Hur reagerade högern i Sverige på nazismens genombrott? Sven Ove Hansson har läst en ny bok i ämnet och ser en beundran för nazismen som länge hängde sig kvar.
Erik Sandbergs bok ”Väckelsens vår: när Hitler formade Sverige” (Ordfront) handlar om en intressant men tidigare inte särskilt uppmärksammad period i den svenska högerns historia. I centrum står Allmänna valmansförbundet (sedermera Högerpartiet, sedermera Moderaterna), som bildades år 1904.
Dess första ordförande var Gustaf Fredrik Östberg, som samtidigt var ordförande för Svenska Arbetsgivareföreningen. (Detta är det närmsta samband mellan ett politiskt parti och en stor intresseorganisation som någonsin förekommit i svensk historia, såvitt jag vet.)
Som bekant motsatte sig partiet den allmänna rösträtten, men gav vika år 1919. Att man accepterade rösträttsreformen betydde dock inte att man gav upp sitt principiella motstånd mot demokrati. År 1928 skrev Jarl Hjalmarson (sedermera partiledare 1950–1961) en artikel i Det Nya Sverige där han hävdade att ”eftergifter för demokratin äro åtskilligt riskabla.
Har man givit en viss potentat lillfingret, tar han snart hela handen.” Hans slutsats var att ”konservatismen måste tjänstgöra som pådrivare, undan för undan mala sönder den demokratiska ideologin och ersätta den med sina egna positiva begrepp”.
Nazismens genombrott
I januari 1933 tillträdde Hitler som rikskansler I Tyskland. Mindre än två månader senare blev landet en diktatur. Det skedde genom att riksdagen röstade igenom en grundlagsvidrig fullmaktslag som avskaffade dem själva. De kommunistiska ledamöterna var redan gripna eller på flykt. Socialdemokraterna var det enda parti som röstade emot. Alla de borgerliga ledamöterna, även liberalerna, röstade för införandet av diktatur.
Svenska Dagbladet (24/3) kritiserade de tyska socialdemokraterna för att de undandrog sig ”ansvaret för dylika genomgripande beslut”, men berömde liberalerna för deras ”beredvillighet” att ”vilja giva den nya regimen en chans att visa sin förmåga att bemästra de aktuella arbetsuppgifterna”.
I högerpressen fälldes vid denna tid många positiva omdömen om utvecklingen i Tyskland. Marsnumret 1933 av Allmänna valmansförbundets medlemstidning Medborgaren (som ännu ges ut av Moderaterna) innehöll ett långt reportage från Tyskland.
De nazistiska massmötena skildrades ingående, men förföljelserna av judar och politiska motståndare nämndes inte. Författaren var imponerad av den ”förträffliga effektivitet” som nazistpartiets medlemmar utövade och beundrade både chefer och manskap i nazistpartiet.
Svenska Dagbladet publicerade en artikel av akademiledamoten Verner von Heidenstam (12/4) där han beskrev hur han varje afton i radion ”hörde de kraftfulla anförandena av Hitler och de andra männen, som befriat Tyskland från bolsjevismen och vilka jag hjärtligt önskar lyckan att få återföra sitt fosterland till den plats det förtjänar”. De hade ”segrat även för oss i Sverige och för hela kulturvärlden”.
Ingen kritik av nazismen
Det mest anmärkningsvärda uttrycket för dessa stämningar var ett tal som partiledaren Arvid Lindman höll den 17 april i Delsbo och som han även lät trycka. Detta var mindre än fyra veckor efter Hitlers maktövertagande. Drygt halva talet ägnades åt kritik av socialdemokratin.
Han krävde också att ”bolsjevikpartierna skola upplösas och för all framtid förbjudas”, och varnade för ”makter inom vårt folk av utländskt ursprung, främmande för svenska kulturideal, främmande för svenskt kynne”. Men inte ett ont ord, inte den minsta kritik, riktades mot vare sig tyska eller svenska nazister.
Kontrasten är slående gentemot det förstamajtal som Per Albin Hansson höll två veckor senare. Hansson riktade lika stark kritik mot extremisterna till höger och till vänster. Han beskrev dem som ”samma andas barn. Bolsjeviken och fascisten ha båda diktaturen som mål och de förlita sig båda till våldet för målets vinnande”.
