Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Till den demokratiska verkningskretsens försvar - Filip Patriksson & Samuel Guron

Allt fler frågor flyttas från riksdagen till domstol. Oreflekterat har socialdemokratin verkat för att utöka antalet rättigheter – till följd av att den allmänna rösträtten devalverats. S-juristerna Filip Patriksson och Samuel Guron beskriver juridifieringen som ett hot mot demokratin och jämlikheten.

 

 

Demokratins verkningskrets krymper och globaliseringen är inte hela förklaringen. Politiken har under senare år på ett självavväpnande sätt avhänt sig makt. Politiska frågor har flyttats från politikens sfär till juridikens. Det avpolitiserar samhället och gör det svårt för oss medborgare att ta kontroll över framtiden. Utvecklingen är särskilt illavarslande för socialdemokratin – en rörelse som gör anspråk på att företräda folket. Om Magdalena Andersson har det sagts att hon ”säger som det är och gör vad som krävs”. Men även den som vill saker kommer i dag att stöta på motstånd.

 

Sedan 1990-talet har politiska frågor frånhänts riksdagen. Fler frågor än tidigare avgörs i domstol. Utvecklingen applåderas av den höger som vet att deras ekonomiska politik gynnar få och missgynnar flertalet. Vår väg var en annan. Resan mot välfärdssamhället gick via den allmänna rösträtten; den lika tungt vägande rösten tyglade det ojämlika samhället. Välfärdssamhället var en idé om demokrati. Denna insikt saknas i dag. I stället vrider vi verktygen ur våra egna händer. Utvecklingen har kallats juridifiering. Makt och ansvar flyttas från politiker till jurister. Det betyder att när vi socialdemokrater säger att det är dags för ”den stora statens återkomst”, att vi ska ta tillbaka den ”demokratiska kontrollen” och att det ”är dags för mer politik och mindre marknad”, måste vi även säga detta: Det går inte, såsom vi valt att inrätta samhället i dag.

 

Det innebär inte att vi påstår att läget är hopplöst i största allmänhet. Vi är medvetna om att socialdemokratin har varit i större underläge än vad den är i dag. Men i dagsläget finns hinder i form av lagar och konventioner som medför att riksdagen till stor del är underordnad andra instanser. Avgörande är att förstå vad som hände på 1990-talet.

 

Sedan vår anslutning till Europeiska unionen år 1995 och införlivandet av Europakonventionen samma år har grundläggande rättigheter fått större betydelse i svensk rätt. EU-rätten har företräde framför all nationell rätt – till och med framför våra grundlagar. EU-domstolen har (passande nog själv slagit fast att den har) sista ordet i frågan om hur EU-rätten ska tolkas. Domstolen har helt enkelt i egna avgöranden givit sig denna makt och därmed slagit fast den nationella rättens underordnade status. Invändningen som då ofta framförs är att eu inte har kompetens på alla politikområden, att merparten av dem fortfarande ligger under den nationella bestämmanderätten. Knappt ens i teorin stämmer detta längre. Skälet är de grundläggande rättigheternas ställning.

 

EU-domstolens tolkning av rättigheterna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, rättighetsstadgan, har företräde framför varje lag som folkets företrädare i Sverige vill stifta. Stiftas ändå lagen lär den underkännas i ett senare skede. Eftersom rättigheterna är vagt formulerade ger det EU-domstolen makt att utvidga kompetensen så att den spänner över i stort sett varje politikområde – skatterna, socialförsäkringarna och bostäderna, allt påverkas. EU-domstolen, men framför allt svenska domstolar, när de ska tillämpa EU-rätten på hemmaplan, tvingas göra bedömningar som hamnar långt in i den politiska sfären. Så glider väljarnas viktigaste frågor ur händerna på de företrädare vi väljer. Vad som pågår är den allmänna rösträttens devalvering. Det är nog svårt att påstå att detta system är demokratiskt förankrat bland medlemsstaternas medborgare.

 

Vi tänkte nog aldrig att rättigheterna skulle kväva vårt politiska existensberättigande – en statlig politik för ökad jämlikhet

Samtidigt är det lätt att förstå varför socialdemokratin länge förhöll sig oreflekterad i denna fråga. Det föresvävade oss nog inte att vi skulle införa till exempel dödsstraff, och därför var det lika bra att underteckna alla rättighetsdokument för att sedan kunna banka dem i huvudet på Ryssland. Vi tänkte nog aldrig att rättigheterna skulle kväva vårt politiska existensberättigande – en statlig politik för ökad jämlikhet. I dag är verkligheten en annan.

