Av 107 socialdemokratiska riksdagsledamöter är 24 nya på jobbet. Eric Sundström har träffat fyra av dem för att ta temperaturen på nästa generations förtroendevalda.
Helgeandsholmen badar i höstsol, men det börjar bli kallt. Inne i riksdagens lokaler pågår en katt-och-råtta-lek. Reportrar jagar kommentarer om den pågående regeringsbildningen. Fotografer försöker placera sig strategiskt. Men uppe i kammarfoajén råder tystnad. I de soldränkta fåtöljerna kan inga hemliga förhandlingar pågå. Här har Tiden stämt träff med några av de nya S-ledamöterna som genomgår introduktionskurser och precis har fått utskottsplaceringar. Hur går tankarna bland de nykomlingar som tar plats i en riksdagsgrupp som växer från 100 till 107 ledamöter – men som samtidigt ska verka i opposition?
– Min mammas släkt kommer från Chile och blev politiska flyktingar. Det har präglat min uppväxt. Deras liv levs vidare inom mig. Du ärver smärtan och sorgen från när morfar blev torterad och växer upp med historier om Olof Palme och Harald Edelstam, säger Daniel Vencu Velasquez Castro. Han är 28 år, uppvuxen i Skärholmen och jag har frågat varför han är sosse. Svaret kan många känna igen sig i – flykten och landet med den starka arbetarrörelsen som blev ett nytt hem.
Steget in i socialdemokratin togs 2013 efter ett besök i Chile och arbete i Michelle Bachelets presidentvalskampanj. Daniel hade varit aktiv i ett stormigt Ung Vänster och lovade sig själv att aldrig engagera sig i ett ungdomsförbund igen. Lätt att säga, svårt att hålla. ssu Skärholmen ledde till ssu:s distriktsstyrelse, parallellt med uppdrag för S i Stockholm. Nu har han fått avgå som förbundssekreterare för Unga Örnar för att bli suppleant i näringsutskottet…
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
