70 procent av landets invånare bor i regioner där Moderaterna styr. Dag Larsson beskriver det systemskifte som högern genomfört i Stockholm och som nu rullas ut i resten av landet. Samtidigt som han går igenom de problem sjukvården står inför skissar han på lösningar för socialdemokratin.
Oktober 2006. De 149 nyvalda landstingsledamöterna samlas i det gamla Garnisonssjukhuset på Kungsholmen, Stockholm. Borgerligheten har återtagit makten efter ett kortvarigt rödgrönt styre. I talarstolen kräver det nyvalda sjukvårdslandstingsrådet Filippa Reinfeldt att det nyligen ingångna avtalet med S:t Görans sjukhus ska ändras på en punkt. Sveriges största privatdrivna sjukhus ska inte längre vara hindrat från att ta emot försäkringspatienter.
Beslutet i oktober 2006 är början på ett nyliberalt systemskifte i det svenska sjukvårdssystemet. Med slagord som valfrihet och mångfald påbörjas resan från behovsstyrd sjukvård till efterfrågestyrd marknadsvård.
Under de följande åren så läggs alltmer av Stockholms sjukvård ut på vårdvalsmarknader. Antalet bolagsdrivna specialistmottagningar ökar kraftigt. Vårdutbudet i centrala Stockholm förbättras. Samtidigt så minskar resurser och vårdutbud i storstadens förorter där de medborgare som har störst eftersatta vårdbehov bor.
De marknadsstyrda vårdvalen leder till en okontrollerbar kostnadsexplosion. Vårdvalens kostnader för de privata specialistmottagningarna stiger med 5–10 procent per år. Inte ens landets rikaste region mäktar med detta. Återstår att spara och snåla med de kostnader man kan kontrollera, sjukhusens.
Det är bakgrunden till att Stockholm både har landets bästa tillgänglighet enligt vårdgarantin och samtidigt landets längsta väntetider till akutsjukhusens mottagningar. Vårdvalsmarknadernas resursslöseri förklarar också de ständigt återkommande sparkraven på sjukhus och oförmågan att trots att man är landets rikaste region inte kunna åstadkomma en fungerande förlossningsvård. Det var inte en slump att Filippa Reinfeldt som första punkt i den nyliberala omstöpningen av Stockholmsvården krävde att S:t Göran skulle få ta emot försäkringspatienter. Under de kommande åren så skulle hon och hennes kollegor motsätta sig alla krav på att försäkringsvårdens omfattning skulle kartläggas eller kontrolleras.
Det var inte en slump eftersom många nyliberaler vill byta vårdsystem. De vill gå från ett skattefinansierat behovsstyrt vårdsystem till ett försäkringsfinansierat vårdsystem där du ska kunna gå före den som sjukare än dig, om du är mer värdefull för företaget som anställt dig. De ser det snarare som en avlastning för det överbelastade allmänna sjukvårdssystemet om rika och välbärgade betalar sig före i vårdkön. Tanken att vi skulle kunna betala mer för det solidariska vårdsystemet eller att vi skulle kunna stoppa slöseriet som vårdvalsmarknaderna medfört föresvävar dem inte.
Under de 15 år som det borgerliga systemskiftet pågått så har antalet medborgare som har privat vårdförsäkring stigit från 150 000 till mer än 700 000. De allra flesta försäkringstagarna bor i Stockholm.
Man kom före i kön om man antingen betalade avgiften kontant eller om man hade privat vårdförsäkring.
Några år efter det borgerliga maktövertagandet öppnades Arytmi Center. Det är en privatägd klinik inriktad för hjärtsviktspatienter. Kliniken ligger mitt inne i Södersjukhuset. Efter att ha hört rykten om att man med hjälp av dem kunde gå före i vårdens köer, så beslutade sig jag och mina kollegor för att undersöka om det var sant. Det var det. Man kom före i kön om man antingen betalade avgiften kontant eller om man hade privat vårdförsäkring.
2019 gjorde Dagens Nyheter en liknande kartläggning av ett antal privatägda men i huvudsak offentligfinansierade mottagningar, även DN:s granskning visade att det är mycket vanligt att försäkringspatienter går före skattefinansierade patienter.
Myndigheten för Vårdanalys har senare visat att försäkringsvården medför risker att hälso- och sjukvårdslagens behovsprincip sätts på undantag. Min uppfattning är att det som skett i Stockholm de senaste 15 åren är en början på omvandlingen av hela det svenska sjukvårdssystemet i en riktning som leder till ökad ojämlikhet. Det är en utveckling som har tagit fart ordentligt sedan valet 2018. 70 procent av landets befolkning lever i dag i regioner styrda av Moderater. Vårdval och privatiseringar brer ut sig över hela landet. Socialminister Lena Hallengren (S) gör ett förträffligt arbete. Men det är väl värt att komma ihåg att det inte är hon som bestämmer hur vården organiseras i vårt land.
Samtidigt är sjukvården det politikområde som har den största potentialen att mobilisera det svenska folket bakom en radikal reformagenda de kommande årtiondena. Det finns ett överväldigande folkligt stöd för tanken på att sjukvården ska vara behovsstyrd och solidariskt finansierad. Om vi ska bygga jämlikhet, så är sjukvården ett av de viktigaste slagfälten inför framtiden.
