Varför är det enkelt att skriva något på Instagram men svårt att skriva längre texter? Alva Dahn är född efter internet men livrädd för vad det kan innebära. Här skriver hon om varför, och varför rädslan måste övervinnas.
Jag har aldrig varit rädd för min egen röst. Den är stor, kan mullra som åskan, och fyller enkelt ett rum. Debattera har jag gjort i år och dar. Men inför tanken på att skriva politiskt, inför insikten om att bläcket ska präntas in i evigheten, så försvinner rösten och åskmolnen skingras. Jag har inga problem med att stå för mina åsikter, så länge jag kan försvara dem öga mot öga.
Jag är född efter internet men innan Google. I mellanstadiet delade jag och mina vänner vår tid mellan studsmattan och hamsterpaj.net. Jag minns sommarlov där bristen på täckningspluppar i min Nokia 3310 inte var ett problem, och sommarlovet som präglades av att vi hade fått fiber på sommarstället. Berätta inte för mig om internet. Jag har sett det, jag har vuxit upp med det, och jag är fullständigt livrädd för det.
Sociala medier gjorde entré i mitt liv i mellanstadiet. Vi började med playahead, men tröttnade så fort vi faktiskt hade åldern inne för att ha konton där. Gemensamt vallfärdade vi till skolans datasal och skaffade profiler på Facebook. På mitt nu 15 år gamla Facebook-konto finns en tydlig bild av vem jag har varit. Ett fotoalbum från en tjejmiddag i åttonde klass där vi kallade varandra för ”flummiga”. En lökig låttext skriven av Daniel Adams-Ray symboliserar förtvivlan över obesvarad tonårskärlek. En ny arbetsplats. Det som jag själv har publicerat har jag kontroll över. Det behöver inte finnas kvar på internet i all evighet. Men det andra lagt upp och äger skrämmer mig något otroligt. Så nu slänger jag mig ut över stupet i ett försök till KBT. Nu skriver jag om varför jag inte skriver.
I ärlighetens namn så skriver jag förvisso en del, men det räknas knappt för inget jag skriver är långt. Jag skriver på en Instagramstory om dagens outfit. Jag skriver kommentarer på andras Facebookstatusar. Till och från skriver jag tweets. I min Twitter-feed är det högt och lågt. Det är ledarskribenter, IRL-vänner och internetkompisar. De skriver om situationen i Afghanistan, skriver ett namn i capslock när någon gör mål i en match eller lägger upp en bild på en gullig hund. Är jag tillräckligt snabb i refreshfingret så ser jag ibland två minuter gamla tweets med en disclaimer under. This tweet has been deleted.
Det är ofta en tweet som på något sätt är utelämnande. Ett politiskt ställningstagande, ett användarnamn att lägga till på snapchat eller en selfie. Gemensamt är avsaknaden av likes. Får utelämnandet av det inre (eller yttre för den delen) inte den bekräftelse som eftersöks så tas det helt enkelt tillbaka. Vi hoppas att ingen sett, eller gud förbjude tagit en skärmdump, och försöker förtränga vårt primala behov av bekräftelse.
Det är mycket därför det är så läskigt att skriva något som känns mer på riktigt. Något längre än tre meningar. Att skriva något som någon annan kommer ha kontroll över. Om jag inte kan radera resonemanget vid brist på intresse, kommer det då stämplas IRRELEVANT i pannan på mig? Om mina vänner inte håller med om det jag skriver, ska jag behöva leva med deras dömande blickar i ryggen när jag går för att beställa en runda till? Om jag skriver en politisk text som inte håller om tio år, kommer den vara anledning för min själsfrände att svajpa vänster eller kommer den hållas emot mig på en arbetsintervju?
Om jag skriver en politisk text som inte håller om tio år, kommer den vara anledning för min själsfrände att svajpa vänster eller kommer den hållas emot mig på en arbetsintervju?
Jag har inga problem med att stå för mina åsikter och mina tankar. Allt jag kräver är att få förklara hur jag resonerar. Du kanske tänker att det är just det som skriven text är till för, och då har du inte fel. Men att det utrymmet finns i min text är paradoxalt nog även det ett hinder. Tänk om min text lämnar rum för feltolkningar av mitt resonemang? Tänk om kommentarsfält och privata chattar fylls med dumförklaringar av min text och mig som person? Om jag bara fick förklara mig, öga mot öga, är jag säker på att jag skulle kunna göra mig förstådd. Oavsett om medhåll uteblir.
Det går fort i hockey, i sociala medier och i det politiska landskapet. Jag gör här ett stapplande försök att skriva om det som snurrar i mitt huvud. Ser det ut som bambi på hal is så är det för att det är precis så det känns. Lägger jag mina tio tusen timmar på att öva på skrivande i stället för att gilla inlägg i Facebookgruppen a group where we all pretend to be ants så kommer jag kanske vara i samma klass som Wayne Gretzky till slut. Det är bara så förbannat läskigt att lämna över min rädsla, oro och ångest i dina händer. Du som läser äger nu en del av min själ. I dina händer finns min harpuls.
Så jag ber dig. Var snäll mot mig. Och mot dig själv. Om du vill kan vi hålla varandra i händerna när vi försöker ta oss fram över isen. Jag tror det är viktigt för oss som samhälle att vi vågar försöka. Tanken på att alla våra politiska samtal om tio år inte är längre än en Twittertråd man kan radera är trots allt läskigare än allt det andra.
Alva Dahn, lokalpolitiker Nacka
