Det är trettio år sedan svenska folket röstade om medlemskap i EU. Vad sades egentligen då, och vad har hänt sedan dess? Kandidat nummer 13 Emma Fastesson Lindgren skriver.
”Håll truten på dig Carl Bildt, det här är en seriös debatt.” Så sa Per Gahrton (nej-sidan, MP) i Sveriges Radio efter valresultatet i folkomröstningen om Sverige skulle gå med i EU eller inte. Året var 1994 och i veckor hade debatter mellan ja- och nej-sidan utspelat sig. De var många, långa och hårda. Nej-sidan låg före fram till sista veckan men till slut vann ja-sidan med en knapp majoritet.
Nej-sidans argument handlade om demokrati. Om att det vore sämre för Sverige att ge upp en del av riksdagens beslutsrätt till EU. Ja-sidan ansåg att det trumfade att ha en plats vid bordet när EU växte och blev en allt viktigare spelare på kontinenten. De var villiga att ge upp en del självbestämmande till förmån för medbestämmande.
Även i dag är argumenten från folkomröstningen intressanta att betrakta. Världen har förändrats enormt de senaste decennierna och så även EU-samarbetet. Om några veckor är det val till Europaparlamentet och efter valdagen finns en reell risk att vi vaknar upp till högerextrema krafter som de dominerande i det folkvalda parlamentet.
Dessutom kontrolleras flertalet regeringar i dag av högerextrema krafter som utmanar EU:s sammanhållning i en tid då det är krig på kontinenten och där Ukraina är beroende av stöd för att vinna kriget mot Ryssland.
Samtidigt ser vi hur svensk fackföreningsrörelse utmanas inom EU av regelverken. Förslag för att öka tryggheten för vanliga arbetare i södra Europa gör det svårare för nordiska arbetare att kräva sin rätt. Därför är det som socialdemokrat inte konstigt att ställa frågan: Varför är vi ens med i EU?
I en debatt mot Mona Sahlin (ja-sidan) säger Per Gahrton(nej-sidan): ”EU är ett väldigt speciellt projekt, det är en ju ny statsbildning. […] Det är ett statsförbund med federala inslag […] Och där är ju fackföreningsrörelsen mycket svagare. ”Sverige har starka fackförbund, men så är det inte i många delar av Europa. Även i vår egen partigrupp har vissa länder svårt att förstå Sveriges motstånd mot att göra det bättre för arbetare i Europa genom lagstiftning.
Svenska modellen kan ta tid att förstå, och tid är en bristvara i EU. Speciellt när man konkurrerar med resursstarka påverkansaktörer. Jag återkommer till dessa, men det kan vara värt att reflektera över de federala inslag Gahrton varnade för.
Ett exempel är tidigare års extrema elpriser.
I dag styr EU över svenskt fiske, handelspolitik och tullar. Samtidigt har eu och medlemsländerna delad befogenhet att lagstifta inom områden såsom miljö, transporter och energi. Detta leder till standardiseringar och förutsägbarhet men leder också till att ytterst märkliga situationer kan uppstå.
Ett exempel är tidigare års extrema elpriser. Trots att Sverige har stor tillgång till el och är en exportör tvingades våra elpriser anpassas efter centrala Europas brist. Konsekvensen blev att tusentals svenskar tvingades stänga av sin värme och dra filtar över sina fönster mitt i vintern. Allt till följd av EU-regleringar som var svåra att förändra på kort sikt.
Andra exempel som har varit stressande är minimilönedirektivet och reglerna om dygnsvila från arbetstids-direktivet. Det sistnämnda fastställer att personal ska ha minst elva timmars vila per dygn vilket gör det svårare att jobba per dygn. Direktivet skapade stora protester våren 2023 och hundratals brandmän tågade genom Stockholm i protest. Med direktivet upplever många dygnsarbetande arbetsplatser att det blir svårare att planera och klara familjeliv. Detta har lett till att personal inom bland annat ambulanssjukvården har sagt upp sig och att flera arbetsplatser har ansökt om dispens från EU vilket flera har fått för ett år.
Känslan av att vara maktlös är frustrerande. Speciellt när det gäller svensk arbetsmarknad som har en lång och framgångsrik tradition av självständiga parter som kommer överens. I fallet ovan handlade det om att EU ansåg att kollektivavtalen inte tagit tillräcklig hänsyn till arbetstidsdirektivet. Uppenbarligen har EU i dag makt över flertalet områden som inte är fördelaktiga för svensk fackföreningsrörelse.
