Historiskt levde eliten i samhället de vuxit fram ur. I dag lever de i ett globalt skikt utan geografisk hemhörighet, med lojaliteter och tacksamhet till ingen. Vad innebär det för socialdemokratin? Joel Stade inspireras av tänkaren Christopher Lasch och föreslår en annorlunda lösning för att få överklassen att bidra till det allmänna.
När man går runt i Göteborg påminns man om en tid då förmögna donatorer frikostigt öppnade plånboken för att finansiera allmännyttiga institutioner och samtidigt resa monument över sig själva. Superkargören William Chalmers (1748–1811) kvarlåtenskap la grunden för Chalmers tekniska högskola. Niclas Sahlgren (1701–1776) bidrog med grundplåten till sjukhuset som bär hans namn. Robert Dickson (1782–1858) grundade en stiftelse som finansierade arbetarbostäder och Skandinaviens första folkbibliotek. Oscar Ekman (1812–1907) testamenterade 200000 kronor till ett sjukhus i Örgryte, donerade till restaureringsarbeten i S:t Pauli kyrka och till Göteborgs högskola. Och så vidare.
Göteborgs historia av donatorer och mecenater säger något om hur samhällseliten förr såg på sig själv och sina pengar. Efter att ha gjort sig en förmögenhet på Ostindiska kompaniets handel på Kina eller på den nya tidens manufakturer ville de bidra till staden de levde i. Att skriva in sig i historien och bli beundrade av stadens invånare verkar ha varit en viktig drivkraft.
Så sent som på 1980-talet kunde en direktör som Pehr G. Gyllenhammar utses till Sveriges mest beundrade man nio år i rad. Gyllenhammar – även han en Göteborgsprofil – var mycket samhällstillvänd och satt vid sidan av uppdraget som Volvos vd en period i dåvarande Folkpartiets styrelse. Även SAS-direktören Jan Carlzon vann en sorts folklig genklang, bland annat genom boken Riv pyramiderna! 1985.
Eliten har ingen lust att bidra längre och är ointresserad av samhällets respekt.
I dag är situationen en helt annan. Eliten har ingen lust att bidra längre och är ointresserad av samhällets respekt. (Några undantag finns förstås. Finansmannen Robert Weils familjestiftelse utför ett fantastiskt arbete och Bonniers konsthall i Stockholm minner om gångna tiders attityd.)
När Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling 2017 fick frågor om sina upplägg via Malta för att minimera sin skatt svarade han med en motfråga som kommit att bli berömd: ”Va fan får jag för pengarna?” Östlings formulering är en sorts grovkornig invertering av president John F. Kennedys ord om att ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ditt land”.
Leif Östlings metoder för att kringgå skatt avslöjades i den så kallade paradisläckan. I Paradise Papers – 13,4 miljoner dokument från juristbyråerna Appleby och Asiaciti samt 19 bolagsregister i skatteparadis och territorier med begränsad insyn – hittade journalisterna 2000 svenskar. Svenskt Näringslivs främste företrädare var en av dem. I efterhand har Östling beklagat att han svor, men i sak vidhåller han sin rätt att göra vad han kan för att slippa bidra.
Östling är inte unik, utan snarare ett tydligt exempel på en mentalitet i eliten. Dagens näringslivstoppar liknar inte alls 1800-talets och det tidiga 1900-talets samhällstillvända välgörare. De liknar inte ens de folkliga och engagerade direktörerna på 1980-talet. I den mån dagens direktörer deltar i samhällsdebatten är det inte sällan för att torgföra ett slags toxisk filosofi som syftar till att försvara och legitimera sin egen förmögenhet i strid med dem som vill se större jämlikhet och ett bättre samhälle.
I maj 2015 förklarade Nordeas dåvarande styrelseordförande Björn Wahlroos att ”omkring åttio procent av människorna är idioter, åtminstone när det handlar om pengar. Finanssektorn handlar om att flytta pengar från de åttio procenten som saknar idéer till de tjugo procent som har det.” När S-MP-regeringen försökte reglera vinster i välfärdssektorn i maj 2018 – något en massiv majoritet av svenskarna står bakom – kommenterade Internationella Engelska skolans Hans Bergström detta med att ”det får vara slut på det här kommunistväldet” och krävde att ”det måste komma en ny regering som är mer pragmatisk”.
