I land efter land tar kapitalet över arbetarklassens underhållning. Kan Sverige stå emot? Elsa Alm skriver om den pågående kampen inom svensk fotboll.
”I ett litet land i Norra Europa, där striden ej var över…
Här i den allsvenska fotbollens hemtrakter stod en unik saga på spel.
Utanför Sverige lade den moderna fotbollen effektivt hela världen under sig.
Hela världen? Nej!
Det fanns ett litet område som framgångsrikt trotsade inkräktarna, omgivet av den moderna fotbollens pyrande ruiner.
Så låt oss fortsätta kämpa! För i Allsvenskan, där striden aldrig är över, är varje match en ny berättelse att skriva.
Tillsammans är vi den sista utposten för en fotboll värd att dö för!”
Så står det på AIK:s premiärtifo, inför den första allsvenska matchen mot Västerås. Kartan som målas upp visar tydligt hur fotbollen attackeras av UEFA, var, pengar och moderniteter. Sverige står ensamt starkt kvar emot det som förstört arbetarklassens stora underhållning världen över.
För den oinsatta kan det hela verka konstigt. Vad är det man strider om egentligen?
Ett svar skulle kunna vara det sista som finns kvar av det jämlika Sverige.
På många sätt har fotbollen som vi känner den förändrats eller försvunnit. Många svenskar som kikade på Tipsextra och blev kära i något Premier League-lag har fått se lagen säljas ut till oljenationer och omfattande fusk med ekonomiska regelverk.
När Newcastle köptes upp av Saudiarabien så finns det uppgifter om att Boris Johnson blev pressad, och i sin tur pressade på det engelska fotbollsförbundet för att tillåta köpet. I utbyte mot en rad stora investeringar i staden. Nu används arenan ibland till saudiska landslaget, och Newcastle spelar ibland i ett grönt bortaställ.
Förenade arabemiratens Manchester City har vunnit ligan tre år i rad, och är på god väg att vinna i år igen. Samtidigt står det anklagat för att ha brutit mot Premier Leagues ekonomiska regelverk över 115 gånger.
Hittills har det inte tvingats stå till svars.
Vi ser samma sak hända i land efter land. På bekostnad av tradition, förankring till sin stad och sina supportrar och den oförutsägbarhet som ger fotbollen sin charm.
I stället har det förvandlats till ett ostoppbart ekonomiskt maskineri där investerare förväntar sig avkastning och sporten sätts i sista rum.
Utom i Sverige.
I år fyller Allsvenskan 100 år. Det är hundra år av tradition, kärlek och föreningsdemokrati som förtjänar att firas.
I Noa Bachners bok, ”Den sista utposten”, kan man läsa om hur facken genomförde landsomfattande protester mot höjningar av biljettpriserna i Allsvenskan på 40-talet. Arbetarklassens underhållning skulle inte bli en klassfråga.
I år krockar första majtåget i Malmö med Svenska Cupen-finalen mellan just Malmö och Djurgården. Jag kan inte låta bli att undra var man kommer hitta flest arbetare denna dag.
När privatiseringsvågen sköljde över Europa på 80-talet så gick Sverige längst fram i ledet. Med en utsåld välfärd och avskaffade skatter har Sverige gått från världens mest jämlika länder, till ett av världens mest ojämlika.
Resultatet är talande.
Men när Sverige, som vi vill känna det, gick förlorat så stod fotbollen kvar. Genom att supportrarna tog strid för ett fortsatt medlemsmajoritetsägande i klubbarna genom 51-procentregeln så kan vi i dag hålla stora delar av den moderna fotbollen borta.
I detta nu rasar en strid om att införa ett videodomarsystem i Sverige, något som vi är ensamma i Europa om att inte ha. Fredrik Reinfeldt och Svenska fotbollförbundet har lobbat starkt, men ser ut att gå förlorande ur striden, eftersom supportrarna säger nej – och dyker upp på varje relevant årsmöte för att förhindra att det blir så.
På många sätt tar de striden och organiserar sig för Sveriges sista utpost på ett sätt som arbetarrörelsen bara kan drömma om.
Det är bara att lyfta på hatten.
Elsa Alm, ungsekreterare LO
