Det sägs ibland att arbetarrörelsen saknar en vision. Genom att använda familjen som metafor för Sverige vill Payam Moula väcka inspiration till nya visioner.
Det har hävdats att familjen är omodern. En föråldrad institution som borde ersättas. Den svenska kritiken av familjen fångar något i samtiden, och i vårt land.
För Sverige är speciellt. Vi är unika. När World Value Serveys presenterar sin empiriska undersökning över olika länders kulturer sticker den svenska ut. Placerat på en värderingskarta hamnar Sverige längst upp i det högre hörnet – vi är det minst traditionella landet i västvärlden och det mest radikala utifrån självuttryckande och demokratiska värderingar i hela världen.
Landet lagom är en myt. Snarare är vi världens mest extrema land.
Vi svenskar är frihetliga individualister. Vi ser skeptiskt på icke-valda gemenskaper, på påtvingade gemenskaper. Frihet kommer från möjligheten att lämna kollektivet, inte genom kollektivet.
Den svenska individualismen, statsindividualismen, bygger på idén att individen inte ska vara utelämnad till familjen, släkten eller klanen. Det är i grunden en god idé eftersom alla familjer inte är goda familjer. Alla föräldrar är inte goda föräldrar. Därför ska samhället finnas där – som en andra familj. En större gemenskap.
Men i den goda familjen, i familjen som ideal, finns mycket av det finaste hos människan. I den goda familjen hjälper vi varandra. Vi finns där i med- och motgång. Ingen lämnas utanför. Familjen innebär lika mycket ett emotionellt band till våra familjemedlemmar, en genuin omsorg, som ett gemensamt ansvar.
Medborgarskapet innebär medlemskap i nationen Sverige, eller om en så vill, i familjen Sverige. Men medborgarskapet fångar inte allt. Medborgarskapet är till stor del ett kontrakt. Ett avtal om skyldigheter och rättigheter. En förpliktelse att följa våra gemensamma lagar och regler. Men att se den svenska nationen som en familj innebär något större, något djupare.
Att se på den svenska nationen som en familj, snarare än en kontraktsrelation, innebär en fördjupad ansvarskänsla för andra och för något större. Den ansvarskänslan saknas i dag.
I dag är inte Sverige en god familj. I stället slits vi isär av profitörer. Av aktörer utan ansvarskänsla för annat än kortsiktig vinst. Skolor utan ansvarskänsla för barnen, banker utan ansvarskänsla för sina kunder och ICA-handlare utan ansvar för annat än sin egna profit.
Om Sverige ska betraktas som en familj så är vi i dag en familj där storasyskonet utan skam plundrar och utpressar sina yngre syskon.
Varför ska någon i den svenska nationen känna samhörighet med detta? Lojalitet? Varför ska vissa familjemedlemmar ta sitt ansvar medan andra smiter undan?
Sverige lider i dag av en vulgär borgerlig idé om samhällets upplösning. Individualism har misstolkats som atomism. Det allmänna ersatts med isolation. All känsla för gemensamt ansvar offras på marknaden och profitens altare.
I det tillstånd Sverige befinner sig i i dag, när nationen som familj saknar kraft, växer även en annan sorts profitörer fram. De som utnyttjar barn till kriminell verksamhet. De som fuskar med bidrag för att slippa ta ansvar. De som cyniskt utnyttjar känslan av rotlöshet i våra utsatta områden för att radikalisera och rekrytera. Dessa hänsynslösa profitörer, helt utan ansvarskänsla för annat än sina egon, har i Sverige fått en materiell jordmån att blomstra i.
Den goda familjen bygger på ömsesidighet, tillhörighet och ansvar. I Sverige råder i dag inget av dessa tre delar.
Den svenska nationen är för ojämlik, segregerad och orättvis för att en ömsesidighet ska uppstå. Tron på att ifall det går bra för dig så går det bra för mig är borta. Kakan må växa, men den fördelas inte rättvist. I ett sådant läge blir den enda möjligheten att skona sig själv på andras bekostnad.
En stor del av den svenska nationen, ofta människor med utländsk härkomst, känner sig inte som en del av nationen. Det är inte konstigt. Vi har områden i vårt land där den svenska kulturen, det svenska språket och det offentliga Sverige knappt finns närvarande.
Ansvarskänslan är borta. Dess fundament är raserat. Och här finns vår tids stora politiska projekt. Att forma nationen Sverige till en familj. Att bygga den samhälleliga grund som en nation kan vila på.
Det är ett projekt som kräver ett stopp för profitörerna. Ett projekt som sätter folket först, med utgångspunkt i gemensamt ansvar för det gemensammas bästa.
Det är ett politiskt projekt som kommer kräva strukturella, materiella och moraliska omdaningar av vårt land. Det kommer att kräva insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.
Men det är ett politiskt projekt som ger hopp. Hopp om något annat. Hopp om en nation att vara stolt över.
Det är ett politiskt projekt värdigt att längta efter.
Payam Moula, chefredaktör Tiden