Vad beror det på att dagens direktörer till skillnad från äldre tiders inte tycks det minsta bundna vid föreställningen om ”noblesse oblige” (föreställningen att en elitposition medför moraliska förpliktelser)? Varför har eliten tröttnat på att söka vanligt folks respekt och i stället övergått till att uttala sig med en iögonfallande arrogans?
En tänkare som tidigt observerade trenden med eliter som vände sig bort från vanligt folk var den amerikanske historikern Christopher Lasch (1932–1994). Lasch var en stenhård kritiker av efterkrigstidens Amerika. I böcker som Den narcissistiska kulturen (1979, på svenska 1982) och Det minimala jaget: hur man överlever psykiskt i en orolig tid (1984, på svenska 1985) angrep Lasch kändisfixeringen, terapiindustrin och ytligheten i USA. I sin sista bok, Eliternas uppror och sveket mot demokratin, tecknar han en mörk bild av USA:s och västvärldens utveckling. I dag, nästan trettio år efter att boken kom, är det tydligt att han fick rätt i mycket.
Lasch beklagar att de amerikanska småsamhällena med starka sociala band är på tillbakagång. Den polarisering som i dag tycks lamslå USA såg han växa redan för trettio år sedan. Den traditionella eliten levde i och med det samhälle de vuxit fram ur. Den nya eliten – som utöver näringslivets toppar i Laschs framställning också består av framgångsrika akademiker och experter av olika slag – utvecklar en annan livsstil och moral än ”middle America”. Den utvecklingen drar långsamt isär samhället, konstaterade Lasch.
Om USA:s övre skikt skriver Lasch: ”Deras lojaliteter (…) är internationella och inte regionala, nationella eller lokala. De har mer gemensamt med sina motsvarigheter i Bryssel eller Hongkong än med de massor av amerikaner som ännu inte är inkopplade i det globala kommunikationsnätet.” Medan eliten lever i en föreställning av att tillhöra ett globalt skikt utan geografisk hemhörighet lever den breda massan sina liv förankrade i en geografi som de är beroende av.
I början av 1900-talet var många kommentatorer oroliga över ”massan” – miljontals arbetare och bönder hade fått rösträtt och hotade nu att välta den västerländska civilisationen över ända med sina orimliga krav och sin oförmåga att uppskatta vad tidigare generationer byggt upp. I vår tid bör denna misstänksamhet i stället riktas mot eliterna, menar Lasch.
En avgörande skillnad mellan tidigare eliter och dagens är synen på tacksamhet. Där personer som tillhörde tidigare eliter insåg att de fått sin ställning genom arv är dagens elitpersoner i stället övertygade att det uteslutande är deras eget hårda arbete som tagit dem dit de är. ”De ser sig som en elit som har arbetat sig upp på egen hand och enbart har sig själv att tacka för sina förmåner”, skriver Lasch. Leif Östling, som utbildades på skattebetalarnas bekostnad vid Chalmers och Göteborgs universitet, är uppenbarligen inte tacksam.
Rent faktiskt är föreställningen om att det är hårt arbete som ger makt och förmögenheter nys – en gynnad klassposition och familjens kontakter är så klart avgörande för att den enskilde ska avancera. Föreställningen att den som lyckas inte behöver tacka någon annan än sig själv hör nära samman med kulten av klassresor. För den nyliberala högern är möjligheten till klassresor avgörande för att legitimera en växande ojämlikhet. Så länge en enda individ kan lämna underklassen genom flit, framåtanda och hårt arbete kan politiken ignorera de växande klyftorna. Var och en som inte lyckas klättra har sig själva att skylla, enligt detta synsätt.
