Det hävdas allt oftare att globaliseringen är död. Mats Hellström varnar för protektionism och pekar ut stagflation, hög arbetslöshet och inflation som ett akut och allvarligt hot.
Sirenarna lockar förföriskt. Det är på modet att hävda att vi ser slutet på globaliseringen. Att de senaste decenniernas utveckling är över. Låt oss i stället ta hem produktionen och följa trenden, sägs det allt oftare.
Men stämmer det? Det är förvisso riktigt att ett antal så kallade supply-chains (det vill säga försörjningskedjor av underleverantörer i många led) dras bort från Kina bland annat till följd av pandemins effekter. Men det mesta tyder på att företag snarare söker andra leverantörer i Asien och på andra håll för att sprida sina risker än att man ”tar hem” produktionen till sig.
Lockelsen finns dock där. Debatten om protektionismens innebörd och effekter håller på att komma av sig. Protektionism brukar gynna en nationalism som avgränsar mot omvärlden och vänder bort från den demokrati som bygger på individens frihet. En inåtvänd retorik och politik har spätt på många ekonomiska kriser och i värsta fall också varit en utgångspunkt för krigsförberedelser. Det introverta Rysslands angrepp på det globaliseringstörstande Ukraina får ses också i detta ljus.
I modern historia är kanske den amerikanska Smoot-Hawley-akten 1930 det starkaste exemplet. Protektionistiskt motiverade tullhöjningar på 20 procent ledde till att USA:s handel sjönk med 67 procent under de första åren av 1930-talet. Många länder retalierade. Världshandeln minskade med en tredjedel under depressionen. Här odlades rörelser som kom att prägla upptakten till det andra världskriget…
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
