Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Mer policy – mindre strategi - Marika Lindgren Åsbrink
Denna text är publicerad i tidskriften Tiden nr 3/2022.

Politik har alltmer blivit en kamp vid skrivborden där lösningarna sker på papper och inte i verkligheten. Marika Lindgren Åsbrink skriver om en övertro på politiska strategier och om behovet av policyutveckling.

 

Vallokalsundersökningen visar att förtroendet för politiker sjunkit de senaste valen. Enligt DN/Ipsos får årets valrörelse rekordlågt betyg. Andelen som tycker att den var dålig var dubbelt så hög – 42 procent – i år som 2006, medan bara 15 procent tyckte att den var bra. Exakt varför framgår inte, men det är en oroande utveckling.

 

Jag tror att ett skäl till den politiska utvecklingen, både vad gäller väljarnas missnöje och vilka partier som gör framgångar, handlar om ett växande gap mellan politik och verklighet. Tendensen att lösa samhällsproblem semantiskt snarare än reellt finns i flera partier, även inom S. En marginell förändring av en budgetpost blir rent kommunikativt att fixa skolresultaten/få fler växande företag/stoppa kriminaliteten. Som politiker är det ju omöjligt att ha annat än ambitiösa mål. När vi själva glömmer bort att det är skillnad på kommunikativa och reella lösningar uppstår dock problem.

 

De flesta samhällsproblem existerar för att de är komplexa och genuint svåra att lösa, inte för att politisk vilja saknas. Icke desto mindre känns det allt oftare som att partierna inte ens försöker på riktigt. Den nya högerregeringen (som i skrivande stund ännu inte tillträtt) kommer med all säkerhet att lägga fram ett omfattande program med straffskärpningar och ökade repressiva inslag i kriminalpolitiken. Det kommer att vara lite av deras flaggskepp, och är ett viktigt skäl till att de valdes. Ändå är det ytterst tveksamt om det kommer att ha annat än marginell påverkan på brottsligheten.  

 

En del av problemet handlar om en övertro på strategier. Vänsterpartiets misslyckande i årets val är kanske det tydligaste exemplet. V:s valstrategi var i grunden djupt sympatisk: att bredda väljargrupperna och på så sätt ta matchen med SD. Men det var aldrig realistiskt att tro att partiet genom drastiska förändringar i kommunikation och klimatpolitik på kort tid skulle lyckas vinna över väljare som nyss stått långt ifrån dem – män, arbetarklass, bruksort och så vidare. Det är en slutsats som enbart går att dra vid ett skrivbord, när man tittar på människor som på positioner i ett kalkylblad….

 

 

Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.