Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Hur gick det i valet, egentligen? - Daniel Johansson

Hur röstade olika delar av landet, olika yrkesgrupper och olika åldrar? Daniel Johansson har brutit ner siffror från de senaste valen och redogör för trenderna.

 

Hur gick det i valet? En till synes enkel fråga som faktiskt är svår att besvara. I alla fall om ambitionen är att tolka resultatet och sätta det i en relevant kontext.

 

Syftet med den här texten är att försöka bidra med ett sådant sammanhang. Då är trenderna över tid viktigare än ett enskilt val. Därför kommer jämförelser, förutom med 2018, att göras med bland annat 2002 och 2010. 2002 därför att det var det senaste valet då socialdemokratin nådde 40 procent och S+V+MP fick egen majoritet. 2010 därför att S sedan dess har fått ungefär samma röstandel i riksdagsvalet, vilket även gäller för S+V+MP.

 

Hur gick det jämfört med 2018?

Jämfört med riksdagsvalet 2018 ökar Socialdemokraterna med 2 procentenheter. Vi går fram i 183 kommuner, mest i Stockholms län, Göteborg med omnejd, Malmös kranskommuner och i universitetsstäder som Umeå och Lund. Däremot backar vi i flera delar av Norrland, Bergslagen och sydöstra Sverige. Vi tappar också kraftigt i en del valdistrikt i storstäderna där vi normalt dominerar, framför allt till Nyans.

 

Vi ökar från 27 till 32 procent bland tjänstemännen och växer bland personer med lång utbildning. Partiet håller ställningarna bland LO-förbundets medlemmar men minskar från 34 till 32 procent i hela gruppen arbetare.

 

Vi ökar 3 procentenheter bland kvinnor och väljare över 30 men vi står stilla bland män och tappar väljare under 30 år. Bland förstagångsväljare når vi bara 20 procent.

 

Netto vinner vi väljare från V, C och L och förlorar till SD. Mellan oss och Moderaterna finns inget nettoflöde. En del tyder dock på att vi tar röster från M i Stockholms län men förlorar till M i flera andra delar av landet.

 

I kommunal- och regionvalet ökar Socialdemokraterna totalt sett med 1,8 respektive 3,0 procentenheter. Resultaten i kommunalvalen följer den geografiska trenden i riksdagsvalet, men i regionvalen ses ett annat mönster. Vi går fram i 16 av 21 regioner, allra mest där vi har varit i opposition. I samtliga regioner där vi backar har vi styrt.

 

Hur går det på lång sikt?

Vid en första anblick står Socialdemokraterna remarkabelt stabilt. I fyra val i rad, sedan 2010, har vi fått cirka 30 procent av rösterna i riksdagsvalet. Men under ytan döljer sig kraftiga rörelser som väcker stora och svåra frågor om partiets vägval.

 

Den första rörelsen är klassmässig. I valet 2010 fick Socialdemokraterna 45 procent bland arbetarna. I årets val stannar vi på 32 procent. Bland LO-förbundens medlemmar har vi sedan 2010 backat från 56 till 42 procent. Bland tjänstemännen har vi tvärtom ökat från 22 till 32 procent. Årets val är det första i historien där Social-demokraterna inte får en högre röstandel bland arbetare än tjänstemän.

 

Det senaste valet då Socialdemokraterna nådde en betydande andel arbetare (50 procent), LO-förbundets medlemmar (59 procent) och tjänstemän (32 procent) var 2002. I valen 2006 och 2010 tappade vi framför allt tjänstemän. De stora förlusterna bland arbetare och lo-väljare skedde 2018 och delvis 2006. Som framgår har vi reverserat nedgången bland tjänstemännen men vi fortsätter att förlora arbetare.

 

Den klassmässiga rörelsen rimmar ganska väl med väljarströmmarna mellan S och M respektive S och SD. I valen 2006 och 2010 blöder vi sammanlagt cirka 250000 väljare till Moderaterna, motsvarande drygt 4 procentenheter. I valet 2014 hämtar vi tillbaka nästan 100000 M-väljare, cirka 1,5 procentenheter. Därefter har nettoflödena mellan S och M varit marginella.

 

Gentemot Sverigedemokraterna är förlusterna måttliga 2006 och 2010. Vi förlorar cirka 40000 väljare, drygt en halv procentenhet. I valen 2014, 2018 och 2022 tappar vi successivt alltmer till SD – totalt en kvarts miljon väljare eller knappt 4 procentenheter. Sedan 2010 kompenserar vi läckaget med framför allt väljare från M (i valet 2014) och MP (särskilt i valet 2018). Men eftersom SD står till höger förlorar vi sammantaget väljare till oppositionen.

 

Över tid är flödena till och från andra partier små. Sammantaget har vi dock troligen netto vunnit väljare från C och L sett över hela perioden 2010–2022, preliminärt huvudsakligen i årets val.

 

Det ska sägas att flödesanalysen till valet 2022 bygger på SVT Valu, inte på Valundersökningen som för de tidigare valen. Av det skälet blir beräkningarna av flödena i årets val grova.

 

Den andra rörelsen är geografisk. Vi har allt färre starka S-fästen. Vårt väljarstöd är totalt sett oförändrat sedan 2010 men likväl har vi tappat mark i riksdagsvalet i 218 av landets 290 kommuner, trots framgången i årets val. Förlusterna är särskilt uttalade norr om Dalälven, i Bergslagen och i sydöstra Sverige. Tillväxten har framför allt skett i Stockholms län, i Göteborgstrakten samt i flera universitetsstäder.

