
Hur kan vi förstå marknadsekonomins framfart och dess motreaktioner? Malin Hanson läser ”Den stora omdaningen” av Karl Polanyi och ser kapitalismens dubbla rörelser i vår samtid.
Karl Polanyis ”Den stora omdaningen” har blivit en modern klassiker – som i år fyller åttio år. Sedan boken publicerades har dess teser och argument utgjort en viktig kritik av nyliberalismen som allenarådande och enastående doktrin. I sin skildring av marknadssamhällets framväxt utforskar Polanyi relationen mellan stat och marknad, och mellan människa och ekonomi.
Polanyis resonemang är centrala för den socialdemokratiska idéutvecklingen. Hans tankar om att marknaden är en dålig herre men en bra tjänare haranvänts flitigt i partiet. Marknader och varor är inte naturliga företeelser utan politiskt skapade fenomen. Det rena marknadssamhället leder oundvikligen till krav på inbäddning, det vill säga att forma marknaderna genom att väva in dem i sociala, kulturella och politiska institutioner.
Med begreppet ”dubbla rörelser” illustrerar Polanyi hur de skadliga effekterna av marknadssamhället måste pareras av ett värn, en institutionaliserad motkraft. Staten och samhället behövs för att reglera ekonomiska förhållanden, och då inte bara samhället i termer av regeringar och politiska partier utan även gemenskaper som familjen, grannskapet och civilsamhället.
Den stora omdaningen känns i flera avseenden förvånansvärt aktuell. Efter årtionden av privatiseringar och avregleringar finns en längtan efter ökad sammanhållning, men också stor misstro och osäkerhet. I en scen i Liv Strömqvists senaste föreställning på Dramaten lyfts skämtsamt frågan: ”Vart är vi på väg, vilken epok kommer härnäst? Är det post post modernity eller late late capitalism som väntar?” Framtiden tycks mer oviss än någonsin. Men för att komma vidare kan det löna sig att blicka bakåt.
Arbetets värde och pris
Den stora omdaningen tar avstamp i de omfattande förändringar av det ekonomiska systemet som skedde från det sena 1700-talet och framåt. Tidigare hade finansiella transaktioner och relationer varit inbäddade i samhällets olika sfärer och knutna till gemensamma överenskommelser och behov. Dåtidens marknader kunde inte separeras från samhället i stort utan reglerades, och skyddades, av en uppsättning bärande institutioner.
Med industrialiseringen skulle detta förändras. Den medfödda svagheten hos 1800-talets samhälle, skriver Polanyi, var dock inte att det var industriellt utan att det var ett marknadssamhälle. I det nya samhället reducerades arbetet (och arbetaren!) till en vara att köpa och sälja utan hänsyn till mänskliga behov.
Med införandet av Speenhamlandsystemet försökte myndigheterna i England minska misären och fattigdomen som följde i industrialiseringens kölvatten. Systemet innebar att fattigvårdsmyndigheterna fick i uppdrag att komplettera arbetarnas löner upp till miniminivå för att stävja problemen, med begränsad framgång. Polanyi menar att arbetarna kom att sakna incitament att söka bättre arbeten eller förbättra sina färdigheter. Systemet degraderade arbetarna och fördjupade krisen.
Det rena marknadssamhället möttes av skarpa protester och kraven på mer inbäddning växte i styrka. På den europeiska kontinenten skapades arbetarklassens politiska partier av fackföreningar, i England grundade fackföreningarna arbetarnas parti. Olika metoder användes som självförsvar men fick i slutändan liknande resultat: man lyckades utmana den oreglerade marknaden för arbetskraft för att justera maktbalansen.
Den fria marknaden – ett hot mot fred och frihet
1800-talet präglades av långvarig fred och goda handelsrelationer, men systemet vilade på bräcklig grund. Konkurrensen tilltog mellan Europas stormakter som tävlade om nya territorier att kontrollera och naturtillgångar att varufiera. Samtidigt ökade radikalismen och missnöjet bland befolkningarna på hemmaplan. Liberalismens löfte om ett jämnt fördelat välstånd hade inte förverkligats – och efter två världskrig stod det klart att den oreglerade marknaden varken kunnat skydda freden
eller öka människors frihet.
Förklaringarna bottnar i flera faktorer. Guldmyntfoten med fasta växelkurser hade gjort världens regeringar handlingsförlamade – de saknade verktyg att genomföra sociala reformer eller möta kriser. Den institution som kanske mer än någon annan förknippas med den fria marknaden, storfinansen, agerade utifrån egenintresse. Fascister och kommunister försökte bädda in marknaden på sätt som inte var förenliga med grundläggande principer om demokrati och mänskliga rättigheter. Det fick – som vi vet – förödande konsekvenser.
Vad kan vi ta med oss?
I dag växer återigen kritiken mot den fria marknaden och högerkonservativa idéer vinner ny mark. Polanyi ger inga enkla svar, men väl en riktning för hur dagens problem kan hanteras.
Med ”Den stora omdaningen” sätts fingret på hur marknadskrafternas svängrum kan begränsas och regleras av företagens och branschorganisationernas, fackföreningarnas och lantbrukskooperationernas ansträngningar. Polanyi rör sig smidigt mellan sekler och årtionden och beskriver utifrån olika exempel de dubbla rörelser som präglar förhållandet mellan marknadens okontrollerade expansion och behovet att återreglera densamma.
Från andra världskrigets slut har pendeln svängt mellan ytterligheter, från inbäddning till urbäddning, från mer av statlig kontroll och med starka välfärdslösningar till ökad marknadsliberalism. Och nu då, var är vi på väg? Vilken epok kommer härnäst? Risken att stödet ökar för en ny inbäddning av fascistiskt slag är stor om inte socialdemokratin lyckas bjuda marknadskrafterna motstånd.
Hur varufierade vi ska vara som arbetare är en politisk fråga som kräver politiska svar. Gång på gång ser vi multinationella företag komma med löften om fler arbetstillfällen och krav på minskat fackligt inflytande, färre sociala rättigheter och lägre löner. Och alltmer sällan talar man om handel i termer av fred och goda relationer.
Polanyi visar hur det globala och det lokala hängde samman under 1800-talet, och det gör det än i dag. Det räcker inte, som exemplet från Speenhamland visar, att försöka lösa problemen med fattigdom, utanförskap och arbetslöshet med halvmesyrer. Det krävs arbetsmarknadsåtgärder och folkbildning, gemenskap och framtidstro. Kort sagt: en modell där starka institutioner samverkar för människans behov, inte underordnas marknadens intressen.
”Ingenstans har den liberala filosofin så uppenbart misslyckats som när det kommer till att förstå förändringens problem”, skriver Karl Polanyi. Tänk på det nästa gång Timbro presenterar en ny rapport. Nu är det upp till oss socialdemokrater att visa att vi både ser förändringens dilemman – och är villiga att göra något åt dem.
Malin Hanson, medlem i Tidens redaktion