 

Företagen lyckas allt oftare domstolsvägen upphäva eller underminera demokratiskt fattade beslut. Det har blivit svårare för kommuner att bygga bostäder som alla har råd med, överklagandehysterin i sjukförsäkringssystemet ökar belastningen på den offentliga budgeten, Livsmedelsverket får inte längre utan vidare informera om att en produkt kan vara skadlig för människors hälsa, migrations- och miljöpolitiken – verkligt politiska områden – är numera till stor del förpassade till specialdomstolar. Till detta kommer även vinster i välfärden och den svenska arbetsmarknadsmodellen. Rättigheterna omsluter hela välfärdssamhället.

 

Demokratin vilar på att de politiker vi väljer får makten att föra sin politik. Men vad händer när politiker inte längre har den makt som gör att ansvar rimligen kan utkrävas? En politik som vill styra, reglera och göra ingrepp i marknaden försvagas mer än den höger som vinner på att politiken blir mer apolitisk. Vi – till skillnad från högern – lever på att vi kan föra en ekonomisk politik som har stöd bland folkflertalet. Ska vi göra något åt marknadsskolan, elmarknaden, bostadsbristen, arbetskraftsinvandringen, pensionerna och klimatet är det ingrepp i marknaden som krävs, inte ett vurmande för det rättighetstänkande som fredar samma marknad från statliga ingrepp. När alla idéer om verklig förändring är bakbundna reduceras politiken till frågor om på vilket sätt en partiledare köpt ett hus – den är förhindrad att tala om annat.

 

Den hopplöshet som maktförskjutningen innebär syns överallt i vårt samhälle. När staten är förhindrad att göra genomgående förändringar av trasiga system skapas i stället ett behov av att mäta och kontrollera saker som inte ska mätas och kontrolleras. Systemfel möts av granskningar som aldrig kommer till rätta med det ursprungliga problemet. I ett samhälle där skolsystemet inte har brutit samman behövs ingen skolinspektion. Så övergår politiken till att bevaka, stödja, justera, snarare än att styra, skapa och forma ett jämlikt samhälle. Både privat och offentlig sektor lider i dag av sjukdomen mäthysteri. Den brutala marknadslogik som förr var reserverad privat sektor är i dag helt inkorporerad i det offentliga – med kundundersökningar, minutscheman, konsulttjänster och aldrig sinande effektiviseringskrav – och är i dag verklighet på pappersbruk såväl som på äldreboende. Även detta är en fråga om demokrati.

 

Högern talar om liberal demokrati, något vi omfamnat lite hastigt. Den liberala demokratin, såsom innefattande rättigheter, normprövning och maktdelning – vilket innebär att undanta vissa politiska frågor från majoritetsbeslut – avslöjar i bästa fall en demokratisyn, men i ärlighetens namn kanske avsaknaden av just en sådan. Sättet på vilket demokratins verkningskrets krympts hade dock aldrig vunnit acceptans om det inte hade presenterats för att rädda (!) demokratin.

 

Men kärnan i idén att domstolar ska överpröva politiken röjer oförmågan att förstå hur ett samhälle fungerar. Den dag ett auktoritärt parti har vunnit sådant stöd i befolkningen att det kan bilda regering och styra Sverige är det för sent. Att den ryska författningsdomstolen i fjol fann det förenligt med konstitutionen att president Putin kan inneha sitt ämbete fram till år 2036 förstärker den bilden. Att inse att demokratin kommer underifrån, vet sin egen riktning, och aldrig kan vare sig bombas eller författningsdomstolas fram, det är inte att ta demokratin för given – det är att ta den för vad den är.

 

Domstolsvälde kommer aldrig att kunna ställa sig i vägen för en varaktig folklig vilja, men allvarligt nog på kort sikt att kväva den. Så skapas den maktlöshet och förtvivlan vi i dag ser i västvärlden över att samhället inte upplevs som möjligt att ändra på. Den vänster som sätter rättigheter framför kollektivt handlande, och i och med det europeiska  konkurrensregler framför kommunalt bostadsbyggande, fri rörlighet framför det fackliga intresset, äganderätt för juridiska personer framför förbud mot vinster i välfärden, den vänster som vill sätta grimma på demokratin, är inte vänster – den är liberal, och håller vakt framför den kapitalistiska ordningen.

 

Filip Patriksson & Samuel Guron, aktiva i S-jurister