Detta var, som vi har sett, något som förutsågs inför folkomröstningen 1994 av nej-sidan.
Men nu tillbaka till de resursstarka påverkansaktörerna. Lobbyisterna.
I Bryssel finns det i dag över 49000 personer som jobbar med lobbying och tävlar om att få parlamentariker, kommissionärers och rådets uppmärksamhet. Här inkluderas medarbetare från icke-statliga organisationer, handels- och branschorganisationer, företag, fackföreningar och tankesmedjor. Omkring 1600 lobbyister har egen tillgång till Europaparlamentet.
Ett av företagen som tidigare kunnat vandra runt fritt på parlamentet är Amazon. Bolaget är känt för sina dåliga arbetsvillkor och att ägaren är en av världens rikaste individer. Men sedan början av 2024 är bolaget portat från och av Europaparlamentet. Anledningen är att de inte har dykt upp när de har blivit kallade till parlamentets aktiviteter, bland annat till ett seminarium med titeln Amazon attacks on fundamental workers’ rights and freedoms: freedom of assembly and association, and the right to collective bargain and action. Bolagets flertaliga frånvaro uppfattades som respektlös mot både parlamentet och EU:s invånare.
För att vara en framgångsrik lobbyist måste man ha tillgångar och vara välfinansierad. Storbolagen har pengar, samtidigt har många lobby-byråer varit duktiga på att rekrytera före detta politiker. De gamla politikerna använder sitt förtroendekapital för att påverka och öppna kontaktmöjligheter för de företag som anlitar dem.
Samtidigt som Bryssel är långt från Sverige så förstärks avståndet genom att endast organisationer med djupa fickor har möjlighet att påverka politiken. Demokrati handlar inte om att gå och rösta vart fjärde, femte år utan att kunna påverka sitt samhälle genom engagemang och samtal.
För Sverige är det ett problem att stora beslut tas på en plats som ligger långt bort. Men det är också ett problem för svenska folkrörelser och civilsamhället som inte har samma finansiella möjligheter som storbolagen att betala sig in i institutionerna genom lobbybyrårer.
Dock är det värt att poängtera att EU har reglerat påverkansaktörer genom bland annat ett öppet lobbyregister. Detta är lagstiftning som Sverige inte har.
Under folkomröstningen 1994 beskrev nej-sidan denna påverkansverksamhet som ”Bryssels myglarkorridorer”. Mona Sahlin bemötte detta från ja-sidan med följande resonemang: ”Hur klarar vi oss i Bryssels så kallade myglarkorridorer om vi inte finns med och formar det som ska bli EU:s framtid nu? Det är under de kommande åren som också Sveriges framtid avgörs av vilken riktning EU tar. Vi får ett större medbestämmande över vår egen framtid.” Fick ja-sidan rätt här?
Ett exempel på stort medbestämmande är EU:s klimatpaket Fit for 55. Innan Tidöregeringens dikeskörning i klimatfrågan så ledde Sverige den gröna omställningen i Europa. Socialdemokraten Jytte Guteland var huvudförhandlare för eu:s klimatlag och hade stort inflytande. Medbestämmandet var på topp. Klimatkrisen är här och påverkar Sverige varje dag. Det är inte ett problem som Sveriges riksdag klarar av att lösa själv, vi måste göra det tillsammans med andra genom medbestämmande.
Migrationen är ett annat område som löses bäst tillsammans. EU:s grund vilar i dag på fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och människor. Att vi tillsammans hjälper människor på flykt är bra. EU:s migrationspakt är inte perfekt men det är ett steg på vägen för att bättre kunna hjälpa människor i nöd. Instrumentella för denna pakten har Sveriges nuvarande EU-kommissionär Ylva Johansson varit samt moderaten Tomas Tobé som var drivande från Europaparlamentets sida.
Så visst, här fick ja-sidan nog rätt. För fortsatt stort medbestämmande för Sverige behövs aktiva svenska parlamentariker och samspel mellan den svenska kommissionären och de svenska ministrarna. Dessutom behöver antalet svenska opolitiska tjänstemän i institutionerna öka. I dag är Sverige underrepresenterat.
Sammantaget kan vi konstatera att Sverige har fått ge upp en del politikområden till förmån för större politiska paket inom andra områden. Samtidigt har tillgången till den inre marknaden varit mycket lukrativ för vårt land.
