Den snusförnuftiga socialdemokratin går inte längre hem. Anders Thor efterfrågar ett större förakt för status quo och en större förståelse för möjligheternas språk som gör populismen så potent.
För den som plöjer sig igenom de första tretusen sidorna av Robert Caros biografi över Lyndon B Johnson, en underskön resa jag blev uppmanad att göra under en föräldraledighet och rekommenderar alla, så infinner sig lätt en slående tanke: Herrejösses vad de bröt mot lagen.
Dels var det ett systematiskt, nästan lustfyllt valfuskande. Lyndon vann exempelvis ett senatsval med ynka 87 röster, där 200 Johnsonröster registrerats sist av alla – pikant nog inskrivna i bokstavsordning av samma penna med samma handstil. Detta sågs senare mest som en mysig anekdot, och fick Lyndon att öppet kalla sig själv ”Landslide Lyndon.”
Men det var också i den politiska gärningen. The New Deal, Franklin D. Roosevelts stora reformprogram för att elektrifiera landsbygden och pressa tillbaka depressionens massarbetslöshet, är ju allmänt omhuldat av den amerikanska och europeiska vänstern, mig själv inräknad.
Som demokratisk kongressledamot hjälpte Johnson till att genomföra det. En uppgift som kan verka extremt svår i ett land som har lika mycket decentraliserat beslutsfattande som motstridiga intressen – vilket har visat sig i många reformförsök sedan dess, från vapen-kontroll till sjukvård. Johnson och kretsen kring Roosevelt löste det helt enkelt genom att bryta mot lagen. Till exempel krävde byggandet av stora vattenkraftsdammar tillstånd och brett stöd på lokal nivå – vilket löstes genom att man först lät berörda politiker köpa marken som dammarna skulle byggas på, och sedan efter tillkännagivandet låta det offentliga köpa tillbaka den till överpris. Effektivt, snabbt och oerhört illegalt.
Detta är förstås inget jag rekommenderar. Sverige har – med undantag för vissa skandaler och klanterier som den ytterst pinsamma hanteringen av partibidrag – varit ett land som varit ett av de mest befriade från korruption och illegala politiska gärningar i världen. Det gör landet rättvisare, effektivare, och får oss med största sannolikhet att må bättre. Tänk dig själv vilket bekymmer vi skulle ha med att klura ut vem man skulle muta med hur mycket, när vi under det gångna seklet fortfarande inte listat ut en nationellt vedertagen standard för att dricksa på restaurang.
Men vår stolta icke-korruption och legala politik har under det senaste decenniet smittat av sig på det politiska språket. Jag minns smärtsamt tydligt en nytillsatt infrastrukturminister som i sin allra första Aktuelltintervju i den nya rollen inledde med att slå fast att infrastruktur är svårt, dyrt och tar tid, som ett sorts anti-linjetal mot allt hen skulle göra. Jag minns också delegationen från Labour som hälsade på vår riksdagsgrupp under tidigt 2010-tal och med fasa fick beskrivet för sig hur noggrant de svenska socialdemokraterna gjorde en skuggbudget, finansierad krona för krona, och britterna artigt frågade om vi funderat på att bara vara mot det som är dåligt och för det som är bra.
Det kan ju verka fint att vara den brådmogna i rummet, men man ska komma ihåg att landets elevrådsordföranden är försvinnande få, och ideologiskt sätt nästintill alltid folkpartister i dess ursprungliga form. Det är ju denna snusförnuftiga socialdemokrati som strukturellt backat hela 2000-talet, om än de senaste årens kriser har påmint folk om varför man uppskattar en redig betongsosse när det blåser….
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
