Arenagruppen firade nyligen 30 år. Payam Moula berömmer en unikt framgångsrik verksamhet, men varnar samtidigt för att den politiska inriktningen hämtar inspiration i liberalt tankegods från 90-talet.
”Ett första förslag är att socialdemokratin visar ett större intresse för Arenagruppens verksamhet, som ofta har hög kvalitet givet de begränsade resurserna… En fritänkande, liberal vänster kan vara ett utmärkt botemedel mot idétorka och regeringsleda.”
Så skriver Eric Sundström i antologin Från smedja till sambandscentral – var finns plats för idédebatt, utgiven av S-studenter år 2008. Sundström hade rätt redan då. Arenagruppen, som nyligen firade 30 år, har genom åren konsekvent hållit hög kvalitet. Den är en förebild bland tankesmedjor.
Ändå är det något som får mig att studsa till. Begreppet ”en fritänkande liberal vänster” skaver. Och jag undrar, har Arenagruppen kanske varit för framgångsrik?
I dag skulle jag nog inte använda begreppet ”liberal vänster” för att beskriva Arenagruppen. Då, när Sundström använde begreppet, hade ”liberal” en mer positiv klang. Kanske skulle ”liberal vänster” signalera något mer modernt än, säg, en marxistisk vänster. Kanske skulle begreppet visa på en mer kosmopolitisk inriktning. En svängning åt det kulturradikala. Mer Mona Sahlin, mindre Göran Persson.
Eller så var Arenagruppen helt enkelt mer liberal för 15 år sedan. Men oavsett den saken är frågan om olika sätt att vara vänster på intressant, och aktuell.
För vad är egentligen skillnaden mellan en folkhems-sosse, en liberalt sinnad socialdemokrat och en vänsterliberal? Gränserna är flytande och har förflyttat sig under decennierna. Men en sak är säker. Den svenska socialdemokratin har alltid haft en liberal lutning.
Hjalmar Branting, partiets första kongressvalda partiordförande och riksdagsledamot, var avgörande under arbetarrörelsens formativa år. Han själv kom från överklassen, studerade på universitet och engagerade sig i den kulturradikala studentföreningen Verdandi tillsammans med liberaler. När han valdes in i riksdagen var det på en liberal lista. På partikongressen 1917 förespråkade han att partivänstern skulle drivas ut och i efterhand ångrade han att partiet inte agerat tidigare.
Listan med exempel där socialdemokratin flörtar med liberala inslag kan göras lång. Från parlamentariskt samarbete med liberaler i stället för med kommunister under 1900-talet, till ideologen Nils Karleby som menade att socialdemokratin var bättre på att realisera liberalismens ideologiska mål om individens frihet.
Lutningen mot den liberala mitten är en viktig del av socialdemokratins historia. Folkhemmet, tidernas mest framgångsrika politiska idé, kom delvis ur viljan att ta avstånd från dåtidens vänstermarxister.
Men, och det här är ett viktigt men, Folkhemmet kunde lanseras med behållen trovärdighet hos arbetarklassen eftersom alla på den tiden visste vilka socialdemokratin fanns till för. Alla visste vilka intressen socialdemokratin företrädde. Folkhemmet blev en metod för att avdramatisera det hela och klä samhällsomdaningen i annan språkdräkt.
Fastän socialdemokratin alltid flörtat med liberala inslag blev dessa aldrig något reellt hot mot den ideologiska kärnan. Den demokratiska socialismen var grundmurad. Klassamhället var fienden. Jämlikhet och gemenskap målet. Demokrati var metoden.
Hur är det i dag? Jag menar att socialdemokratin, och hela det svenska samhället, har kantrat åt det liberala hållet. Och problemet är större än ett finanspolitiskt ramverk.
Den som försöker överskåda hur världen och det politiska landskapet förändrats de senaste trettio åren kan inte undgå att notera enorma skiften. För trettio år sedan rådde nästintill liberal konsensus. När Berlinmuren föll svepte Annie Lööfs ”breda mitten” över hela västvärlden. Ekonomisk globalisering, ökad frihandel på kapitalets villkor, europeisk federalism, fri rörlighet av människor och kapital blev det rådande paradigmet.
Trenden var frihetlig i en bemärkelse som mer fokuserade på liberala rättigheter än folkets materiella frigörelse. Den enda vägens politik, utropade Carl Bildt. New Labour och Nya Moderaterna följde efter. Förnyelse innebar liberalisering.
Så här trettio år senare vet vi att den enda vägens politik ledde oss till avgrunden. Liberalismen blev nyliberal och dödade sig själv. Mitten-vänsterpartier har de senaste åren följt nationalekonomin åt vänster. Mitten-högerpartierna har konkurrerats ut av radikalkonservativa och högernationalistiska partier.
Den breda mitten kollapsade och försvann.
Den här utvecklingen är inte konstig. Den är rationell. Den liberala epoken levde inte upp till sina löften. Samhällsproblemen försvann inte, de förvärrades samtidigt som en rad nya dök upp. I sitt befogade missnöjde har folk vänt den liberala mitten ryggen och gått till de politiska krafter som förstår att kanalisera missnöjet, i stället för att avfärda det som en sur uppstötning från en obildad pöbel.
Här någonstans ligger den största utmaningen för arbetarrörelsen i dag. Att rensa ut de liberala inslagen som kom med den liberala epoken. Dessa liberala inslag går att se lite överallt. I prioriteringen av individens (val)frihet över det allmännas bästa. I tanken om att värderingar är något materiellt frikopplat man ska ”stå upp” för, inte något som föds ur en materiell mylla. Eller i åsikten att (demokratisk) kontroll är någonting auktoritärt som står i motsats till människans frigörelse.
Liberalismens ok hänger fortfarande över oss och jag vill peka på tre områden där den måste rensas ut.
- Den ekonomiska politiken
Oförmågan att bryta sig loss från kapitalismens tankebur kännetecknar vår tid. Det har under min livstid inte funnits något alternativ till kapitalismen. När Fredric Jameson sade att det är ”lättare att föreställa sig jordens undergång än kapitalismens” var det många som suckade igenkännande.
Trots stundande klimatkatastrof, och det faktum att det folkliga missnöjet över sakernas tillstånd blivit så stort i delar av västvärlden att människor medvetet röstar bort demokratin, så lyckas inte vänstern utmana kapitalismen.
En tillnyktring håller dock på att ske. Den 9 april höll Magdalena Andersson ett linjetal där hon sa att en bärande uppgift framöver för socialdemokratin blir att gå igenom samhället ”bransch för bransch, område för område, sektor för sektor” för att göra upp med marknadsmisslyckanden.
Det är ett efterlängtat besked. Och att prata om marknadsmisslyckanden är kanske rätt nivå för kommunikation av en partiledare. Men att åtgärda marknadsmisslyckanden är lika mycket ett teknokratiskt och marknadsliberalt projekt som socialdemokratiskt. Det är i Sverige som fungerande marknader, eller åsikten att skolan inte ska vara en marknad, har blivit vänster eftersom Sverige saknar en höger som är pro-market. De är pro-business.
Vår tids strukturella samhällsproblem ligger djupare än marknadsmisslyckanden. Problemet är kapitalismen. Tendensen att förvandla allt, till och med mänskliga relationer, till en vara, att accelerera den ekonomiska ojämlikheten och därmed makten, samt att driva fram oligopol. Att lösa vår tids strukturella problem, oavsett om symptomen är bankvinster, elnätsbolagen eller globala techjättar, kräver mer än skickligare teknokrater. Lösningen kräver ekonomisk demokrati.
Tyvärr är såväl kapitalism som ekonomisk demokrati i dag begrepp arbetarrörelsen räds för. Alternativt vet man inte riktigt hur man ska prata om dem. De har trots allt varit relativt frånvarande inom arbetarrörelsen, även dess fackliga gren, under decennier.
Att arbetarrörelsen under de liberala decennierna gled bort från strävan efter ekonomisk demokrati till att i stället försvara den liberala demokratin är på sätt och vis logiskt. När socialdemokratin var ny var den radikal, nästintill upprorisk till sin vision. Vi ville ha en annan ordning. Men i takt med socialdemokratins långa maktinnehav, och därmed de samhällsförändringar som följde, blev rörelsen alltmer en försvarare av systemen. Folkligt missnöje är för en folkrörelse ett verktyg för förändring. För ett statsbärande parti ett bekymmer.
Den liberala demokratin är på många sätt status quos bästa vän i dag. Inga starka intressen utmanas. Ingen maktsfär hotas. I den inneboende konflikten mellan folkstyre och liberala rättigheter prioriterar den liberala demokratin de senare. Radikal förändring försvåras och folkviljans genomslag begränsas. Och just folkviljan leder till nästa område där liberalismens inflytande måste elimineras.
2. Folket, eliten & populism
”Folk” var som begrepp länge ett honnörsord för svenska arbetarrörelsen, åtminstone enligt Göran Therborn. I boken ”Kapitalet, överheten och alla vi andra” listar han alla de institutioner som bildades för folket; folkets hus, folkets parker, folkhögskolor, folkbildningen och folkpension. Therborn menar att ’folket’ har gått från något fint till något fult.
Katarina Barrling och Cecilia Garme är inne på samma spår i sin bok” Saknad”. Den starkaste kontrasten mot folket är eliten, skriver de, och menar att maktanalysen försvinner när man inte längre pratar om folket utan om människor.
Idén om folket har historiskt fångat något viktigt. För alla är inte vanligt folk. Folket står i kontrast mot några andra. Här finns en konflikt. Under arbetarrörelsens tidiga historia var konflikten så uppenbar att den sällan behövde uttalas – folket mot eliten.
I dag kritiseras begreppen folk och elit, inte sällan från vänster. Statsvetaren Marie Demker menar att Socialdemokraternas användning av uttrycket ”vanligt folk” är auktoritärt, och dessutom fel eftersom nästan alla i Sverige globalt sett är överklass. Så låter det ibland när delar av vänstern diskuterar politik. Fenomenet går igen, exempelvis svenska värderingar diskuteras.
Fastän det är helt uppenbart att man kan föra ett konstruktivt samtal om svenska värderingar, på samma sätt som man kan prata om svensk skog (när sist sa någon att det inte finns svensk skog för att granar och tallar minsann även finns i andra länder?), så har vänstern av någon anledning intagit en överakademisk och elitistisk inställning till folkliga frågeställningar.
Problemet är symptomatiskt för den mer liberala delen av vänstern. Man förstår inte skillnaden mellan att vara populär och populism. Man har blivit den folkföraktande samhällselit som en gång i tiden kännetecknade liberaler.
3. Synen på missnöje
När arbetarrörelsen växte sig stark började den samarbeta med liberaler som höll för näsan. Arbetarrörelsen ansågs i sina värsta stunder vara en del av pöbeln. Obildade och radikala. I värsta fall farliga. Det breda folkliga missnöje som arbetarrörelsen red på var farligt, och kunde i värsta fall leda till revolution.
När högern till slut accepterade rösträttens införande i Sverige var det delvis av rädsla.
I dag har arbetarrörelsen delvis tagit över den gamla liberalismens roll. Det folkliga missnöje som finns i vårt land, som syns i allt från bensinpriser till invandring, ses på med misstänksamhet. Är missnöjet verkligen befogat, eller är människors missnöje ett resultat av digitala algoritmer och lögner? Kanske behöver folket bara informeras till rätta?
Många av Socialdemokraternas nya medlemmar är så kallade Magda-moderater. Högutbildade individer med köpkraft att segregera bort sig själva från samhällsproblemen, men med en stark aversion mot etnonationalism. Är det dessa väljare som arbetarrörelsen ska omdana samhället med? De som oroar sig mer för tonen och debatten än de materiella orättvisor som drabbar breda folklager, inte minst människor i bostadsområden där de själva aldrig befinner sig?
Arbetarrörelsen behöver hitta tillbaka till insikten att missnöje är en naturlig reaktion på orättvisor. I stället för att ignorera missnöjet borde arbetarrörelsen ta det på allvar, organisera det och kanalisera det för förändring.
I samband med att Arena förra året firade 30 år delades en jubileumsskrift ut. I den skriver Håkan A Bengtsson att han tror på trettio lika framgångsrika år framöver för Arenagruppen. Jag hoppas att han får rätt, och jag hoppas kroka arm med alla som vill uppdatera den ekonomiska politiken. 90-talet är förbi.
Men att lämna 90-talet innebär en större uppgift än att lämna ett finanspolitiskt ramverk bakom sig. Det innebär att bryta mot den liberala och extremindividualistiska hegemonin. Det innebär att ömsa skinn.
Att hitta hem, hem till folkhemmet. Det är ett hem jag längtar efter.
Payam Moula, chefredaktör Tiden
