Sedan 1980-talet har både politisk debatt och politisk praktik satt marknadsmekanismerna i centrum. Inte bara för att hantera ekonomiska utan också sociala och samhälleliga uppgifter. Det har inneburit att utrymmet för privatekonomiska beslut, för hushåll och för företag, ökats medan utrymmet för offentliga åtaganden på motsvarande sätt har krympts.
Statens roll för ekonomin sågs snarast som negativ, och ökade marknadsinslag, inklusive privata producenter, inom offentligt finansierade tjänster sågs som önskvärda för att förbättra såväl effektivitet som kvalitet.
Så där tre fyra decennier senare har glansen runt ”marknaden” minskat högst påtagligt. Den ekonomiska tillväxten har varit god, och skillnaden mellan rika och mindre rika länder har minskat. Dock har tillväxten skett till priset av ökad negativ klimatpåverkan, effekter som i sig själva nödvändiggjort ingripanden i form av politiskt beslutade regelverk för ”marknaden”.
Skillnaderna inom länderna har samtidigt ökat, inte minst då i de redan tidigare rika länderna. Statsvetare och sociologer är numera eniga om att de ökade känslor av orättvisor och osäkerhet inför framtiden som det skapat hos grupper som förlorat på utvecklingen, eller sett risken att bli förlorare, är en betydande förklaring till den högerradikalism som nu stadigt växer och håller på att utvecklas till ett demokratiskt hot.
Många ser likheter med 1930-talet i dagens utveckling, och det går inte att förneka att likheterna är otrevligt många. Men det kan vara värt att påminna om att 1930-talet särskilt i de nordiska länderna också var en period av konstruktiv omprövning och förnyelse av både det ekonomiska och det socialpolitiska tänkandet.
Det vi kallar keynesianism – fast många ekonomer vid sidan av Keynes var inne på liknande tankar – som gav staten en självständig, och aktiv, betydelse för den ekonomiska utvecklingen formulerades på allvar under 1930-talet. Det omtänkandet innebar också en större förståelse för sociala faktorers betydelse, och med det för fördelningsfrågor av olika slag.
Den ekonomiska debatt som nu pågår och som på ett antal punkter innebär en kraftig omprövning av de teorier som dominerat inte minst politisk-ekonomisk debatt de senaste decennierna har en del likheter med 1930-talet. Den inkluderar återigen fördelningsfrågorna, den tillerkänner staten en självständig, och nödvändig roll för ekonomin, och visat på tvärs mot äldre teorier att stora ekonomiska klyftor skadar tillväxten.
Så Claes Bergs biografi, Gunnar Myrdal. ”Ett liv med många dilemman” (Dialogus) får väl sägas ligga ovanligt väl till i tiden. Och kan mycket väl ses som ett bidrag till dagsdebatten.
Att Myrdals rent yrkesmässiga insatser som i ett antal decennier fått stå tillbaka för det kittlande familjedramat kring sonen Jan kanske också är ett tecken i tiden; centrering på det privata och individuella även i offentlig debatt börjar ju långsamt ersättas med en längtan efter något bredare perspektiv både på individen – och på samhällsproblemen.
Det här är en låst artikel. Logga in eller beställ prenumeration för att läsa mer.