Ur ett vänsterperspektiv är det inte uppenbart hur eliternas vändning bort från samhället ska förstås. För den radikala vänstern är näringslivselitens nya attityd logisk och närmast positiv då den effektivt illustrerar den roll kapitalistklassen spelar i samhället. Att ”masken faller” och kapitalägarnas och deras främsta tjänstemän framträder som arroganta folkfiender gör det enklare för människor att förstå hur samhället fungerar och dra sina politiska slutsatser. För socialdemokratin, som byggt världens mest anständiga samhälle genom ömsom antagonism ömsom samarbete med samhällstillvända kapitalister, är saken inte lika enkel. Grundmönstret för socialdemokratiskt samhällsbyggande är Saltsjöbadsavtalet, där arbete och kapital tar i hand. Men ett sådant handslag fordrar att kapitalets företrädare har ett intresse av att utveckla samhället och inte bara se till sig själva.
Vad kan då göras för att bidra till att näringslivets toppar åter ska knytas till hemlandet och återfå sitt intresse för att bidra till samhället? Högerns försök är att införa en skattereduktion för gåvor. Det ska alltså löna sig att vara givmild, vilket är precis så paradoxalt som det låter.
I september öppnade sig en möjlighet att åter väcka samhällselitens intresse för att bidra till det gemensamma. I september presenterade Kommittén om det offentliga belöningssystemet, de allmänna flaggdagarna och utformningen av anslaget till hovet sitt betänkande. Den förre försvarsministern och talmannen Björn von Sydow (S) har lett arbetet.
Att staten åter ska börja dela ut ordnar till svenska medborgare är ett större steg.
I pressen fick delen om flaggdagar mest uppmärksamhet (några kungliga flaggdagar föreslås försvinna och dagen för valet till Europaparlamentet tillkommer). Men det är inte flaggdagarna som är det principiellt sett mest intressanta i betänkandet. Att staten åter ska börja dela ut ordnar till svenska medborgare är ett större steg. Sedan 1975 har ordnar som Vasaorden och Svärdsorden inte delats ut, medan Nordstjärneorden bara delats ut till utländska medborgare. Det ska det bli ändring på nu.
Förslaget som nu skickats på remiss handlar inte om att återstarta gångna tiders ordensväsende när rikets förnämsta herrar belönade varandra på rutin. Det är trots allt en socialdemokrat som varit ordförande i kommittén. I det moderna ordensväsendet ska medborgare fritt kunna nominera välförtjänta personer, besluten ska fattas av ett råd som regeringen utsett och ingen ska med automatik få en orden efter att ha uppnått en viss tjänsteställning. Det är bra och rimliga principer. Men låt mig föreslå ett undantag.
Låt oss utnyttja det återuppväckta ordensväsendet för att tydliggöra vilka som personligen bidragit ordentligt till den offentliga sektorn. Var och en vars ackumulerade skatteinbetalningar till det allmänna uppgår till en viss summa – säg femtio miljoner kronor – kan belönas med riddargraden av en kunglig orden. Summan bör räknas upp med inkomstindex. Vasaorden verkar lämplig för ändamålet: Gustav III instiftade den 1772 som en utmärkelse för dem som gjort sig förtjänta inom åkerbruk, bergverk, de sköna konsterna, näringsliv och handel.
En fördel med Vasaorden är att den har ett klargrönt ordensband som syns på långt håll. På mingelbilder från kungamiddagar och Nobelfesten blir det tydligt vem som har det gröna bandet på sig och vem som saknar det. Den näringslivstoppar som lyckas minimera sina skatteinbetalningar med hjälp av mer eller mindre legala metoder får också finna sig att bli utan band och på ett mycket grafiskt sett förevisa detta när eliten möts i högtidsdräkt.
Socialismens långsiktiga mål är att upphäva klassamhället. Till det målet är det en bit kvar och socialdemokratin har kunnat visa att ett riktigt anständigt samhälle kan byggas på kompromisser mellan de som äger och de som arbetar. Men kompromisserna fungerar sämre om kapitalisterna tröttnat på att vara delaktiga i samhället och betraktar sig själva som en global överklass utan koppling till specifika länder. I valet mellan den gamla kapitalismen där överklassen var mån om folkets respekt och dagens där det tycks vara mer intressant att minimera sitt eget bidrag till det allmänna var den förra versionen att föredra.
Joel Stade, medlem i Tidens redaktionsråd
