Var går skiljelinjen mellan de närande och tärande? Pelle Rödin har läst Jan Emanuel och Anders Kalats nya bok ”Gemenskap” och finner brister i klassanalysen.
Hur kan man skapa ett vi? Det är kärnan i Emanuel och Kalats bok ”Gemenskap”. Författarna engagerar sig för hur man får människor i ett samhälle att känna samhörighet med varandra.
Inte för skojs skull eller av nostalgiska skäl, utan för att en upplevd gemenskap är en förutsättning för solidaritet och för både viljan och förmågan att förändra samhället tillsammans.
Det är vanskligt att sammanfatta drygt 200 sidor i drygt två meningar, men jag tror inte att författarna skulle invända mot det. Det är tankar i tiden, och det är förstås relevant.
Kritiken mot dagens socialdemokrati är inte särskilt kättersk – det är mer Den tredje vägen eller millennieskiftets socialdemokrati som är måltavlan, eller väderkvarnen om man så vill givet vår samtid. Det senaste decenniets interna vänsterdebatt om de frågor författarna tar upp har dock sällan förts genom längre resonerande artiklar eller i bokform, och därför är det välkommet när så sker.
Flera avsnitt är också tänkvärda. Såsom avsnittet om migration, med en både jordnära och ideologisk redogörelse för varför arbetarrörelsen historiskt oftast haft en restriktiv syn på invandring. Det finns saker att invända emot i författarnas analys.
Men debatten sedan flyktingkrisen 2015 har varit plågsam genom blindheten för klass, där de mest tongivande kritikerna till politikens omläggning oftare haft sitt sommarställe på Gotland än sina barn i Gottsundas skolor.
Sådant märktes, och det skadade svensk vänster och förutsättningarna att samla många människor för progressiv politik. Författarna närmar sig åtminstone frågan underifrån; de som drabbas av trångboddhet, av ökad fysisk otrygghet, och den exploatering på arbetsmarknaden som väldigt många migranter utsätts för – och som många i medelklassen tjänat på.
Intressant är också avsnittet om hur svensk arbetarrörelse varit världsmästare i att skapa allianser och se till det som förenar. Inte av pur maktlystnad, utan för att det varit det bästa sättet att skapa legitim och långsiktig förändring.
Författarna redogör väl för skillnaden mellan att föra samman stora grupper som kan göra gemensam sak för sin egen skull, gentemot att snarare skapa koalitioner mellan välavgränsade minoriteter och identiteter med udden riktad mot majoritetssamhället. Den senare strategin går – föga överraskande – ofta inte så bra.
Det finns mer att invända mot författarnas resonemang om vår samtid och framtid. Författarna tecknar en klassanalys där det främsta engagemanget består i att dela upp medelklassen i närande och tärande. Närande är de som utövar något praktiskt och nyttigt för mänskligheten; sjuksköterskor och lärare med flera. Tärande är de som främst utövar kontroll och normgivning; som HR-personal, kommunikatörer och internrevisorer.
De är bokens och samhällsutvecklingens skurkar. De vi kan kalla överklass, högsta chefer eller företagsägare, nämns knappt alls i ekvationen. Och för att få ihop det tvingas författarna bortse från att även rätt många i de yrken som de medger har ett stort värde, såsom sjuksköterskorna, lärarna och bibliotekarierna, också de har ”fel” åsikter och agerar normerande.
Hur kan man skapa ett vi? Det är kärnan i Emanuel och Kalats bok ”Gemenskap”. Författarna engagerar sig för hur man får människor i ett samhälle att känna samhörighet med varandra.
Inte för skojs skull eller av nostalgiska skäl, utan för att en upplevd gemenskap är en förutsättning för solidaritet och för både viljan och förmågan att förändra samhället tillsammans.
Det är vanskligt att sammanfatta drygt 200 sidor i drygt två meningar, men jag tror inte att författarna skulle invända mot det. Det är tankar i tiden, och det är förstås relevant.
Kritiken mot dagens socialdemokrati är inte särskilt kättersk – det är mer Den tredje vägen eller millennieskiftets socialdemokrati som är måltavlan, eller väderkvarnen om man så vill givet vår samtid. Det senaste decenniets interna vänsterdebatt om de frågor författarna tar upp har dock sällan förts genom längre resonerande artiklar eller i bokform, och därför är det välkommet när så sker.
Flera avsnitt är också tänkvärda. Såsom avsnittet om migration, med en både jordnära och ideologisk redogörelse för varför arbetarrörelsen historiskt oftast haft en restriktiv syn på invandring. Det finns saker att invända emot i författarnas analys.
Men debatten sedan flyktingkrisen 2015 har varit plågsam genom blindheten för klass, där de mest tongivande kritikerna till politikens omläggning oftare haft sitt sommarställe på Gotland än sina barn i Gottsundas skolor.
Sådant märktes, och det skadade svensk vänster och förutsättningarna att samla många människor för progressiv politik. Författarna närmar sig åtminstone frågan underifrån; de som drabbas av trångboddhet, av ökad fysisk otrygghet, och den exploatering på arbetsmarknaden som väldigt många migranter utsätts för – och som många i medelklassen tjänat på.
Intressant är också avsnittet om hur svensk arbetarrörelse varit världsmästare i att skapa allianser och se till det som förenar. Inte av pur maktlystnad, utan för att det varit det bästa sättet att skapa legitim och långsiktig förändring.
Författarna redogör väl för skillnaden mellan att föra samman stora grupper som kan göra gemensam sak för sin egen skull, gentemot att snarare skapa koalitioner mellan välavgränsade minoriteter och identiteter med udden riktad mot majoritetssamhället. Den senare strategin går – föga överraskande – ofta inte så bra.
Det finns mer att invända mot författarnas resonemang om vår samtid och framtid. Författarna tecknar en klassanalys där det främsta engagemanget består i att dela upp medelklassen i närande och tärande. Närande är de som utövar något praktiskt och nyttigt för mänskligheten; sjuksköterskor och lärare med flera. Tärande är de som främst utövar kontroll och normgivning; som HR-personal, kommunikatörer och internrevisorer.
De är bokens och samhällsutvecklingens skurkar. De vi kan kalla överklass, högsta chefer eller företagsägare, nämns knappt alls i ekvationen. Och för att få ihop det tvingas författarna bortse från att även rätt många i de yrken som de medger har ett stort värde, såsom sjuksköterskorna, lärarna och bibliotekarierna, också de har ”fel” åsikter och agerar normerande.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
