för socialdemokratin när det ska formuleras visioner för framtiden. För den brist på visioner som absolut finns på höger planhalva finns i minst lika hög utsträckning på den vänstra planhalvan…
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
