Socialdemokraterna har fler mandat i riksdagen än regeringen. Dessutom har S och SD egen majoritet. Vad innebär det för riksdagsarbetet? Helena Markstedt beskriver olika vägval.
Den parlamentariska situationen efter valet 2022 är unik. Redan efter valet 2018 sades det att Sverige stod inför den svåraste politiska situationen sedan andra världskriget. Det har knappast blivit enklare nu. Att Ulf Kristerssons nya högerblock fick ett mandat till vid den slutliga sammanräkningen framställdes av vissa som en lättnad. Men det är knappast något för Kristersson att vila sig i.
Inte heller för Socialdemokraterna går det att luta sig tillbaka, slicka såren och ladda om för en valrörelse 2026. Det parlamentariska läget tillsammans med de stora samhällsutmaningarna kräver en genomtänkt parlamentarisk strategi också av oppositionspartiet.
Hur regeringsbildningen ska gå till är i skrivande stund ännu inte klart, men vi vet hur riksdagsmandaten och utskottsplatserna är fördelade. Medan media stirrat sig blinda på siffrorna 176-173 finns det några andra iakttagelser som är relevanta att göra. För det första: Socialdemokraterna kommer att vara större än en högerregering där Sverigedemokraterna inte ingår. Det har inte hänt att oppositionspartiet samlat fler mandat än regeringen sedan Ola Ullstens provisoriska ettårsregering och Fälldins tvåpartiregering 1981–1982. Den här gången räcker det dessutom med att Kristerssons tilltänkta stödparti röstar på Socialdemokraternas förslag för att få igenom ett förslag i riksdagen.
Dessa två faktorer gör att en Kristerssonregering troligtvis har ett svårare parlamentariskt läge än någon tidigare regering.
Det gör också att de socialdemokratiska riksdagsledamöterna har ett otroligt viktigt parlamentariskt arbete framför sig. Det kommer krävas en tydlig och välförankrad strategi att utgå ifrån, såväl i den externa kommunikationen som i allt arbete och alla omröstningar som sker i riksdagen. Några frågor man behöver ställa sig är hur man förhåller sig till den praxis som tidigare fanns kring budgetomröstningar, hur man ser på att ingå i breda överenskommelser med regeringen samt om man är beredd att lägga fram förslag som splittrar regeringskonstellationen eller partigrupper.
Under de allt svagare minoritetsregeringar Sverige haft sedan 10-talets början har regeringarna allt oftare fått förhålla sig till beslut och initiativ som gått emot regeringens politik. Det ställer nya krav på riksdagsarbetet som riksdagen varken har en tjänstemannaorganisation eller beredningsprocesser för att fullt ut hantera. I regeringsställning har Socialdemokraterna eftersträvat breda blocköverskridande överenskommelser. Det ställer höga krav på ett oppositionsparti att hantera.
Blickar vi tillbaka på de senaste åtta åren så är det just den parlamentariska strategin som varit oppositionens akilleshäl. Efter valet 2014 började alliansen med att fälla regeringens budget. För att sedan göra upp om en decemberöverenskommelse. För att inom ett år fälla densamma. För att fortsätta delvis följa den i praktiken och hinna med att både förhandla fram och bryta upp flera blocköverskridande överenskommelser. Misstroendehot riktades och togs tillbaka. Otydligheten kring den parlamentariska strategin blev till slut Anna Kinberg Batras fall.
Efterträdaren Ulf Kristersson hade till valet 2018 en om möjligt ännu mindre lätt kommunicerad linje i regeringsfrågan som visade sig inte hålla längre än till valdagen. När Kristersson tvärtemot budskapet i valrörelsen ville bilda en alliansregering trots att det krävde SD:s stöd sprack alliansen. Januariavtalet kom till och ytterligare två partiledare, den här gången i Liberalerna, fick gå mot bakgrund av en otydlig parlamentarisk hållning.
Under den senaste mandatperioden flyttades ytterligare linjer i regeringsfrågan. Regeringen styrde på oppositionens budget. Moderater, kristdemokrater och sverigedemokrater gjorde gemensam sak med Vänsterpartiet. Stefan Löfven fälldes i en statsministeromröstning, för att sedan släppas fram igen. I konstitutionsutskottet bröts vilja att nå enighet som hade funnits 2014–2018.
Det finns inte längre mycket av praxis och principer att luta sig mot i riksdagsarbetet. Inte heller erfarenheten kan ge särskilt mycket vägledning. Socialdemokraternas oppositionsår 2006–2014 var av helt annan karaktär. Fram till 2010 regerade Reinfeldt på en stabil majoritet och även när man inte hade majoritet de följande fyra åren var det inte långt ifrån. Många socialdemokrater ryser också vid tanken på dessa oppositionsår. Starka opinionssiffror tappades bort i interna strider om hur man skulle förhålla sig till det rödgröna samarbetet och det krävdes traumatiska partiledarbyten innan man samlade ihop sig till att fälla Reinfeldtregeringen 2014.
Några lärdomar från de borgerliga oppositionsåren 1994 till 2006 är också svåra att applicera på dagens situation. När Reinfeldt slutligen lyckas är det först efter två valförluster och två partiledarbyten. Men det finns två saker värda att notera i det han lyckades med. För det första lades nästan lika mycket fokus på att positionera och arbeta samman sitt framtida regeringssamarbete som på sitt eget parti. För det andra valde han att fokusera på ett politikområde, där han hade väljarna med sig i problembeskrivningen, samtidigt som han lade en del av sitt partis andra gamla käpphästar åt sidan.
Senast ett svenskt oppositionsparti vände ett förlorat regeringsinnehav till valseger i efterföljande val var dock för 30 år sedan. Då gick Socialdemokraterna in i opposition och tog ansvar när landet befann sig i en skenande ekonomisk kris
samtidigt som man samlade interna resurser i ett ofta omtalat framtidsarbete. Här finns förmodligen mer inspiration att hämta.
Samtidigt som det kan vara värt att påminna sig om turerna under den mandatperioden som följde då man först tackade nej till samarbete med Folkpartiet för att sedan göra stora eftergifter i budgetsamarbetet med Centerpartiet och tappa många väljare till Vänsterpartiet i valet 1998. En parlamentarisk strategi i dag kräver förmodligen betydligt mer fokus på att skapa förutsättningar inte bara för valframgång utan också framtida regeringssamarbeten.
Sammanfattningsvis bör partiledningen, riksdagsgruppen och hela partiorganisationen inse att det de kommande fyra åren kommer att kräva hårt arbete. Man kommer behöva fokusera både på att bilda opinion och att bedriva en genomtänkt opposition. Det kommer att kräva den svåra konsten att både hålla ihop leden och ha högt i tak. Det ska till ett visionärt framtidsarbete, samtidigt som man är beredd att varje dag ta ansvar för de förslag man lägger i riksdagen. Dessutom bör man agera på ett sätt som skapar förutsättningar för breda samarbeten och konstellationer som lägger grund för kommande regeringssamarbeten.
Det är en nästintill omöjlig ekvation. Lösningen ligger förmodligen i att hålla fokus på de viktigaste samhällsförbättringarna man vill åstadkomma. Och att göra som Tony Blair skrev i förordet till Philip Goulds bok ”The unfinished revolution” om hur Labour kom tillbaka efter 18 år i opposition: Börja med den ärliga analysen av varför vi är i opposition, och inte i regeringsställning.
Det är nog säkrast att börja snabbt, för det är mer sannolikt att oppositionstiden blir 18 månader än 18 år med tanke på Kristerssons svaga mandat.
Text: Helena Markstedt, medlem i Tidens redaktionsråd
