Liberalerna gjorde sitt sämsta valresultat någonsin. Samtidigt har de förhandlat fram den kanske minst liberala politiken i Sveriges demokratiska historia. Hur hamnade partiet här? Per Svensson reflekterar över partiets situation och vägval.
Dagens Nyheter publicerade våren och sommaren 1961 en artikelserie med temat ”Lojaliteter och förräderier”. Serien avslutades den 1 juli av tidningens förre chefredaktör Herbert Tingsten som skrev under rubriken ”Segerns lockelse”.
Tingsten argumenterade för att förräderi förutsätter lojalitet – gentemot en person, en övertygelse, ett ärende. För att kunna bli förrädare måste man först tro på det man sedan förråder. Annars är man bara en… ja vad? Tingsten lät en anekdot tjäna som svar.
En engelsk diplomat som under inbördeskriget på 1640-talet tillfrågades om han stod på kungens eller parlamentets sida svarade att ett ståndpunktstagande inte var hans sak, han var endast ’händelsernas ödmjuke tjänare’. Han var ingen förrädare, han kunde inte bli förrädare, den totala opportunismen gör sveket i stor stil omöjligt, det finns intet jag, ingen tro att svika.
I en intervju med Svenska Dagbladet två veckor före årets val försäkrade Johan Pehrson att Jimmie Åkesson kunde ”lita på” Liberalerna. Det skulle kunna uppfattas som ett solklart politiskt ”förräderi”, ett svek mot de många liberaler som trott sig kunna lita på Liberalerna i en så fundamental fråga som hur man förhåller sig till en högernationalistisk rörelse som bär på ett fascistiskt idéarv.
Men kanske uppfattar Liberalernas partiledare sig själv just som en händelsernas ödmjuke tjänare, en vd som gör vad ett förändrat marknadsläge kräver?
På partiets sajt möter man honom i uppknäppt skjorta invid en text som mer än antyder att i dagens politiska klimat duger det inte att envist bita sig fast i gamla ideal. Också politiker bör besitta de egenskaper som på modern hr-svenska brukar sammanfattas med begreppet ”agilitet”, det vill säga beredskap att bejaka sin inre kameleont: ”Det går undan i svensk politik. Gamla sanningar kullkastas och tidigare ställningstaganden byts mot nya.”
Inget svenskt parti har på senare år gjort mer för att bekräfta den iakttagelsen än just Liberalerna. För inte länge sedan var Sverigedemokraterna en huvudfiende, liberalismens konkretiserade antites. Nu är Åkesson en allierad i den segerrika kampen för ”ett liberalt borgerligt maktskifte” som Johan Perhson uppvaktar med en cover på en gammal slagdänga av Tomas Ledin: ”Det är nya bud varje sekund/ Låt inte tiden vara kung/ Vi gör nånting/ Vad som helst/ Ta ett steg så tar jag två/ Vi kan försöka med en konversation/ Ja jag ska visa dig att du kan lita på mig./ Jag lovar dig / Du kan lita på mig / Ja, ja, ja du kan lita på mig.”
Inte lätt att hänga med. Och lika obegriplig var ung-liberalerna outtröttliga vansinnesdans under valvakan den 11 september. Galna av lycka över att moderpartiet gjorde sitt sämsta val någonsin och nu skulle kunna hjälpa sin ideologiska huvudmotståndare till makt och myndighet? Vad var det vi bevittnade, vi som satt med gapande munnar i tv-sofforna? En självmordskult?
Det är inte lätt att hitta rimliga förklaringar till Liberalernas egendomliga rollbyte. Och innan man försöker bör man därför kanske påminna sig själv om att bakom det som ser ut som ett bestämt ”vägval” döljer sig en rad små och stora val och, ibland tillfälligheter.
Det hade kunnat gå annorlunda om Birgitta Ohlsson inte förlorat ordförandestriden mot Jan Björklund 2017 och lämnat politiken, om Jan Björklund tidigare än han gjorde hade lyft fram motståndet mot Sverigedemokraterna som en huvudfråga och lyckats förankra det stadigare i partiorganisationen, om Erik Ullenhag och inte Nyamko Sabuni valts till partiordförande efter Björklund, om de gamla allianspartierna sammantaget blivit större än de rödgröna i valet 2018…
Man bör också komma ihåg att Liberalerna har ett partinamn i pluralis. Att tala med en enda röst har aldrig varit en liberal dygd. Det har funnits många partier i partiet. Det gör det förmodligen fortfarande trots avhopp och väljarbortfall. Stockholmsdistriktet pekas ofta ut som ett dissidentdistrikt hemfallet åt socialliberalism och SD-motstånd. Och i Malmö har Liberalerna etablerat ett koalitionsstyre med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Ett politiskt parti är aldrig identiskt med dem som i ett givet ögonblick är partiets företrädare. Ett politiskt parti är också sitt ideologiska arv, sin historia, sina tidigare och sina möjliga sympatisörer och väljare. Det finns betydligt fler liberaler än Liberaler, något som den nuvarande partiledningen verkligen tydliggjort. Inte minst finns det i dag en tämligen stor krets liberaler med litet l som tidigare också känt sig som Liberaler med stort L och som skulle ha röstat på partiet också i det nyss genomförda riksdagsvalet om de hade litat på partiets vilja och förmåga att söka samarbete inom mitten och hålla SD borta från makten.
