
I den svenska debatten om rasism tas förvånansvärt ofta andra länder upp som exempel. Författaren Seher Yilmaz väljer i stället i sin bok Vad jag pratar om när jag pratar om rasism att diskutera rasismen på hemmaplan.
”Jag har burit så mycket skam. Jag gör det fortfarande […] Med den här boken vill jag visa att rasism, exkludering och ojämlikhet baserad på hudfärg också finns i Sverige. Att inget av det här bara var i mitt huvud.” s. 17
Yilmaz pekar på en avsaknad av ord, känslor och kontext i det svenska språket för att beskriva rasismen. Något som leder till att människor med utländsk bakgrund aldrig kan uttrycka sina upplevelser till det fullaste. Hon beskriver viljan att ta avstånd från sin kultur för att bli del av den svenska. Strävan efter att inte längre vara ett undantag utan bli normen. Samtidigt är det svårt att tillåtas känna full tillhörighet i sitt eget födelseland, och inte heller i ens föräldrars födelseland för den delen.
Till sin form växlar innehållet mellan att vara rik på information, nästan som en lärobok, men samtidigt full av hennes egna erfarenheter som kvinna med utländsk bakgrund. Kanske hade jag önskat att bli mer överöst med fakta. Inte för att jag betvivlar hennes historier, det är bara att någon annan kanske gör det. Men kanske är det inte heller vad hon ville uppnå med boken, att lägga fram fakta utan i stället berätta en historia vilket hon gör så väl. Det är gripande och välskrivet. Stundvis träffande.
Boken är inte ett lexikon för vad rasism är, men den är en början. Jag upplever att Yilmaz lyckas lyfta och dryfta de diskurser som saknas i Sverige samt ge oss ord för att beskriva våra upplevelser. Jag önskar att hon hade tagit upp ännu mer vad som kan göras politiskt. Hon diskuterar kort två riktlinjer (att återerövra solidariteten och prioritera jämlikheten i politiken) som det borde jobbas mer på men jag hade velat se förslag på lagstiftningar och fler idéer. Men kanske är syftet med boken att ge ord och verktyg till någon annan som kan konkretisera lagstiftningar.
Med det sagt vill jag lyfta boken. Den fick mig att förstå och fundera över saker jag aldrig reflekterat över tidigare när jag tänkt på rasism i Sverige. Och kanske kan den få någon annan att förstå. Och kanske den kan få någon annan att hitta orden.
Text: Salja Neuhaus, praktikant Tiden