Sjukvården är både system och människor. Var och en utav oss har, eller kommer att få, egna personliga erfarenheter av hur sjukvården fungerar. Som förtroendevald bör man komma ihåg att det viktigaste inte är att chefstjänstemännen på sjukvårdsförvaltningen försäkrar dig om att alla nyckeltal visar rätt. Ingen väljare kommer att överösa dig med rosor bara för att regionens siffror är svarta.
Sjukvård handlar om att din mor inte ska behöva sitta på akutmottagningen i tolv timmar. Sjukvården handlar om att Bertil som fått bukspottkörtelcancer inte ska behöva dö, samtidigt som sjukhusen tycker att det viktigaste är att dölja att man har kö till bukspottsoperationer. Eller om den gamla kvinnan som ligger övergiven, nedkissad på en säng i en sjukhuskulvert.
Men sjukvård handlar också om Björn som fått livet tillbaka efter en svår tarmsjukdom, eller Lisa som hjälps till att se att det faktiskt finns mening med livet och att självmord inte är lösningen på livets utmaningar. Jag har mött personerna som jag nämner. Deras erfarenheter av svensk sjukvård är viktigare än ekonomidirektörens glädje över de svarta siffrorna.
Den solidariska sjukvårdsmodellen är byggd av våra föregångare samtidigt som de byggde välfärdssamhället. För dem var det självklart att vård ska fördelas efter behov och att endast det bästa är gott nog åt folket. Alla som bor i vårt land ska ha rätt till den bästa vården oavsett klassbakgrund, oavsett om man är rik eller fattig. Vården ska ges efter behov och den ska betalas efter bärkraft genom skattefinansiering.
Den solidariska sjukvårdsmodellen är kostnadseffektiv och den presterar vård i världsklass. Den brittiska medicintidskriften Lancet klassar svensk sjukvård som jordklotets fjärde bästa sjukvårdssystem. Vi är slagna av Island, Schweiz och Andorra. Men det finns utmaningar som vi måste ta itu med om vi ska kunna slå vakt om den solidariskt finansierade vården.
Vi måste bli bättre arbetsgivare. Bra sjukvård är personalintensiv.
Vi måste öka tillgängligheten. Långa väntetider är oacceptabla. Det finns inget rakt samband mellan väntetider och antalet medborgare som betalar för privata vårdförsäkringar. Men köer skadar medborgarnas förtroende för vårdsystemet och den solidariska sjukvården. Innan pandemins utbrott så sjönk väntetiderna i sjukvården. Det går definitivt att minska väntetiderna om man har den ambitionen. Samtidigt kan man fundera på om vi inte borde arbeta mer med vårdkontrakt än med vårdgarantier. Vårdgarantin är extremt stelbent och oflexibel. Den låtsas som att alla människor har lika vårdbehov och att alla kan stöpas i en patientmall. Medborgaren bör i stället erbjudas ett individuellt kontrakt med sjukvården. Där varje steg i din sjukvårdsbehandling beskrivs. Det är ovisshet, inte tidsmått, som är den stora utmaningen.
Vi måste bli bättre arbetsgivare. Bra sjukvård är personalintensiv. Vi behöver duktig välutbildad vårdpersonal om vi ska få sjukvården att fungera, om vi ska kunna ha vårdplatserna öppna. Förutsättningen för att förlossningsvården i delar av landet ska sluta vara ett katastrofområde är en bättre personalpolitik. Jag tycker att vi ska betala mer. Det vill säga höja lönerna. Sjukvården behöver mindre administrativ detaljstyrning uppifrån. Inte minst statliga myndigheter borde fundera över de styr- och kontrollsystem som detaljreglerar sjukvårdens vardag. Jag tycker också att vi ska arbeta med förkortad arbetstid för de som har tunga och slitsamma arbetsuppgifter och jag tycker att vi ska skapa personalstyrda offentligfinansierade vårdenheter. Hellre personalkooperativ och intraprenader än vårdkoncerner borde vara socialdemokraters slagord!
Vi måste börja föra riktig jämlikhetspolitik även i sjukvården. Den stora utmaningen är inte att det är skillnader mellan sjukhus och vårdenheter. Absolut likhet i vårdkvalitet mellan sjukhus är detsamma som ingen kvalitetsutveckling.
Den stora jämlikhetsutmaningen ligger snarare i begrepp som klass och hälsa. Det är en skandal när Socialstyrelsen konstaterar att överlevnaden i tjugonio av de trettio vanligaste cancerformerna har ett direkt samband med den samhällsklass du tillhör. Sjukvården, i synnerhet primärvården, måste gå i spetsen för det förebyggande hälsoarbetet. Mer resurser till de vårdenheter som arbetar i bostadsområden med eftersatta vårdbehov borde vara en självklarhet. Socialdemokratin borde också ställa sig i spetsen för en stor tandvårdsreform. En sådan skulle vara den största jämlikhetsreformen på decennier.
Vi måste få ett stopp för utvecklingen mot försäkringsfinansierad sjukvård. Vård ska ges efter behov.
Det är viktigt att komma ihåg att det som skett i Stockholm och det som börjar ske i övriga Sverige inte har folkligt stöd. Det är vår oförmåga att mobilisera redan befintliga opinioner som är vår största fiende. I oktober 2022 så hoppas jag att en ny berättelse startar. Gärna på Garnisonssjukhuset på Kungsholmen.
Dag Larsson, riksdagsledamot och sjukvårdspolitiker