Till denna krets hör av allt att döma både den tidigare partiledaren Bengt Westerberg och den tidigare parti-ledarkandidaten Birgitta Ohlsson. Och enligt svt:s Valu har också ett betydande antal mer anonyma tidigare liberala väljare sökt sig bort från dagens Liberaler. Bara 35 procent av dem som röstade på Liberalerna i riksdagsvalet 2018 gjorde detsamma i årets val, en anmärkningsvärt låg andel också för ett parti med notoriskt otrogna väljare.
En lika stor del av 2018 års L-väljare gick i år till S (18 procent) och C (16 procent). Samtidigt valde 20 procent av det förra valets liberala väljare att nu lägga sin röst på M eller KD (5 procent gick till SD).
Man kan dra skilda slutsatser av väljarströmmarna. Antingen betonar man att det redan 2018 tycks ha funnits ett starkt potentiellt liberalt väljarstöd för det nya högerblocket. Eller också poängterar man att ett stort antal L-väljare känt sig tvingade att fly till partier de litar på i SD-frågan.
Det bör ändå vara möjligt att enas om att väljarbasen är kluven. Partiets positionering borde därför kunna avgöras av värderingar, ideologi och självbild snarare än av valtaktiska överväganden.
Det gör Liberalernas vägval än mer svårbegripligt. I stället för att bejaka sitt frihetliga och kulturradikala arv har partiet vänt det ryggen. Och hellre än att driva liberal sakpolitik med Socialdemokraterna som verkställande utskott väljer Liberalerna att hjälpa riksdagens mest antiliberala parti att bli verkmästare i Rosenbad.
Återigen: Hur förklara denna egendomlighet? Kanske finns ett svar i rubriken på Tingstens artikel från 1961: Segerns lockelse.
”Ny flyktingpolitik lanserad på Gränsö”, ropade Västerviks Tidning från sin förstasida den 5 augusti 2002. Gränsö är ett naturreservat en halvmil utanför Västervik. Här brukade den dåvarande Folkpartiledaren Lars Leijonborg hålla sina sommartal. Då, sex veckor före ett val som enligt opinionsmätningarna skulle bekräfta bilden av folkpartister som en utrotningshotad art i starkt behov av reservat, gjorde han ett utspel som förvandlade honom till de politiska djurens konung, ”Leijonkungen”. Det är ”språktestet” vi talar om, idén att göra kunskaper i svenska till krav för svenskt medborgarskap.
Fyra år tidigare hade Folkpartiet gjort ett val som var nästan lika uselt som valet 2022. Partiet hade kraschlandat på 4,7 procent. När Leijonborg nu skakade på manen, piskade med svansen och ställde ”krav” på invandrare vände allt: FP blev med 13,4 procent nästan tre gånger så stort som i föregående val.
I efterhand framstår succén ändå som en pyrrhusseger, som på sikt kostat mer än den smakade. Redan i nästa riksdagsval hade katten krympt. Valresultatet sjönk tillbaka till mer normala nivåer (7,5 procent). Folkpartiet hade, får man anta, inte levt upp till de nytillkomna väljarnas förväntningar vad gällde ”krav” och ”invandring”.
Lars Leijonborg själv tycks dock ha haft svårt att glömma triumfens ögonblick. I förordet till sin 2018 utgivna memoar Kris och framgång slår han fast att ”den dramatiska vändningen i ’Leijonkungs-valet 2002’” varit den för honom ”mest omvälvande händelsen” under alla år i politiken.
Och 20 år efter denna framgång försökte han av allt att döma upprepa den via ombud. Det resulterade i partiets kanske värsta kris någonsin: opinionssiffror på botten-skrapsnivå och Nyamko Sabunis avgång ett knappt halvår före valet.
Sabuni var Leijonborgs ”fynd”. Hon kom in i riksdagen efter segervalet 2002, förlorade platsen i valet 2006, men blev i gengäld integrationsminister.
När hon lyckades ta över partiet efter Jan Björklund 2019 var en av hennes nära rådgivare just Leijonborg. En annan operatör som spelade en roll för Sabunis partiledarskap var Leijonborgs gamla partisekreterare Johan Jakobsson.
Med Sabuni gjorde den Leijonborgska ”kravliberalismen” planerad comeback. Eller som en besviken partimedlem, Anna Valentin, formulerade det i en kulturartikel i Sydsvenskan när Nyamko Sabuni sommaren 2021 gjort klart att hon var redo att bilda regering med stöd av SD: ”Geväret som Lars Leijonborg hängde upp i första akten har nu avfyrats av Nyamko Sabuni.” Och, kan man tillägga, det plockades sedan upp av Johan Pehrson som med både mössan och bössan i hand därefter anmälde sig som frivillig i maktskiftesmilisen.