Uniformerad högerungdom
Efter kända tyska och italienska förebilder började högerns ungdomsförbund att bygga upp en uniformerad organisation som efter skjortornas färg kallades ”gråskjortorna”. Dess ledare var Alf Meyerhöffer, riksdagsledamot för Allmänna valmansförbundet. Högertidningen Lunds Dagblad kommenterade i mycket positiva ordalag att Högerpartiets ungdomsförbund hade beslutat att i alla lokalavdelningar ”bilda s.k. kampgrupper”.
Detta skedde ”för att bl.a. samla ihop de livliga rörelser, som även i vårt land satts i gång genom den nationalsocialistiska segern i Tyskland”. Detta skulle dock ”icke misstolkas, som om nationella ungdomsförbundet skulle syfta till att göra sig till någon slavisk efterhärmare av Hitlerrörelsen. Detta är långt ifrån fallet. De tyska förhållandena krävde sina egna former och sitt eget innehåll i rörelsen, och det göra också de svenska. Men grundidén och huvudsträvandena äro i båda fallen de samma.”
Svenska Dagbladet publicerade en artikelserie av akademiledamoten Fredrik Böök om utvecklingen i Tyskland. Han berömde ”nationalsocialisterna, representanterna för dygd och småborgerlig hederlighet” för att de hade tagit itu med ”de judiska korruptionsskandalerna”.
Vidare menade han att ”överallt i Tyskland har man nu den betryggande känslan, att anständigheten och den goda smaken vunnit en seger”. Han hyllade Hitler för dennes ”redliga uppsåt, hans brinnande rena vilja, hans lidelsefulla saklighet, hans fullständiga likgiltighet för själviska syften och snöd vinning”. De många självmorden begångna av judar som annars skulle ha gripits av nazisterna beskrev han som ”knallarna av självmördarnas revolverskott: det är de komprometterade syndarna, som blivit uppspårade och som gå rättvisan i förväg”. (SvD 21/3)
Den stora demonstrationen
Det råder inget tvivel om att högern kände luft under vingarna under början av år 1933. Den stora kulmen kom den 21 maj, då högerpartiet hade kallat till ett ”nationellt medborgartåg mot bolsjevism och klasskamp” i Stockholm. I termer av deltagarantal blev det en stor framgång. Dagens Nyheters förstasida dagen efter pryddes av en grupp stramt uppställda gråskjortor som hade deltagit i tåget. Denna demonstration är centraltemat i Sandbergs bok.
Högerledaren Arvid Lindman talade vid demonstrationen. Han krävde ett förbud mot kommunistisk verksamhet och ifrågasatte starkt om det fanns en ”verklig vilja hos socialdemokratin att likvidera kommunismen”. Någon tydlig kritik av nazismen förekom inte i talet, men han uppmanade mötesdeltagarna att inte låta sig lockas av ”ytterlighetsriktningar, importerade från öster, från söder eller från andra luftstreck”.
En annan av talarna, riksdagsmannen och tidningsmannen Ivar Anderson, framhöll i sitt tal ”den nationella revolutionen i Tyskland”, dvs. diktaturens genomförande, som en ”förebild” med avseende på ”statsauktoritetens återställande och befästande”. Han menade att när denna revolution ”riktar sig mot ruttenheten i förvaltningen, mot oredligheten i handel och slappheten i vandel” så var den ”ett tecken på att folkets sunda självbevarelseinstinkter ha vaknat”.
Under månaderna efter den stora demonstrationen fortsatte det radikala högerbudskapet att spridas i högerpressen och högerns organisationer. Fredrik Böök skrev i Svenska Dagbladet (22/6) om de nazistiska bokbålen i Tyskland.
Han hade detaljsynpunkter på vilka böcker som borde brännas, men var i grunden positiv. ”Elden är ett renande element”, skrev han, ”och midnattsbålet framför universitetet får utan tvivel många verkningar, som blott den förtorkade fackmannen, den bonerade estetiske specialisten kan vara hågad att beklaga.”
I augusti (28/8) publicerade samma tidning en artikel om det ”tyska judeproblemet” som betonade betydelsen av befolkningsstatistik eftersom ”judefrågan i Tyskland – liksom överallt, där ett judeproblem föreligger – i allra högsta grad är en kvantitetsfråga”.
