Har pensionsgruppen spelat ut sin roll? Elisabeth Lindberg sätter pensionerna i ett historiskt perspektiv och varnar för att socialdemokratin kan bli systemförsvarare.
Det svenska pensionssystemet är robust. Så brukar det heta när argumenten för att systemet ser ut som det gör presenteras. Inte demokratiskt. Inte rättvist. Inte ens balanserat. Robust. Som ett företag eller en bank. Samtidigt har pensionerna blivit en politiskt laddad fråga. Drygt 25 procent av väljarna röstade 2018 på de två partier som i dag står utanför pensionsgruppen och som båda vill se högre pensioner. Socialdemokraterna som sitter på insidan går en balansgång i försöken att höja pensionsnivån utan att spränga gruppen. Frågan är om det smakar vad det kostar att upprätthålla systemet i sin nuvarande form.
Göran Persson har summerat hela problemet i det nuvarande pensionssystemet i två meningar:
”Vi har skapat världens bästa pensionssystem men med den lilla defekten att det ger för små pensioner.
Många människor, som arbetat hela livet, kommer tycka att de har blivit fattiga.”
Det lönar sig inte att arbeta för arbetare i tunga yrken, med låga löner eller i deltidsarbete. Det lönar sig inte att arbeta för akademiker i låglöneyrken och i yrken med osäkra villkor. Inga av dessa kommer få pensioner som går att leva på utan att snåla på allt. Det mest lönsamma i dag är att utbilda sig till ett yrke med låg risk för arbetslöshet, som ger fast anställning och som varken är fysiskt eller psykiskt särskilt tungt.
Det utesluter många yrken i välfärdssektorn (även akademikeryrken som ofta är kvinnodominerade), yrken med osäkra villkor i den privata servicesektorn, samt tunga yrken i industrisektorn, byggsektorn och transportsektorn. Vi kan inte alla bli myndighetschefer eller ingenjörer på stora företag. Någon måste bygga bostäder, undervisa barn, ta hand om sjuka och transportera varor. Vad säger det om pensionssystemets utformning att alla de här grupperna riskerar framtida ekonomisk oro?
När dagens system grundlades var oron att en allt mindre arbetsför befolkning skulle försörja en allt större skara pensionärer. Fler och fler löntagare hamnade dessutom ovanför inkomsttaken även i det gamla pensionssystemet. De som kunde kompletterade under 1980-talet inkomstbortfallet med egna privata försäkringar och kollektivavtalslösningar.
Om demografins anses som det mest pressande problemet är det en logisk utgångspunkt att pensionerna antingen sänks eller att man väntar längre med att gå i pension. Men om det snarare handlar om att de som kan skaffar sig andra lösningar för att pensionerna inte speglar inkomstutvecklingen. Då är det helt andra lösningar som står i fokus. Lösningar som politiskt skiljer sig åt.
I pensionsfrågan finns en ideologisk aspekt som har att göra med hur man ser på sparande. När det allmänna tjänstepensionssystemet (ATP) skapades i slutet av 1950-talet för att komplettera den allmänna folkpensionen hade denna ideologiska strid precis utspelat sig. Folkpensionen, som införts 1913, speglade inte inkomstutvecklingen i samhället tillräckligt väl och samtidigt hade de löntagargrupper som kunde skaffat sig egna lösningar via sina kollektivavtal (detta problem verkar vara återkommande, även på 1930-talet ökade de privata försäkringstagarna).
En sådan utveckling dög inte för Socialdemokraterna. Tage Erlander var i färd med att formulera Det starka samhället. Kapital behövdes till samhällsnyttiga investeringar. Varför kunde inte pensionssparandet bli allmänt och samtidigt ligga till grund för samhällsexpansionen? Det skulle dessutom minska tyngden på den enskilde att spara till sin egen pension.
För Socialdemokraterna är det inte alls lika självklart att man ska bevara systemet som det är.
Det är här den stora politiska vattendelaren går i synen på pensionerna. Om samhället sparar åt alla individer blir den kollektiva kapitalbildningen mycket stor, vilket ökningen av de allmänna pensionsfonderna från 1960-talet visade. Vid samma tid gick hushållssparandet kraftigt nedåt. Vid 1970-talets början var AP-fonderna så dominerande att de motsvarade mellan en tredjedel och hälften av det totala utbudet av krediter på marknaden. Närmare ett helstatligt kreditväsende har vi nog aldrig varit.
Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet hade motsatt sig samhällsexpansionen i folkomröstningen 1957. De kunde dock inte ena sig om ett gemensamt alternativ. Skillnad var det i början av 1990-talet när det nya pensionssystemet klubbades. Då var kompromissen att en del av pensionssystemet privatiserades och blev premiepensionen med alla sina fonder.
Det allmänna tjänstepensionssystemet avskaffades och kvar blev det allmänna pensionssystemet. Mer likt den gamla folkpensionen än ATP. Nu även med den så kallade pensionsgruppen som överser besluten om pensionssystemet. Ingen ska komma på att göra som Erlander gjorde.
Vi är återigen i en situation där pensionerna inte speglar inkomstutvecklingen och där allt fler kompletterar med egna försäkringar och kollektivavtal. En ytterligare intressant aspekt är dessutom det som ekonomihistorikern Erik Bengtsson har visat om anslutningsgraden till fackföreningar. Anslutningsgraden under 2010-talet har varit ungefär jämförbar med hur den såg ut i början av 1960-talet. Precis i början av expansionen för ATP.
Återigen står de politiska partierna inför ett vägval i pensionsfrågan. Fördelning av inkomster kan göras på många sätt. Ur en borgerlig synvinkel är utvecklingen mot ett mer privat sparande inte negativt. Ju större skattesänkningar desto mer kan höginkomsttagare dessutom spara. Men för Socialdemokraterna är det inte alls lika självklart att man ska bevara systemet som det är. Inte heller att undantag för arbetare med tunga yrken räcker i längden. Det är inte bara de som drabbas av alltför låga pensioner. Även traditionella medelklassyrken ligger i farozonen.
Det vore också önskvärt att kunna använda mer statligt kapital till investeringar i ny industri och infrastruktur. Varför inte slå ihop de här delarna till en reformagenda?
Som det ser ut nu kommer partierna utanför pensionsgruppen fortsätta driva pensionsfrågan som en viktig del av att skaffa sig mer politiskt inflytande. Med all rätt drar de nytta av en verklig ekonomisk oro. Det är inte rimligt att Socialdemokraterna sitter still i båten i det läget. Ett reformistiskt parti bevarar inte system. Det förändrar dem.
Elisabeth Lindberg, doktorand i ekonomisk historia