Det parti som nu sällat sig till Kristerssons regerings-underlag är närmare betraktat snarast en fraktion inom partiet, en fraktion vars seger i striden om ordförandeskapet 2019 var nära att vändas till ett svidande nederlag. Ett parti som för drygt hundra år sedan spelade en nyckelroll när demokratin drevs igenom i Sverige såg länge ut att vara på väg att förpassas ut ur riksdagen. Med några tiondelars marginal undveks katastrofen.
Men framtiden ser ändå dyster ut. Kristerssons regering är bräcklig. Sannolikheten är stor för en eller flera rege-ringskriser under mandatperioden. Det kommer att ge SD gott om chanser att flytta fram positionerna, i eller utanför regeringen. Det kommer samtidigt att placera Liberalerna i en än svårare position. Stjälpa eller fortsätta hjälpa kamraterna i det nya högerblocket? Vägen tillbaka till den tydliga liberala ”mitt” som L vältaligt pläderade för i sitt valmanifest 2018 kan bli besvärlig, men den kommer också att bli nödvändig och förmodligen ofrånkomlig. Vägen högerut är en återvändsgränd.
Det krävs också mer djupgående självanalyser än enbart en uppgörelse med ”Leijonkungssyndromet” och dess följdverkningar. Jag tror att det hos många folkpartister och liberalpartister har funnits en mer eller mindre starkt närvarande dröm om att återigen få företräda ”det stora borgerliga partiet”. Det var Folkpartiet på Ohlins tid, på 50-talet och en bit in på 60-talet. Den rollen togs sedan över av Centerpartiet på 70-talet och av Moderaterna på 80-talet. Men vid ett par tillfällen har den gamla liberala storhetstiden gjort sig påmind; 1985 när ”Westerberg-effekten” drev upp valresultatet till sensationella 14 procent och i 2002 års ”Leijonkungs”-val.
Alliansen kom sedan, kan man tänka sig, att fungera som ett slags substitut för egna uteblivna valsuccéer, ett slags borgerligt storparti, vars framgångar kunde härbärgera också Liberalernas behov av att få vara något mer och större än bara vara ett skolparti med starkt väljarstöd i den forskarutbildade delen av befolkningen. Denna av alliansgemenskapen tillfredsställda längtan efter att vara ett stort, brett och ”statsbärande” parti kan vara en av faktorerna bakom Liberalernas vägval. Hellre än att verkligen acceptera att ”gamla sanningar kullkastas”, det vill säga att Sverigedemokraternas exceptionella framgångar gjort gamla allianser omöjliga och nya nödvändiga, valde L att låtsas som om striden fortfarande stod, och står, mellan å ena sidan ett ”borgerligt” block och å andra Socialdemokraterna. I själva verket handlar den grundläggande motsättningen i svensk politik i dag om synen på den liberala demokratin, dess ramverk och tillämpning. Det borde för en aldrig så S-skeptisk liberal göra valet mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna lika enkelt som valet mellan Macron och Orbán.
Varför tar inte Johan Pehrson och hans meningsfränder konsekvensen av denna självklarhet?
Liberalerna brukar berömma sig av att vara ett idéparti snarare än ett intresseparti. Det ligger en hel del i det. Därför är liberaler också lätta offer för två till synes rakt motsatta kardinalsynder: ogenerad opportunism och moraliskt högmod. Liberaler kan inte förlita sig på en given, socialt definierad väljarbas (antalet forskarutbildade är för litet). Det öppnar upp för en jakt på en-staka valvinnande frågor (”språktest”) som lite påminner om kvällstidningarnas jakt på säljande löpsedlar under den gamla papperstiden.
Samtidigt kan övertygelsen att man liksom per automatik står för det sanna, det rätta och det sköna fylla liberaler med en känsla av, ska vi säga moralisk immunitet. Man är vaccinerad mot omoraliska åsikter och idéer.
När dessa två förhållningssätt, den ogenerade opportunismen och det moraliska högmodet kombineras kan resultatet bli förödande. Då kan liberaler verkligen agera som en sekt, närmare bestämt som de medeltida så kallade ”adamiterna” som var så övertygade om sin helighet att de ansåg sig kunna synda hej vilt utan att ta skada.
Också detta för liberaler farliga förhållningssätt kan man hitta exemplifierad i en text av Herbert Tingsten, hans bok Från parlamentarism till diktatur. Fascismens erövring av Italien från 1930. Han redogör där för hur de italienska liberalerna i övermod trott sig kunna rida på bestens rygg och hjälpt fascisterna att nå makten, givit dem ”flankbetäckning” som Tingsten uttrycker det. Liberalerna ”bidrog härigenom, mer än några andra, att underlätta fascismens slutliga fullständiga seger”. Johan Pehrson brukar hänvisa till sitt partis historia. Det gör han rätt i. Men han bör kanske också betänka att historien inte är ett fribrev, den är ett kravbrev.
Text: Per Svensson, tidigare chef för DN:s ledarsida och kulturchef på Expressen. Aktuell med boken Mitten