Den svenska handeln värderas till 300 miljarder kronor årligen vilket är betydligt mer än medlemsavgiften. Dessutom har det folkliga förtroendet för EU ökat. 1994 vann ja-sidan folkomröstningen med en knapp majoritet om 52,3 procent. I dag är över 60 procent av svenskarna för ett EU-medlemskap.
En annan orsak bakom det starka stödet för EU-medlemskapet är att verkligheten har förändrats
Det är i sig inte så konstigt. För unga vuxna svenskar har det aldrig funnits ett Sverige utanför eu. Det har blivit lättare att inom eu resa, arbeta och studera tack vare medlemskapet. Numera finns det också ett mindre lyckat exempel på ett land som lämnat unionen. Även i dag, snart åtta år efter Storbritanniens folkomröstning råder det politiskt och ekonomiskt kaos i landet. En eventuell Swexit hade inte bara skapat instabilitet i vårt land utan även på vår kontinent.
En annan orsak bakom det starka stödet för EU-medlemskapet är att verkligheten har förändrats. EU, som i grunden bildades som ett fredsprojekt, har fått förnyat existensberättigande. Vi lever i en orolig tid där ett land i Europa har angripit ett annat land. Rysslands slutmål är inte Ukraina. Om inte Ryssland stoppas nu finns det mycket som tyder på att andra stater är näst på tur.
Ukraina strider inte bara för sin demokrati utan även för vår frihet. Sverige ska fortsätta att stötta Ukraina. Men det är tillsammans med andra som vårt budskap och stöd blir störst. Det är tillsammans med andra som vi skapar säkerhet för Sverige.
Det är även tillsammans med andra som vi löser gränsöverskridande problem som klimatet, den organiserade brottsligheten och den alltför oreglerade kapitalmarknaden. Vi lever i en globaliserad och digitaliserad värld. Det finns samhällsproblem som vi inte kan lösa själva och därför är vi fortsatt med i EU.
Men vi måste ständigt påminna oss om att EU ska lösa de problem som endast kan lösas på global nivå. Institutioner har en tendens att svälla och makt vill ha mer makt. Det är fred och säkerhet, utsläppen, trafficking och drogsmuggling över gränser som ska vara EU:s fokus. Det är också tillsammans med andra länder vi kan stoppa bolag och välbärgade individers gränslösa skatteplanering och säkra upp välfärdens finansiering.
Under åren har EU-samarbetet utvecklats. Den organisation som Per Gahrton, Carl Bildt och Mona Sahlin debatterade för 30 år sedan är inte samma som i dag. eu är större, starkare och har mer påverkan än vad de kanske tänkte då. Samtidigt står EU-samarbetet inför nya utmaningar som behöver diskuteras än mer.
Om samtliga kandidatländer kommer med i EU i morgon går vi från 27 till 35 medlemsländer. Redan i dag finns spänningar inom samarbetet som bara kommer bli starkare med en större organisation. För att klara en eventuell utvidgning är det uppenbart att samarbetet behöver uppdateras, till exempel måste länder som väljer en anti-demokratisk utveckling kunna uteslutas. Men att stänga ute samtliga av dessa kandidater av rädsla för framtida svårigheter är inte heller ett alternativ. På andra sidan eu-ridån finns Ryssland och Kina som gärna ser sitt inflytande växa genom fler samarbetspartner.
Hur det framtida EU-samarbetet kommer att se ut är upp till oss.
Jag har valt att kandidera till Europaparlamentet för att jag vill se ett mer jämlikt och hållbart Sverige. Om man vill förändra det svenska samhället går det att arbeta på fyra folkvalda nivåer: kommunal, regional, nationell och EU-nivå. Jag vill se ett EU som löser globala problem och upphör med försök att påverka situationer som nationer själv kan lösa bäst. Ett starkt sammanhållet Europa av självständiga stater som säkrar trygghet och fred för alla världens folk.
Den 9 juni är det val till Europaparlamentet. Fram till dess kommer vi ha många, långa och hårda debatter med våra motståndare. Likt 1994 är detta ett val som kommer ha stor påverkan på Sverige i många år. Varje dag, varje timme och varje knack kommer göra skillnad i detta val. Det är tillsammans som rörelse som vi vinner detta val. Vi ses i slutspurten!
Emma Fastesson Lindgren, kandidat till Europaparlamentet #13 och medlem i Tidens redaktion
