Anna Ekström minns de tysta nätterna som sjukvårdsbiträde. I en personlig krönika reflekterar hon över arbetslivet, klass, kön och ett kongressbeslut hon brinner lite extra för.
Alla som har jobbat skift eller jobbat natt vet att det är annorlunda jämfört med dagarbete. Någonting händer. Natten är något av ett undantagstillstånd. Fast det är samma maskiner, samma patienter, samma tåg eller samma larmsystem så är det ändå så annorlunda. Lite mörkare. Lite tystare. Lite ensammare. Lite långsammare.
Jag arbetade natt som sjukvårdsbiträde på en operationsavdelning när jag var ung. När dagpersonalen gick hem vid 21 var vi ett litet, sammansvetsat gäng som tog över. Lite pirrigt var det alltid. Skulle vi få in akut sjuka patienter? Skulle en trafikolycka eller en misshandel leda till operationsbordet? Skulle vi öppna dörrarna för stressad personal med en födande mamma som behövde ett akut kejsarsnitt? Eller skulle natten vara lugn, med genomgångar av förråden och kanske lite te, stickning och småprat under vargtimmen?
På en operationsavdelning där inget händer är det så tyst mitt i natten. Ljuset från ficklampan får de bekanta salarna att se helt annorlunda ut. Färgerna blir gråskalor, orden kommer med eftertanke och allvar.
Och samtidigt – när som helst kan lugnet brytas, strålkastarlamporna tändas och adrenalinet rusa i ådrorna. Ofta är det sorgligt, när man måste bestämma vem som ska behandlas först och vem som ska skickas vidare, när den misshandlade kvinnan opereras, den berusade mannen vaknar till eller telefonsamtalet till den oroliga mamman går fram. Men när bebisen till sist läggs på mammas bröst efter det urakuta kejsarsnittet är lyckan ännu ljuvligare än efter en lugn, okomplicerad förlossning.
I tv-soffan, med den uppkopplade datorn i knät, följde jag vartenda inlägg från de vältaliga ombuden
Långt senare, några sena kvällar i november var jag isolerad i min lägenhet med en covid-diagnos. Socialdemokraternas kongress, som jag hade lagt så mycket arbete på att förbereda, fick jag följa hemifrån. Det blev många samtal, och diskussioner och förhandlingar i temagrupper och delegationer fick skötas med mobilen, med kamratskap och med mycket goda resultat.
I tv-soffan, med den uppkopplade datorn i knät, följde jag vartenda inlägg från de vältaliga ombuden. Jag skrattade när inläggen var roliga, fällde en tår över ett känslosamt inlägg och sjöng med i någons sång. Men det var ett anförande som fastnade lite extra. Det var när Jim Svensk Larm från Iggesund klev upp i talarstolen och berättade om hur han hade gått av nattskiftet och åkt till Göteborg. Jim gjorde det i ett inlägg som handlade om behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. Jim har sitt skiftschema som går i en sexveckorscykel som upprepas om och om igen. ”Jag vet att jag jobbar eftermiddag på julafton i år och nyårsnatten för tredje året på rad”, sa han. Pappersindustriarbetare jobbar dygnets alla timmar och årets alla dagar.
Villkoren under skiftarbete har alltid varit viktiga för pappersindustrins arbetare. ”Du måste ständigt leverera, produkter på en världsmarknad med många kräsna kunder. Du arbetar julafton, nyårsafton, midsommarafton och alla andra storhelger, du har semester på en fastställd tid enligt ett schema.” Så skrev Matts Jutterström, Pappers legendariske och alldeles för tidigt bortgångne ordförande, i sin sista krönika.
Som så många andra villkorsfrågor är nattarbete en fråga om klass och kön. När lo går igenom arbetstiderna för 2020 sticker skillnaderna i ögonen. Bland tjänstemännen arbetade tre av fyra kontorstid – mot hälften av arbetarna. 10 procent av arbetarna och 2 procent av tjänstemännen arbetade natt minst hälften av ”arbetsdagarna”. 28 procent av arbetarna jobbade helg minst hälften av sina arbetsdagar – för tjänstemän var motsvarande siffra 7 procent. Och så fortsätter det.
Att arbeta skift eller efter schema är starkt klass- och könsbundet. Medan 40 procent av arbetarkvinnorna och 27 procent av arbetarmännen jobbade skift eller på schema 2020 så gjorde 12 procent av tjänstemännen det. Är någon förvånad över att barnomsorg på obekväm tid är en fråga om klass och kön?
Som minister eller fackligt förtroendevald jobbar man också oregelbundna tider. Nattmanglingar hör ju förhandlarlivet till, och både på departement och i fackliga lokaler blir stämningen inte lugnare utan mer uppjagad när det mörknar utomhus. Det är ju nästan alltid bråttom och en deadline som ska mötas; annars skulle ju folk ha gått hem i stället. Godis och kaffe ställs fram. När man kommer hem är det svårt att somna.
Jag minns särskilt ett jättesent krismöte, när alliansregeringens besparingar på arbetslöshetsförsäkringen var nära att sänka den a-kassa jag var ordförande i, då jag cyklade hem i novembermörkret långt efter midnatt. Jag var så förbannad! När jag kom hem kunde jag inte komma på vilken väg jag hade tagit, det enda jag var säker på var hur intensivt de gula löven var i cykellampans sken.
Därför handlar nattens arbete om klass och kön
Men till skillnad från sjukhuset eller processindustrin är den typen av nattarbete inte schemalagt. Vi vet att schemalagt nattarbete sliter och bidrar till ohälsa. Vi vet att villkoren vid skiftarbete och oregelbundna arbetstider är arbetsmiljöfrågor på liv och död för förbund som Pappers och Kommunal. Att stanna kvar när det ibland behövs går inte att jämföra med att ständigt hålla i gång en verksamhet som inte får stanna, dygnet runt, året runt. Därför handlar nattens arbete om klass och kön.
Allt det här visste jag ju, men Jims inlägg på Socialdemokraternas kongress fick mig att också inse att barnomsorg på obekväm arbetstid är en fråga som är viktig på riktigt. Där och då lovade jag mig själv och Jim att frågan om barnomsorg på obekväm tid ska högre upp på dagordningen och att jag ska lägga mer möda på den. Kongressbeslutet blev bra, men också ett bra kongressbeslut behöver drivas med den glöd som Jim Svensk Larm tände där i talarstolen en sen torsdag i november.
Vår kongress hade ett tema som förpliktar: Vi bygger landet. Och hur kan någon tro att de tusenden som bygger landet gör det enbart på kontorstid? Att det bärs fram i nöd och strid mellan 8 och 17? den där sången från rem och pistong tar hänsyn till förskolans öppettider? Pappersindustriarbetaren Jim Svensk Larm verkade i en god tradition när han tog strid i trots och längtan efter barnomsorg på obekväm arbetstid. Så bygger vi den nya tid.
Anna Ekström, utbildningsminister
