Partigrupperna i EU är avgörande. Men hur fungerar de? Och vad kännetecknar den svenska socialdemokratin i EU? Johan Sjölander ser efter Brexit en ganska ensam svensk socialdemokrati och en union i förändring.
I oktober 2020 gick den franske EU-parlamentarikern Pierre Larrouturo ut i matstrejk. Han slutade äta för att han ville tvinga fram mer pengar till EU:s långtidsbudget.
Historien är intressant ur flera perspektiv. Dels för att det inte hör till vanligheterna att en EU-parlamentariker använder den typen av metoder. Men också för att han var med i den socialdemokratiska partigruppen i EU-parlamentet. Och för att det egentliga föremålet för hans protest var den ”frugala fyra” som ville hålla tillbaka kostnaderna och som leddes av den svenska regeringen med dåvarande statsminister Stefan Löfven i spetsen (övriga länder i fyran var Österrike, Danmark och Nederländerna).
S&D-gruppen, eller Gruppen av Progressiva förbundet av Socialdemokrater i Europaparlamentet som den heter egentligen, är en av åtta partigrupper i Europaparlamentet, och i dagsläget med sina 154 mandat den näst största efter konservativa/kristdemokratiska EPP. Den är i grunden socialdemokratisk. Men även andra progressiva partier kan vara med, exempelvis var Feminstiskt Initiativs EU-parlamentariker en del av gruppen när hon satt i parlamentet.
En partigrupp är inget parti. S&D är ett rent parlamentariskt samarbete, ett sätt att organisera sitt politiska inflytande. Det finns också ett europeiskt socialdemokratiskt parti, PES. Det bildades 1992 efter att det i Maastrichtfördraget slogs fast att europeiska partier är viktiga för den europeiska integrationen, och kopplingen till S&D är tydlig, exempelvis är partigruppens ledare vice ordförande i partiet (som annars leds av Stefan Löfven).
Men denna text handlar om själva partigruppen, och hur det politiska arbetet bedrivs i parlamentet. Att förstå hur partigrupperna fungerar är också ett sätt att förstå eu, den europeiska demokratin, i vilken mån den funkar och i vilken mån den inte funkar, och hur arbetet skiljer sig från det i kommun eller stat.
En sak som bör nämnas då är konfliktlinjer. Det är inget unikt för eu. Även i Sverige kan det finns frågor där nord står mot syd, storstad mot glesbygd, kvinnor mot män, frågor som skär rakt igenom de etablerade partierna.
Men den europeiska demokratiska gemenskapen är inte lika mogen som den nationella svenska. När statsvetarna tittar på eu brukar de tala om tre mönster, eller axlar, politiken formeras efter. Vi kan säga att EU-politiken måste förstås i tre dimensioner.
En är den klassiska höger-vänster. Det är så partigrupperna i grunden är organiserade, precis som partierna här hemma och i de allra flesta andra länder med.
Det är viktigt att understryka detta. När EU-parlamentet arbetar är det parti- och grupptillhörighet, politisk hemvist, som är grunden. Systemet styr så att säga det mot detta. Det är i grupperna resurserna finns, och det är där den politiska makten ligger, det är så förhandlingar är organiserade och utskottsplatser och uppdrag fördelas.
En svensk socialdemokratisk EU-parlamentariker arbetar främst inom och via gruppen. När man samlas i Strasbourg sitter ledamöterna efter partigrupp, inte land.
Men höger-vänster är ändå inte den enda dimensionen som spelar roll. En annan är den geografiska. Länder som ligger nära tenderar att söka sig till varandra.
Återigen är detta egentligen inget väsensskilt från hur till exempel det socialdemokratiska partiet fungerar i Sverige. Svenska S-ledamöter i Bryssel har ett nära samarbete med kollegorna i Norden och Baltikum, på samma sätt som man i Östergötland samarbetar med andra partidistrikt i vad man på ett för omvärlden helt obegripligt sätt valt att kalla region CDUTE.
Men det blir ändå skillnad i det parlamentariska arbetet. För även om S i Östergötland är en självständig del av partiet utgör inte den östgötska riksdagsbänken en egen grupp som röstar på ett eget sätt i riksdagen, och det finns ingen östergötländsk stat som i sin tur driver egna positioner som en del av den politiska beslutsprocessen (inte ens republiken Jämtland har, hur jobbigt det än må vara för dem att erkänna, denna roll i svensk politik).