En omsvängning
Under hösten 1933 sker på det hela taget en omsvängning inom högern till en mera negativ attityd till nazismen. Det framgår bland annat i ett tal som Lindman höll för en stor publik i Göteborg den 16 september. Han markerade där tydligt att ”åtskilligt av vad som nu sker i Tyskland måste fylla alla verkliga vänner av den tyska kulturnationen med sorg och beklämning”.
Men i samma tal kritiserade han hårt de svenska socialdemokraterna för att de ville bojkotta Hitlerregimen. En sådan bojkott var enligt Lindman ett uttryck för en ”röd fackföreningsdiktatur” som ”kan komma att tillfoga svenskt näringsliv och svenskt arbete svåra skador”. (SvD 17/9)
En trolig bidragande orsak till omsvängningen under hösten 1933 är att de tyska nazisterna hade utvidgat sina politiska förföljelser till att också omfatta den traditionella högern. Redan vid slutet av juni 1933 upplöstes det tyska högerpartiet, och i mitten av juli fanns en ny lagstiftning på plats som förbjöd alla partier utom det nazistiska.
Sandberg skildrar mera kortfattat högerpartiets utveckling ända fram till de senaste åren, men dessa kapitel innehåller inte så mycket nytt. Dock kan det vara värt att nämna vad som hände med högerns envetet framförda krav om förbud mot kommunistpartierna. Man fortsatte att driva detta krav under början av samlingsregeringens tid.
Högerledaren Gösta Bagge uppsökte Per Albin Hansson och hotade att högern skulle lämna regeringen om det inte blev ett kommunistförbud. Per Albin Hansson svarade att i så fall måste även nazisterna förbjudas. Detta kunde Bagge inte gå med på, och uppenbarligen ville han inte ta en offentlig debatt om saken. Därmed föll hela frågan.
Senfärdigt avståndstagande
Sandberg har gjort ett mycket gediget historiskt arbete, byggt på noggranna källstudier som redovisas i notapparaten. Hans tolkningar av materialet är också mycket trovärdiga. Min enda kritiska reflektion är att högerpartiets omsvängning till en mera nazismkritisk inställning under andra halvåret 1933 nog var mera senfärdig och mindre fullständig än vad som framgår i boken. Jag grundar detta på läsning av högerns idétidskrift Svensk Tidskrift från sent 1930-tal. Några exempel:
I en redaktionell artikel år 1936 (s 827) kritiserade Svensk Tidskrift den oansvariga ”hets mot Tyskland” som man ansåg bedrivas av socialdemokratisk press samt även av Torgny Segerstedt. Man hävdade att ”herr Segerstedts monomana skriverier berövat Göteborgs Handelstidning hela dess under nära ett sekel uppbyggda ställning som svensk liberalisms mest ansedda språkrör”. Dessa tidningars kritik mot Tyskland kunde ”bereda vårt näringsliv stora svårigheter och mycket avbräck”.
År 1938 publicerade Svensk Tidskrift en artikel av den ledande fascisten Per Engdahl, som lovordade Hitler för att ha ”ett socialt patos” och skrev: ”Hitler är sangvinisk. Han representerar det, som Spengler spefullt kallar ’de eviga ynglingarna’. Han älskar människorna. Han tror på deras goda anlag. Hela hans förkunnelse är en vädjan till de bättre instinkterna. Hitler kräver rättvisa.”
År 1939 publicerade Svensk Tidskrift ännu en artikel av Engdahl. Han hävdade där att nazismen genomförde en folkgemenskap mellan alla tyskar: ”Man sätter icke upp några hinder, såvitt det verkligen gäller tyskar, dit personer av judisk börd givetvis inte räknas. Man utgår då från att de nordiska människorna genom sin överlägsenhet kommer att flyta upp i konkurrensen med andra, rasligt mindre begåvade människor.”
Vidare hävdade han här att nazismen gav uttryck för folkviljan. ”Denna folkvilja är emellertid något helt annat än den demokratiska. Den är en i folkorganismen inneboende instinkt, som kommer till medvetet uttryck i det fåtal, som utgör folkets ledande elit.”
I redaktionen för Svensk Tidskrift åren 1938–1939 ingick två riksdagsledamöter och en blivande partiledare (Gunnar Heckscher). Deras beslut att publicera Per Engdahls Hitlerhyllningar tyder på att avståndstagandet från nazismen ännu vid denna tid inte var en alltigenom enkel sak för högerpartiet.
Sven Ove Hansson, professor i filosofi och medlem i Tidens redaktion
