Ledartext ur tidskriften Tiden nr 2/2024
”Ny riktning för Sverige 2030”. Med den rubriken presenterade Magdalena Andersson och Tobias Baudin de elva arbetsgrupper som fick till uppgift att förnya partiets politik. Gruppernas arbete, som startade i mars förra året, skulle vara omfattande och lägga grunden för en ny riktning.
I skrivande stund har de elva grupperna presenterat sina analyser och några första förslag. Den som har läst rapporterna (vilket fler borde göra) har tagit del av gruppernas ilska över vad Sverige har blivit, samt en del självkritik mot vår egen rörelse. I rapporterna finns en grund att stå på för att ta fram ny politik och en ny riktning. Ändå är jag oroad.
Uppdraget att lägga grunden för en ”ny riktning” förpliktigar. Vad är det för riktning socialdemokratin har haft, och vad byter vi till? Vad är det nya?
Det finns krafter inom socialdemokratin som håller emot en förnyelse. Några gör det av ideologiska skäl, kanske främst de vars engagemang formades i en tid när folkhemmet ansågs vara förlegat. Andra är emot förnyelse av mer personliga skäl. Har man varit ansvarig politiker under en längre tid så är det mänskligt att vara nöjd över, och vilja försvara, den tidigare förda politiken.
Men min främsta oro till varför förnyelsen kan utebli är en annan: den ekonomiska politiken. För låt oss vara ärliga. Utan en ny ekonomisk politik faller partiets förnyelse platt. Ekonomin är grunden samhället vilar på, den sätter ramar för vad som är politiskt möjligt. Och sedan valet 2006 har Sverige haft en ekonomisk politik som förhindrar oss från att lösa våra samhällsproblem.
Därför måste den ekonomiska politiken förnyas. Men. Kärnan i en ny ekonomisk politik kan inte vara att höja statskulden. Att den ekonomisk-politiska debatten till vänsterkretsar kring huruvida Sverige behöver låna eller inte är ett symptom på arbetarrörelsens dåliga självförtroende. Sverige är en av världens rikaste nationer, varför skulle vi behöva låna av andra?
Conni Jonsson, en av Sveriges rikaste riskkapitalister, hade under åren 2016–2019 inkomster på totalt 323 miljoner. Han betalade 18 procent i slutlig skatt. I Sverige tycks regeln vara att ju rikare du är desto lägre skattekvot har du. Att Conni betalar betydligt lägre skatt än en undersköterska är ett systemfel. Och omoraliskt.
I Storbritannien lovade Labour i förra valet att höja skatten för de fem procenten med högst inkomster. Arbetar- och medelklassen däremot skulle inte betala mer – de skulle få mer.
Hur många miljarder i årliga intäkter skulle ett skattepaket riktat mot de mest förmögna i Sverige innebära? Trettio? Sextio?
Magdalena Andersson brukar säga att Sverige ska bli mer som Sverige. Gott så. Men kanske borde vi lägga till: Ska Socialdemokraterna bli mer som socialdemokrater krävs en annan skattepolitik.
Payam Moula, chefredaktör Tiden
