Idédebatt och analys som förnyar arbetarrörelsens frihets- och jämlikhetssträvan

Politik borde kännas - Minna Höggren

Hoppet är det sista som sviker men kanske är det för att vi annars bara står kvar med rädslan. Minna Höggren skriver om när hon sprang på en nyvald partiordförande, om rädslan inför ett valår och om demokratins ritualer.

 

November har känts lättare än jag minns den. Ljusare, snabbare, snällare. November anstränger sig verkligen i år. Magdalena Andersson är ny partiordförande och någon på Twitter skriver att det börjar nu. Hon gick förbi mig uppe vid Malmskillnadsbron häromdagen, Magda alltså. Kanske det enda stället mitt i stan där solen tar sig förbi byggnaderna, kontoren och människorna. Jag tittade oförskämt ner i marken och koncentrerade mig på att fortsätta prata med min kompis för att inte göra det uppenbart att jag kände igen henne. Som ett slags erkännande om att jag brydde mig.

 

Hon log mot oss men jag glömde bort att man får hälsa på politiker även om man inte känner dem, skriver i en socialdemokratisk tidning eller ens är socialdemokrat. Efteråt kändes det småsint, som att vi inte ville veta av henne eller tyckte om henne, som ett gammalt ex man helst inte vill möta mellan fyra ögon så man stirrar onaturligt ut i luften i rulltrapporna på Åhlens city och frågar sig själv varför man inte är en större människa än så här.

 

Det är lätt att visualisera hur någon kommer skruva ner den där spegeln som hänger i kvinnorummet i riksdagen, och skylten där det står ”Sveriges första kvinnliga statsminister, är det du?” kommer bytas ut till en bild på Magda som varken blivit bildbehandlad eller retuscherad. Det ska synas att man inte slösat pengar på något sådant. Hädanefter finns det ingen mer som kan vara den första kvinnliga någonting inom politiken. Alla positioner som är värda att ha på en vägg är nu avbockade. Vad hänger man då upp sitt hopp på?

 

2018 stod jag i kö till vallokalerna inne på Söderhallarna iklädd min Malmö-t-shirt köpt i en turistbutik innan jag flyttade. Jag kände mig gullig som utböling och förstagångsväljare, uppfylld över att få vara med. Jag promenerade till Fryshusets valvaka och minns att ingen var speciellt glad, alla partier firade sina framgångar medan vi inte fattade vem som vunnit.

 

Åren borde kännas längre än så här, politiken borde kännas viktigare…

 

Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 4/2021. Beställ hem hela texten och tidningen här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden