Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Ett äkta porträtt - Johan Sjölander

Mats Hulths nya självbiografi påminner om en annan tid samtidigt som den bär på lärdomar för dagens politiker. En ärlig och gripande bok, skriver Johan Sjölander.

 

Mitt under drevet hade vi ett möte. Vi, det var styrelsen för Socialdemokraterna i Stockholm. Jag satt med som ung SSU-representant. Längst fram i lokalen satt Mats Hulth. Utanför lokalen prydde hans ansikte stadens löpsedlar. Svenska Dagbladet hade grävt fram vad de ansåg var ett extremt överanvändande av representation. Mängder av öl och vin på skattebetalarnas bekostnad. Ofta med kompisarna. Och historien växte. Krognota för krognota.

 

Drevet och den kommande avgången finns med precis i slutet av Mats Hulths nya självbiografi Stockholmare är också människor… fast fler. Jag får börja med att säga att det är en fantastisk bok. Politiska självbiografier kan lätt bli för mycket av partsinlagor, som Mona Sahlins, för oreflekterande över vad som faktiskt hänt, som Anna Kinberg Batras, eller för tillrättalagda och ointressanta, som Fredrik Reinfeldts. Hulth går inte i någon av dessa fällor. Det är kul. Mustigt. Framför allt i de tidiga delarna av boken. På ett extremt effektivt språk får vi följa den unga Mats som på ett sätt som leder tankarna till Jan Guillous Ondskan spöar överklasskillar och slipper bli mobbad. Vi får följa med på lägenhetsfester i Blackeberg med KGB-agenter, besök hos nordkoreaner, magiska valrörelser och i största allmänhet en politisk resa som närmast får beskrivas som sprudlande. Vi får se människor hissas och dissas med samma glimrande energi. En sorts Stockholmspolitikens Röde Orm…

 

Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 3/2022. Beställ hem tidningen här för hela texten: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden