Utvecklingen i världen går åt fel håll just nu, men vad står egentligen på spel? Björn Lindh skriver om den regelbaserade ordningen, syftet med internationellt samarbete och Sveriges roll som nytt Natoland i en trasig tid.
Två gånger har jag lagt upp nedanstående text för kursdeltagarna på Arbetarrörelsens internationella kurs på Viskadalens folkhögskola, och ställt frågan om de kan gissa varifrån den är hämtad:
Alla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara.
Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende…
På den första kursen lyckades ingen gissa rätt. På den andra kursen var det faktiskt en person som listade ut att texten var hämtad från FN-stadgan. I ärlighetens namn måste jag tillstå att inte heller jag har särskilt bra koll på FN-stadgan. Till skillnad från Jan Eliasson som berättar för kursdeltagarna att han som vice generalsekreterare i FN alltid hade ett slitet exemplar av stadgan i innerfickan.
Ryssland, Israel, USA och Kina och resten av jordens länder är alla medlemmar i FN och har förbundit sig att följa stadgan. Våld från en stat mot en annan, eller ens hot om våld, borde därför egentligen vara en omöjlighet. Men att en grupp kursdeltagare med särskilt intresse för globala frågor, alla medlemmar i ett parti med världsrykte för sitt internationella engagemang, inte känner till den illustrerar krisen för den regelbaserade världsordningen.
De regler och institutioner som ska styra samspelet mellan staterna skapades till stor del efter andra världskriget, för att förhindra att det fasansfulla som mänskligheten just gått igenom skulle kunna återupprepas. Några decennier senare samlades politiska ledare från 35 länder i Helsingfors och skrev under Helsingforsöverenskommelsen.
Därmed skapades säkerhetspolitiska spelregler för vår del av världen och som också låg till grund för den organisation som i dag heter Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE).
Det vore förstås lögn att påstå att allt var bättre förr. Under det kalla kriget agerade stormakterna utifrån sin egen logik, alldeles oavsett om den stämde överens med internationell rätt. USA och dess allierade menade sig moraliskt överlägsna eftersom man stod för frihet och demokrati. Men stämplades av stora delar av världen som hycklare när man samtidigt godtog Israels ockupation av Palestina, stämplade Nelson Mandela som terrorist, lierade sig med shahen av Iran eller stödde statskuppen mot Allende i Chile.
Men tankarna om avspänning och gemensam säkerhet slog rot. Reagan och Gorbatjov träffades i Reykjavik och kom överens om att börja rusta ned. Så kom murens fall, och de låsningar som kalla kriget skapat försvann. Demokrati syntes bli det nya normala. I FN kom världens ledare överens om Millenniemålen, där huvudfokus låg på att halvera fattigdomen i världen. Millenniemålen följdes upp av Agenda 2030 och de Globala målen om hållbar utveckling. Världen gick i rätt riktning.
Men som vi alla vet så går den globala utvecklingen käpprätt åt fel håll just nu. Respekten för de gemensamma spelreglerna minskar. Antalet konflikter ökar, världen rustar upp, osäkerheten om den globala uppvärmningen kan stoppas består, demokratin är på snabb tillbakagång och i många länder växer högerextrema krafter.
Mitt i denna negativa spiral bestämmer sig Putin för att invadera Ukraina. En stormakt, i alla fall till ytan, som inleder ett fullskaligt storkrig mot ett grannland är inget annat än ett totalt sabotage mot varje försök att skapa en regelbaserad världsordning. Världen tog också tydligt avstånd.
Vid omröstningen i FN:s generalförsamling i mars 2022 var Ryssland nästan ensamt om att rösta emot resolutionen som innehöll kravet att de måste dra tillbaka sina styrkor och rätta sig efter internationell lag. Dock fanns flera stora och viktiga stater som valde att lägga ner sin röst. Bland andra Indien och Kina.
Under en tid kunde nu västvärlden framstå som både enad och modig i sitt stöd till Ukraina, även om hjälpen stundvis varit senfärdig. Men snart skulle väst åter ses som hycklare i stora delar av världen.
Det krig som Israel drog i gång som en reaktion på Hamas terror utvecklades till en slakt på oskyldiga civila. Även för palestinier på Västbanken drogs snaran åt, trots att Hamas inte styr där. Det stora delar av världen reagerar på är de dubbla måttstockarna. Hur kan Rysslands invasion av Ukraina vara fel, men inte Israels ockupation av Palestina? Hur kan världen bara titta på medan barnen dör i Gaza?
Ännu en omröstning i FN ger en illustration av läget. Den hölls i december och gällde en humanitär vapenvila i Gaza. Israel och USA stod i stort sett ensamma mot resten av världen. Till och med Sverige följde de övriga nordiska länderna och röstade för en vapenvila. Men i övrigt har Sverige, och heller inte eu, på något övertygande sätt stått upp mot det våld som palestinierna utsätts för.
Den svenska regeringen stoppade även civilsamhällesorganisationers bistånd till Palestina. I praktiken ett slags sanktion mot den palestinska befolkningen. Efter påtryckningar gick regeringen i mars med på att återuppta biståndet. Men det sker inom en ny strategi där mycket är oklart. Inte heller upplevs eu som en tydlig aktör mot det israeliska övervåldet.
När dödandet av palestinier pågår i full skala bestämmer sig USA för att ge ytterligare militärt stöd till Israel. Där går min gräns. Åtminstone på det emotionella planet är jag inte längre för ett svenskt medlemskap i Nato. Jag känner mig helt enkelt inte allierad USA.
Förhållandet till USA blir än mer komplicerat när Sverige nu är på väg att skriva under Defence Cooperation Agreement (DCA) med USA. Regeringen undertecknade avtalet i december och nu pågår behandling inför ett godkännande av riksdagen.
Avtalet ger usa möjlighet att uppföra militärbaser i Sverige, vid 17 preciserade platser. USA får föra in fordon, flygplan och materiel av diverse slag. Inga undantag görs för kärnvapen.
Det blir inga permanenta amerikanska militärbaser i Sverige säger man från regeringshåll. Men hela avtalet handlar ju just om militärbaser och utländsk militär på svensk mark. Och ett sådant avtal är vi alltså på väg att ingå med en nation som både historiskt och i nutid visat prov på bristande respekt för internationell rätt och som om ungefär ett halvår kan ha en mentalt instabil person som president.
Svenska folket har rätt att få avtalet och dess konsekvenser förklarat för sig. Borde inte människor i Kristinehamn, som är en av de 17 platserna, ha rätt att få veta att de kan komma att få nya grannar som lever under andra lagar och regler än de själva gör. De nya grannarna kan komma att lagra ett och annat i sina förråd, inklusive massförstörelsevapen.
Blir det bråk utanför krogen kan amerikanska militärpoliser dyka upp. Eftersom avtalet gör det möjligt att använda militärpolis i samhällen i närheten av militära anläggningar.
DCA-avtalet är förstås bara en liten detalj i de stora globala sammanhangen. Men det visar hur verkligheten för oss i Sverige och den svenska debatten på kort tid ändrats på ett sätt som vi inte kunnat ana. För svensk arbetarrörelse är det viktigt att inte förlora de stora perspektiven och fortsätta ta sig an de globala utmaningarna.
När det då gäller Ukraina är vägen framåt tyvärr fortsatt militär konfrontation, om inte den ukrainska ledningen själva väljer att söka en förhandlingslösning. Vi kan inte låta Putin vinna, varken för vår egen säkerhets skull eller för den regelbaserade världsordningens skull. Vi måste vara beredda att trappa upp. Kanske skicka militär trupp. Jag är förstås medveten om att den ultimata konsekvensen av en upptrappning kan bli ett kärnvapenkrig som innebär slutet för mänskligheten. Men vad blir konsekvensen om vi drar oss tillbaka?
Konflikten mellan Israel och Palestina måste lösas på fredlig väg, med folkrätten som grund. Vi får aldrig fastna i den fälla där kritik av Israel stämplas som antisemitism och debatten styrs utifrån den utgångspunkten. Ockupationen är själva grundfrågan. Har man som jag några gånger varit i Palestina och sett hur ockupationen styr människors hela tillvaro, och ser den frustration som den ger upphov till inser man att så länge den består kommer våldet att bestå. Israel måste ge palestinierna friheten åter. De alternativa lösningarna är folkmord eller att det palestinska folket fördrivs.
Världen är i stort sett enig om att det måste till en tvåstatslösning. Palestinier jag träffat på plats i Palestina uttrycker ofta tveksamhet till att en tvåstatslösning faktiskt är möjlig, i och med att det handlar om ett territorium som är alltmer sammanlänkat. En tvåstatslösning kräver ett slut på ockupationen, att bosättarna lämnar sina bosättningar och att den mur som ringlar fram på palestinskt territorium rivs.
Frågan om Jerusalems status och situationen för de palestinska flyktingar som i decennier hoppats på att få återvända behöver också lösas, liksom mycket annat. Dessutom behöver Palestina hålla demokratiska val för att få ett legitimt styre. Allt detta låter som en utopi. Men det är dumt att ge upp hoppet.
I grund och botten måste världen hitta fram till en regelbaserad världsordning och det krävs institutioner för att upprätthålla den. I FN pågår nu förberedelserna för Summit of the Future, som ska äga rum i september. Generalsekreteraren António Guterres beskriver det som ”a once in a generation opportunity” för att åter få det internationella samarbetet och de multilaterala institutionerna att börja fungera.
Samtidigt sker också en avstämning av Agenda 2030 och de Globala målen, där världen befinner sig långt ifrån att uppnå det man sagt ska vara uppnått till 2030.
När jag i olika offentliga sammanhang pratat om världen och det kommande Summit of the Future har jag sagt att min vision är att mötet i New York borde få människor över hela världen att samlas i parker framför storbildsskärmar, på pubar och samlingslokaler med direktsänd tv för att se när världens ledare tar varandra i hand och lovar att samverka för mänsklighetens bästa. Men sanningen är ju att nästan ingen utanför de kretsar som samlas på internationella möten känner till Summit of the Future. Och det är en sanning som oroar.
Nästa år är det 50 år sedan de politiska ledarna samlades i Finlandiahuset Helsingfors och undertecknade dokumentet som Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) grundar sig på. Den samverkan som skett inom OSSE bidrog till att det kalla kriget aldrig övergick i ett riktigt krig som kunde ha förvandlat Europa till en radioaktiv grushög. OSSE har också spelat en roll vid regionala konflikter i bland annat Centralasien och har verksamhet för att övervaka val och skydda mänskliga rättigheter och mediefrihet.
Det borde vara värt att fira, men när vi från den lilla svenska organisationen OSSE-nätverket träffade den finländska ambassaden fick vi veta att firandet var inställt, åtminstone det storskaliga. Finlandiahuset är avbokat. OSSE befinner sig i djup kris eftersom det är en organisation som bygger på att alla viktiga beslut fattas i koncensus. Ryssland och Belarus vill inte längre ingå i en gemensam säkerhetsordning och saboterar verksamheten.
Därmed haltar OSSE sig fram och det är inte säkert att den kommer att överleva. Men någon form av samverkan kring säkerhetsfrågor i Europa behövs. Med eller utan OSSE, med eller utan Ryssland.
Svensk socialdemokrati har stolta traditioner att bygga på när det gäller internationell solidaritet och försvar av internationella regelverk och institutioner. Den traditionen får inte gå förlorad. Vi ska stå upp för en rättvis världsordning, försvara utvecklingsbiståndet, återupprätta den feministiska utrikespolitiken och rakryggat stå upp mot dem som kränker och förtrycker.
När det gäller säkerhetspolitiken måste vi kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Å ena sidan tvingas vi nu argumentera för upprustning och militärt stöd till Ukraina. Men det får inte innebära att vi backar i det som varit en socialdemokratisk paradgren; att aktivt driva på för fred och nedrustning och för att massförstörelsevapnen skrotas.
Björn Lindh, tidigare på flera svenska civilsamhällesorganisationer som bedriver utvecklingsbistånd och internationell verksamhet. Senast på Olof Palmes Internationella Center. I dag pensionär.