Det finns också något i själva storleken, avstånden. Det är inte bara geografiskt utan även socialt, kulturellt, och kanske även historiskt. EU:s ”utrikesminister” Josep Borrell har fångat detta med en träffande bild. Han tog upp två objektivt existerande saker som USA och den katolska kyrkan och hur olika roll de spelat i länder som Polen och Spanien när det gäller frågan om demokrati och diktatur.
I den polska erfarenheten är USA och kyrkan de krafter som bidrog till att den gamla förtryckarregimen störtades. I Spanien tvärtom. Utifrån respektive lands historiska erfarenheter färgas alltså blicken på samtiden. Och det påverkar åtminstone på något plan hur man närmar sig dagspolitiken i dag.
Den tredje dimensionen är politisk och mer unik för just EU. Det handlar om synen på vad eu ska vara, om målet är en federalistisk fördjupning, ett Europas förenta stater, eller om det är ett mer decentraliserat mellanstatligt samarbete vi ska behålla. Det är kanske det mest dramatiska området just nu. Brexit innebar att ett av de mer skeptiska länderna försvann ut ur ekvationen.
När sedan pandemin rullade ut över världen var det som en katalysator i den process som redan var i rörelse. Debatten om den långtidsbudget som fick Pierre Larrouturou att sätta sig själv i matstrejk är en del av detta. Ska EU:s muskler få växa, ambitionerna fördjupas?
Författaren Per Wirtén har gjort en stor poäng av att Sveriges inträde i eu (dåvarande eg) började med en fotnot i ett ekonomiskt krisprogram och att detta präglar vårt medlemskap. Det finns onekligen något defensivt eller åtminstone försiktigt över den svenska hållningen. Varken svenska politiker eller väljare har varit överdrivet sugna på att lämna över mer makt och befogenhet till Bryssel.
De flesta andra socialdemokratiska partier i Europa är mer uttalat EU-entusiastiska än det svenska
Tidigare hade vi britterna med oss i denna hållning. Sedan lämnade de, och Sverige har försökt orientera sig. Makten i S&D-gruppen har under denna innevarande mandatperiod legat med tyngdpunkten i söder, och gruppens ordförande Iratxe Garcia Pérez är från Spanien.
De flesta andra socialdemokratiska partier i Europa är mer uttalat EU-entusiastiska än det svenska, men kanske är det ändå allra tydligast i den sydeuropeiska delen. Så man kan säga att i ett Europa post-Brexit så har spänningen i synen på hur eu ska utvecklas mellan ett entusiastiskt pådrivande syd och ett försiktigt bromsande nord blivit mer påtaglig.
Efter pandemin kom Putins invasion av Ukraina. Kartan ritades än en gång om. Sverige gick med i Nato. Samtidigt växer högerpopulismen runt om i Europa. Så gott som alltid med en kraftig EU-kritik som en av drivkrafterna. Inom vänstern är den sociala frågan av växande betydelse, och som vi kunde se i den infekterade debatten om minimilönerna är det inte alltid helt okomplicerat när frågan om nationellt självbestämmande kan komma att krocka med de höga ambitionerna i eu.
Det är helt enkelt ett mångfacetterat landskap de svenska socialdemokrater vi skickar till Bryssel i juni har att hantera. Samtidigt ska man inte stirra sig blind på skillnaderna. Det finns också i grunden en stor politisk samsyn som överbygger nationsgränserna. Ett bra exempel på det är väl den klimatpolitik som den europeiska socialdemokratin i allra högsta grad varit motorn bakom under de senaste åren.
För svensk socialdemokrati är den stora utmaningen att gå från reaktiv till proaktiv. Det finns en stor respekt för och en stor nyfikenhet på den svenska modellen bland Europas vänster. Samtidigt måste vi nog förstå att eu efter Brexit, efter pandemin och invasionen av Ukraina är något nytt. Samarbetet kommer att förändras. Frågan är inte om utan hur ett nytt eu kommer att se ut.
Ett starkare nordiskt perspektiv och strategiska allianser med till exempel den tyska socialdemokratin är förmodligen nycklar till att få detta på ett för svensk socialdemokrati önskvärt sätt. Här ligger ett stort ansvar på de ledamöter som kommer arbeta aktivt inom S&D-gruppen under nästa mandatperiod.
Den 16 november 2020 avslutade Pierre Larrouturou sin matstrejk, efter att inte ha ätit under 18 dagar. Han gick enligt egen uppgift ned tio kilo på protesten. Långtidsbudgeten och de ambitiösa covidfonderna gick senare igenom, efter en sedvanlig eu-kompromiss. Huruvida den franske parlamentarikern vid den tidpunkten hade återfått sina förlorade kilon, förtäljer inte historien.
Johan Sjölander, verksamhetschef Tiden
