Johan Gärdebo, historiker som forskar om svensk omställningspolitik, har läst Kajsa Borgnäs senaste bok Ingen tid för illusioner – en reseguide. Han ser en välkommen materiell svängning som bryter från moralistiska tongångar i samtiden.
Du kan sluta läsa analyser om huruvida COP-mötet i Glasgow var en framgång eller ej, det som är relevant för klimatomställningen sker här – i Sverige. Oavsett vad man kommer fram till på fn-nivå, nu och i framtiden, så är övergången till ett fossilfritt samhälle alltmer en fråga om industriell effektivitet och demokratisk legitimitet på nationell nivå. Jag har känt så det senaste året, men inte kunnat uttrycka det förrän jag läste Kajsa Borgnäs Ingen tid för illusioner – en reseguide (Bokförlaget Atlas, 2021).
Utgångspunkten är inte klimatvetenskaplig utan samhällsorienterad – hur ser omställningsresan ut under 2020-talet? Det är i huvudsak industrin som måste ställa om – stålet, drivmedlen, cementen – vars utvecklingscykler ligger på mellan 10 och 30 år. Men nu har vi bara 5–10 år på oss för omställning till dekarboniserad produktion och konsumtion.
För att klara det finns det ingen tid för illusioner, och det är här Borgnäs reseguide kommer till undsättning. Vad är då dessa illusioner?
Borgnäs avfärdar revolution och förordar reform. De miljörörelser som vill blockera eller sabotera fossilindustrin är både för begränsade och samtidigt för omfattande för att göra skillnad i omställningen. För en tid sedan synkade Extinction Rebellion blockader av både Arlanda och Bromma flygplats. Moraliskt tillfredsställande för deltagarna, men materiellt otillräckligt för att ändra flygets utsläpp. Även om sabotage blev vardag, eller om miljörörelsen lyckas med ett maktövertagande av hela statsapparaten så kräver det att demokratiska säkerhetsmekanismer nedmonteras, och att flera länder avindustrialiseras. I det kaos som då uppstår kan vad fan som helst hända.
Andra illusionen är att denna reform (utfasning, infasning och omställning) skulle vara marknadsstyrd eller teknikneutral. Med stöd från en rad teknikteoretiker visar Borgnäs hur samhället endast realiserar ett fåtal potentiella tekniker, ofta utifrån ägarnas intressen. Fastän marknadsaktörer kan se framtida värden i ny teknik så investerar de inte i infrastrukturen som möjliggör den. Här behövs statens synliga hand för att bygga vägarna på vilka företagens bilar rullar. Vidare, enbart effektiviseringar leder inte till minskade utsläpp. Här behövs åter statens sektorsövergripande styrning för att urskilja vilken produktion som är önskvärd. Huruvida biomassa ska användas som byggmaterial eller som drivmedel blir en fråga om politiska prioriteringar.
Tredje illusionen är…
Det här var ett utdrag ur tidskriften Tiden nr 4/2021. Beställ hem tidningen och hela texten här: https://natverkstan.premium.se/tidskrift/tiden