 

Förändringarna är omfattande. Sedan 2010 har Socialdemokraterna backat med mer än 5 procentenheter i riksdagsvalet i närmare hälften (129) av landets kommuner. Partiet har bara gått fram med mer än 5 procentenheter i 27 kommuner under samma period.

 

Mönstret går igen i kommunal- och regionvalen. Trots att S ökar jämfört med 2018 får S+V+MP bara majoritet i 28 av 290 kommuner och i 2 av 21 regioner – en minsk-ning med elva kommuner men en ökning med en region. (Här och i det följande räknas Gotlands fullmäktige in som kommunfullmäktige och regionfullmäktige.) Jämfört med 2010 är tappet dramatiskt. Då hade S, V och MP majoritet i 111 kommunfullmäktige och 12 regionfullmäktige. Så har också S sedan dess backat från 32,4 till 29,4 procent i kommunalvalet och från 33 till 31,7 procent i regionvalet.

 

Att M, KD, SD och L har gått samman möjliggör högerstyren i flera klassiska S-fästen. Tillsammans har de fyra högerpartierna nu majoritet i 107 kommunfullmäktige och sju regionfullmäktige. Det är 20 kommuner och tre regioner fler än 2018.

 

I dag är Miljöpartiet endast representerat i 161 av 290 kommunfullmäktige och 8 av 21 regionfullmäktige. Liberalerna har mandat i bara 203 kommuner och 13 regioner. En analys av regionvalen visar dock att detta har mindre betydelse för vem som tar makten än man kan tro. I Region Gävleborg hade SCVMP fått majoritet om Miljöpartiet hade kommit in, men de fyra partierna hade tappat den om även Liberalerna hade nått spärren. I Region Jönköpings län hade MKDSDL förvägrats majoritet i regionfullmäktige om MP kommit in. I övrigt gör Liberalernas eller Miljöpartiets frånfälle matematiskt ingen skillnad. Självklart är det många fler faktorer som avgör vem som kan ta makten, men det går inte generellt att skylla förlusten av majoriteten i många kommun- och regionfullmäktige på att MP hamnar under spärren – särskilt inte som Liberalerna fallit ur i en tredjedel av kommuner och regionerna.

 

En tredje rörelse är att S, V och MP tappar yngre väljare. De tre rödgröna partierna samlar totalt bara 35 procent av förstagångsväljarna i årets riksdagsval. Räknas C in blir summan 41 procent. Det är klart lägre än i väljar-kåren som helhet. Faktum är att S, V och MP har tappat mark bland förstagångsväljarna i varje val sedan 2010 då 50 procent av dem valde rödgrönt. Tillbakagången kan inte helt avfärdas med att S har haft regeringsmakten. Det finns flera exempel på när de unga har röstat med befintligt regeringsunderlag, även om det är vanligast att de unga röstar oppositionellt. Till skillnad från i gruppen unga har stödet för S bland personer 65 och äldre varit stabilt ända sedan 2006.

 

En fjärde rörelse är att S får en allt större övervikt kvinnliga väljare. Vi har traditionellt haft ungefär lika stort stöd bland män och kvinnor, men sedan 2010 (med undantag för 2014) ökar könsgapet. I årets val är det rekordstora 8 procentenheter.

 

Vilka slutsatser kan dras?

• Socialdemokraterna är fortfarande ett lo-parti men inte längre ett arbetareparti. På medellång sikt har vi kompenserat förluster bland arbetare med vinster bland tjänstemän, men för att säkra regeringsmakten behöver vi öka. Frågan är hur. Det tycks vara allt annat än enkelt att vinna både arbetare och akademiker, både storstäder och bruksorter. Ska vi försöka gå i spagat över väljarkåren med risken att byxorna spricker? Eller ska vi ställa oss på ett ben och riskera att tappa balansen?

 

• Vi är på väg att strukturellt förlora makten i många kommuner och regioner. Trots framgångar i exempel- vis Stockholm, Göteborg och Malmö är det över tid allt färre som bor där S+V+MP har majoritet i kommun- eller regionfullmäktige. S kan ofta bilda styren ändå, men till priset av konstellationer som kan innebära sämre förutsättningar att föra en ren S-politik.

 

• I år har Nyans och partiets 28000 väljare av allt att döma haft marginella effekter på valutgången. Den enda rimligt urskiljbara konsekvensen (egna beräkningar) är att S+V+MP gick miste om egen majoritet i Göteborgs kommunfullmäktige. Men om Nyans finns kvar och växer 2026 kan dess påverkan bli betydligt större.

 

De rörelser som redovisats i den här texten är inte de enda som har skett de senaste 20 åren men väl de som förefaller vara de viktigaste. Förhoppningsvis kan redogörelsen tillföra något till den val- och framför allt samhällsanalys som nu behöver göras. Vi vinner 2026 genom att förstå utvecklingen i samhället, inte bara 2022 års valresultat.

 

Text: Daniel Johansson, medlem i Tidens redaktionsråd

 

Källor: SCB, SVT Valu 2002–2022, vägd mot valresultaten 2010–2022, Valmyndigheten, Valundersökningarna 2006, 2010, 2014 och 2018, egna beräkningar av data från källorna